Juni 2014
Under natten krockade elementen med varandra. Åskan smällde. Blixtar slog ned. Många millimeter regn studsade mot jordskorpan.
Jag vaknade av ovädret i en lägenhet i Göteborg. Nu, efter två timmars tågresa norrut, och vidare transport en halvtimma med bil mot nordost, befinner jag mig någon helt annanstans. På ett fjäll. Inget minner här om nattens oväder. Solen trycker på och värmen stiger. Alla de sommarturister som besöker Bohuslän och suktar efter sinnebilden av detta landskap – solvarma klippor och salta hav – får sitt lystmäte tillfredsställt en bra bit härifrån. Häruppe, 4 till 5 mil öster om havet och kusten, syns inte en människa. Furorna står raka i skogen, blåbären blänker som kornblå smycken i mossan. Varg och lo, älg och bäver gömmer sig därute. Vi är någon annanstans. I det inre av Norrland, känns det som. Men vi är till fots på väg rätt in i så mycket vildmark som tänkas kan på dylika sydliga breddgrader. Kynnefjäll. Från den norska gränsen sträcker sig detta fjäll söderut genom norra Bohuslän. Ett och annat hus, några vägar, men mestadels bara en led, Bohusleden, som kryper fram genom skog och längs med sjö.
Tomas Mannhard är från Norrland på riktigt. Han är ångermanlänning för att vara mer specifik. Från byn Nyliden. Uppvuxen under 50- och 60-talet när den delen av Sverige alltjämt var en levande landsbygd, en levande skogsbygd.
– Du vet, mellan 1960 och 65 så var allt slut. Det hade hållit på likadant i hundratals år, men då var allt slut.
Så drar han en skröna om sin farfar som levde i och med den gamla landsbygden. Hur han inte ens hade nån bil eller traktor.
– Visserligen hade han en Monarped, en blå och vit, men han var ju lite tung för den, 120 kilo. Bara muskler var det, en riktig kraftkarl. Tills han fick ’kanslern’, som han sa, och sjönk ihop.
Tomas gillar att berätta. Han drar skröna efter skröna. Som det anstår en norrlänning. Ändå har han bott de senaste trettio åren i Majorna, Göteborg. Ränderna går kanske aldrig ur. Nu är han på några dagars vandring i det som kallas för Bohusläns Norrland.
– Sån där fattigmark, säger han när vi passerar myrmark på höger sida. Och så massa stora granar å skit. Precis som hemma. Det var inte konstigt att det var svårt att överleva.
– Nog f-n ser det ut som Norrland, alltid.
Vi vandrar med distinkta kliv längs en skogsväg bort från väg 64 och in mot skogen, myrmarkerna och det söta, silkeslena sjövattnet. Efter mycket om och men hittar vi de orange markeringarna som talar om för oss att vi ska ut på en stig genom skogen och lämna skogsvägen. Tomas tar sig fram i sina nyinköpta kängor som han har gått in under några veckor på lantstället ute vid kusten. Han är egentligen inte mycket för att bara vandra i skogen. Än mindre att gå till fjälls. Han har inte fått något sådant arv med den norrländska modersmjölken. Man slet för att få det att gå ihop. Det fanns inte mycket till tid att ge sig ut i skog och mark för att ägna sig åt vandring för sitt eget höga nöjes skull.
– Senast jag gjorde en riktig fjällvandring var i Sulitelmamassivet med min förra fru och ett gäng inbitna vandrare. Det är ju en 25 år sen. De andra skulle på nån fjällfest med Argaladei och lämpade av mig och min fru i en fjällstuga på vägen. Så kom där en snubbe vandrandes i motorcykelställ och han skulle också på det där mötet. ”Jag körde ju MC hit så vad skulle jag ha på mig’” kommenterade han våra förvånade blickar. ”Antingen fick jag ju köra MC i anorak eller vandra i MC-ställ.”
Tomas skrattar gott åt sin historia. Det är inte lätt att veta exakt vad som är sant och inte. Men så är det med goda historieberättare. Man måste krydda lite. Annars blir det ingen skröna. Och sentensen är så god som någon i tider som dessa när friluftsmänniskor och äventyrare jagar gram och nya hightech-material vare sig det behövs eller ej.
Vi har bara vandrat några kilometer men dryper redan av svett. Packningen är rätt tung och leden går hela tiden svagt uppför. Vi pausar en liten stund vid ett område med massa blåbär. Slänger av oss ryggsäckarna och låter händerna växelvis nypa av bären och slå ihjäl blinningar som anfaller våra svettiga kroppar.
– När jag var liten, säger Tomas, gjorde jag allt för att komma undan blåbärsplockningen. Fy fasen vad tråkigt! Och hjortron, som sjunker ner ju mer man plockar. Helt psykiskt nedbrytande!
Nu plockar vi bara det vi vill. För att vi njuter av det, inte för att vi måste. Så knatar vi vidare. Upp på fjället. Och plötsligt glesnar det mellan fura och tall. Vi ser långt över nejden. Böljande linjer av tät skog, en efter en, bort mot horisonten. Och rakt nedanför oss, ett femtiotal meter, en förkastningsspricka fylld med vatten. Näckrosor som guppar så smått på den krusade ytan. Det blåser friskt från öster och alla flygfän har flytt sin kos. Det är befriande skönt att stå där och se ut över världen utan att bli anfallen av insekter. Och ja, det är synnerligen svårt att begripa att vi är i Bohuslän. Och inte i Norrland.
Kynnefjäll. Sprunget ur kynne som vanligen betyder sinnelag men också har betydelsen stam eller släkt.
Och fjäll, varför i hela fridens namn kalla en högplatå som ståtar med en högsta höjd på 207 meter över havet för fjäll? Är det för att ytterligare befästa känslan av att inte vara i Bohuslän utan betydligt längre norrut?
Ett fjäll i Sverige definieras egentligen som ett berg med en högsta punkt över skogsgränsen. Men Bohuslän var norskt fram till freden i Roskilde 1658 och fjäll på norska syftar just bara på ett berg, vilket som helst, oavsett höjd och utseende. Därför kallas många berg i Bohuslän alltjämt för fjäll.
Genom århundradena var Kynnefjäll de djupa skogarnas och de många sjöarnas land. Men så växte befolkningen under 1700-talet. Marken på Kynnefjäll bröts upp. Svedjebruk och boskapsskötsel tog vid och skapade ett fjäll med åkermark och ljunghedar. Vid förra sekelskiftet ändrades livsvillkoren ännu en gång. Människorna började lämna den hårda tillvaron på fjället. Skogen återerövrade det den förlorat.
Nu är här mestadels tallskogar, kärr och mossar. Växter från norr och söder möter varandra. Dvärgbjörk, norrlandslav och lämmelmossa samsas med lind, blåsippa och nattviol. Fåglar som alltmer försvunnit på grund av det moderna skogsbruket finner här en plats: tjäder, gråspett, nattskärra och uggla. Storlommen häckar i sjöarna. Fiskljusen glider över desamma. Bävern gömmer sig vid stranden. Mården, lodjuret och vargen lurar i skogen.
Solen har börjat gå ner. Vi har vandrat längs Kornsjöarna, ibland på skogsvägar, mestadels på stigar. Vi har testat våra sugrör modell större som innehåller mekaniska mikrofilter för att rena sjövattnet vi druckit. Och vi har blivit utskällda på engelska av en norsk kone från Oslo som med sin make införskaffat en liten gård vid Stora Kornsjön och som trodde att vi var tyskar som ockuperat hennes mark när vi tog en liten lunchpaus vid deras brygga. ”This is private property!” skrek hon nästan i falsett, men när jag svarat på svenska att hon kan prata svenska med oss, vände hon som på en 25-öring och sa på glad och fryntlig bokmål att vi var så välkomna så att luncha vid deras brygga om vi bara ville vara så vänliga att titta bort när hon skulle ta sig ett nakendopp i sjön.
Vi gjorde så och knatade vidare, mötte två övergivna ryggsäckar vid en rastplats intill sjön och några minuter senare just två av dessa tyskar som förföljs av dåligt rykte. Två till synes oskyldiga, unga tjejer som vandrade norrut för att söka vildmark inte alltför långt bort från deras eget ”heimat”.
Nu, när ljuset börjat klinga av i julikvällen, när vinden bedarrat något men fortfarande håller flygfän borta, vandrar vi, trötta efter många upp- och nedstigningar över fjället, på plan mark längs Kynne älv som leder från Kornsjöarna vidare ner mot Södra Bullaresjön. Bävern har tuggat upp mängder av träd. Vissa står kvar med trådsmala midjor som om det vilket ögonblick som helst ska falla samman. Andra har redan rasat ihop och ligger som plockepinn över varandra. Nere vid vattnet tornar bostaden upp sig. Ett älvens fort. Ingen bäver syns till.
Älven går över i en fors och en skogsväg tar slut vid en vacker udde just där vattnen möts. Vi kränger av oss våra säckar mot en blå skylt som förkunnar att vi är vid Stampefallet. Vi slår upp våra respektive tält – mogna män vill finna nattro i fred – och jag nöjer mig med innertältet eftersom det är årets ljummaste sommarnatt. Vi struntar i att tända en brasa. Tomas sätter sig bara stilla vid eldstaden och tänder sin pipa, använd enkom under speciella tillfällen. Tändstickan lyser i det tilltagande dunklet och glöden från tobaken glimmar. Det doftar gott. Jag får fyr på gasspisen och värmer upp en renskavsgryta tillagad kvällen innan på en elektrisk spis i Göteborg. Sen sitter vi där hela den sena kvällen. Äter renskav och tar en liten Norrländsk akvavit därtill. Försöker befästa myten om ett Norrland i miniatyr. Minus alla mygg som för alltid tycks ha blåst bort.
På morgonen jagar vi vidare efter Norrland. Kokkaffe. Och jag tillagar det för första gången i mitt liv. Med hjälp av Tomas instruktioner.
– Du vet, när jag var liten, säger han så, då gick jag till affären hemmavid och köpte kaffe på lösvikt. I en marronröd låda låg kaffet och så fick man be om snusmalet eller kokmalet. Likadant var det med snuset. Från jag var fyra år fick jag gå ner och köpa snus på lösvikt åt farbror Johan, född -83, eller kanske var det -86; jag vet i tusan. Han kunde inte läsa, farbror Johan. Bodde på undantag och var lite tokig i huvudet.
Vi fortsätter söderut över Flötemarken. En viss rytm infinner sig. Gnisslet från ryggsäckarna, knarrande skor, frasande gräs, grenar som knäcks; allt bildar en ljudkomposition som samverkar med gåendets monotona, upprepande rörelsemönster. Efter någon timme av evighetslunk bland tätbevuxen blandskog, bland ensamma furor, över gräsbevuxna kalhyggen, nerför och uppför och plant, så luckras landskapet upp. En skogssjö befriar både dig och landskapet.
Vi pustar ut på en klipphäll. Tomas tar av sig sina kängor och torkar svetten ur pannan.
– Om man inte gick, så fick man ju inga pauser. Det är som när Pippi går i skolan bara för att få jullov.
Jag klär av mig allt och flyter ut i sjön. Simtag efter simtag mellan näckrosorna ute på fritt vatten. Trollsländor hastar runt som om de hade väldigt bråttom och landar på näckrosbladen.
– Det är sådana här klassiska sjöar jag är uppvuxen med, hojtar Tomas. Vassruggar och näckrosor.
Och en ensam björk som hänger ut över sjökanten bland alla barrträd.
Vid Stora Holmevattnet, Kynnefjälls största sjö, har det brunnit en stor skogsbrand några veckor tidigare. Först är det fascinerande med allt det svarta, askan som flyger omkring, och de intensivt gröna grästuvorna som redan stretar uppåt. Ur död kommer liv. Men efterhand tar det svarta helt över. Till och med de orange markeringarna har brunnit bort. Vi går bort oss. Kryssar fram i den ödelagda naturen med aska som någon slags gåendets avgasmoln rykande bakom oss. Vi känner stressen komma. De brända grenarna som ritar svarta streck över våra ben, axlar och armar. Uppe på en höjd får Tomas signal till sin smartphone och GPSen kan tala om för oss exakt var vi är. Nerför slänten mot sjön och Bohusleden ska ta vid längs den inre viken av sjön. Det gör den. Vi andas ut.
Högt ovanför Stora Holmevattnet, någon kilometer innan Kynnefjälls högsta punkt, Vaktarekullen, 207 meter över havet, kommer vi till ett vindskydd med utsikt rakt norrut över sjön. Solen sjunker ned bakom åsarna vi just vandrat över. Sjön ligger öppen rakt under oss, med avsmalnande armar som sticker ut åt öster och norr. Det är vackert, till synes orört och tyst. Så skriar en lom högt inne i den östra viken. En annan svarar från norr
Tomas klättrar ner för branten och hämtar vatten. Jag gör kokkaffe.
– Du är snart en fullfjädrad kokkaffebarista, säger Tomas. Du skulle bara haft klarskinnet. Det hade farmor. Du vet, vi fångade ju lake i älven och laken, den måste man skinna. Så la man skinnet i kokkaffet för att kaffet skulle klarna.
Vi klättrar tillsammans ner till vattnet när solen helt försvunnit. Tomas vaskar av sig vid strandkanten. Jag simmar ut mot mitten av sjön. Trötta och slitna muskler finner vila i det varma men ändå svalkande vattnet. Jag dricker direkt ur sjön. Inser att det är första gången i mitt liv som jag medvetet dricker vatten ur en sjö som jag simmar i.
– Det här nog så nära orörd natur man kommer på de här breddgraderna, säger Tomas när vi är uppe vid vindskyddet igen och han har tänt sin kvällspipa.
Hela nästa dag är varm. Och utan vind. Vi knatar förbi Vaktarekullen och tänker på de gossar och flickor som för 150 år sedan gick här och vallade boskap i ett öppet landskap med utsikt till Norge. Nu är det bara skog och blåbärsris. Naturens föränderlighet. Anpassningsbarhet och återhämtningsförmåga. Inger något slags hopp i dystra klimattider.
Vi kommer till en väg, den första vi sett på över ett dygn. Vildmarken ger vika. Öppna fält, någon enstaka gård, en liten tjärn. I hörnet, just där Bohusleden viker av i 90 grader längs en annan väg, står den, symbolen för den bohuslänska envisheten. En liten röd stuga. ”Rädda Kynnefjäll” står skrivet på väggen. Här pågick under 20 år världens genom tiderna längsta miljöaktion. Det står att läsa i Guinness rekordbok. Envetna bohuslänningar – och andra ditresta aktivister – vägrade från 1980 och tjugo år framåt att låta SKB, Svensk kärnbränslehantering, provborra i berget bakom stugan för att hitta ett slutförvar för svenskt kärnkraftsavfall.
– Det var först år 2000 som dåvarande miljöministern Kjell Larsson avskrev hela projektet, säger Christer Nilsson, ordförande i den förening som efter det har hand om platsen och visar upp den för den som är intresserad.
Han visar stolt pappret med Kjell Larssons underskrift. Inramat hänger det på väggen inne i stugan där folk dygnet runt i 20 års tid skyddade sitt fjäll. Trägen vinner. Kanske såväl i Norrland som i Bohuslän.
Bror Blom sitter också inne i stugan. Han var inte med som aktivist men stödde motståndskampen. Han är son av fjället. Född på 30-talet. Då bodde det ett 90-tal personer bara här i Lunden. Nu bor det en kvar och han är gammal. Bror har för längesen flyttat ner till Hällevadsholm.
– Men jag alltid jagat mycket uppe på fjället. Och om höstarna när dimman ligger är det så vackert. Det är ett Norrland i miniatyr, det är det.