Juli 2017
Andi Röder paddlar lugnt och metodiskt. Han sitter mitt i en öppen kanot av klassiskt snitt – en Prospector, cirka 13 fot lång, byggd av honom själv i trä och linoljefärgad, roströd duk. Han bromsar upp mer än han paddlar framåt; ställer sig upp för att få överblick innan han kastar sig ut bland stenbumlingar och kaskader av vatten i den övre delen av Röa älv. I sin renskinnsanorak och sydväst uppfälld där fram, i sitt långa blondlockiga hår, ser han ut som från en helt annan tid, en annan epok. Som en Klaus Kinski i den gamla filmklassikern ”Aguirre – Hämndens vrede” – eller inbillar jag mig bara för att båda är bördiga från Tyskland – men utan den galna blicken.
Så sätter han sig ned, söker sig fram i strömmens mittfåra, släpper taget och låter vattnet dra med sig honom i sin egen fart. Kraften och farten i vattnet bildar en fullständig kontrast till Andis lugn. Två olika världar som möts, som kompletterar varandra. Båda elementen, det mänskliga och vattnet, är helt trygga i vart de ska ta vägen, men gör det på olika sätt.
Vi färdas i två handgjorda kanoter i Femundmarka nationalpark i gränslandet mellan Sverige och Norge. Vattnet vi färdas på färdas i sig självt och har så gjort sen urminnes tider. Ständigt samma och ändå hela tiden nytt. Det livgivande vattnet.
Om drygt 70 mil och några veckor ska vattnet landa längst ner i Göta älv, sugas in i vattenverket i Alelyckan i Göteborg och bli en del av de 174 000 kubikmeter vatten göteborgarna gör av med per dag. Det är till synes oändliga mängder vatten som forsar fram i Röa älv, men vattennivåerna är också här, i denna del av fjällvärlden, lägre än normalt. Torkan slår allt oftare och hårdare också i vår del av världen, i vårt vattenrike.
Vad är det vi gör med vårt vatten?
Vi började paddla dagen innan vid Käringsjön i Rogens naturreservat i Härjedalen. Där någonstans ligger Göta älvs källa – eller snarare källor. En skylt i vindpinat trä intill ett litet vattendrag som rinner ut i Kärringsjön förkunnar dock att källan är just där. En annan liten skylt visar en överkorsad, kissande pojke och texten ”vattentag/drinking water”. Om det enbart är med omtanke gentemot fjällvandrande och paddlande turister, eller om det också är med tanke på drickande norrmän och svenskar längs älven, förtäljer inte historien. Åtminstone finns här inga andra synbara möjligheter till föroreningar. Ett snäpp längre bort visar en vägskylt att det är 731 kilometer till Göteborg. Ändå har vi, åtminstone några mil framför oss, väglöst land, ren vildmark.
Vi är fyra personer som vill ta oss längs hela älven, Skandinaviens längsta vattendrag, från källa till hav. Förutom Andi Röder är det marinbiologen Andrea Johansson från Göteborg och fotografen Anna Öhlund från Kurravaara utanför Kiruna. Och så jag. Det handlar inte bara om ett stort äventyr, det är också som en gammaldags, vetenskaplig expedition. Vi vill se vad som händer med vattnet längs vägen – vårt dricksvatten. Från början är det en liten källa i vildmarken. Till slut är det en bred älv som passerar industrier och övertrafikerade motorleder.
Vi tänker då och då ta vattenprover för att se om det finns svårnedbrytbara och giftiga högfluorerande ämnen, så kallade PFAS, och mikroplaster i vattnet. Ämnen som är en del av vår vardag i alltifrån vatten- och smutsavvisande textilier till teflonpannor, bildäck och fleecetröjor. Mikroplasterna som främst tycks invadera våra hav; de högfluorerade ämnena som via dricksvattnet förgiftat folk i allt ifrån svenska Ronneby till amerikanska Parkersburg. I Ronneby har 170 drabbade personer stämt vattenverksbolaget Ronneby Miljö och Teknik AB; i USA har kemijätten Dupont dömts att betala rekordskadeståndet 6 miljarder kronor till 3500 personer som drabbats av utsläpp från en teflonfabrik.
Vi tog våra första prover vid Göta älvs källa i Kärringsjön och i sjön Rogen.
Är den orörda vildmarken orörd?
Forsen dånar och regnet faller. Vi bär ner kanoterna och all packning, lägger i kanoterna just nedanför de sista virvlarna. Att vattnet ändå så fort blir stilla. Från brutal kraft, ren energi, till svartblänkande spegel där regndropparna skapar små, små cirklar när de träffar ytan. Vi har drygt två mil framför oss ner till Norges näst största naturliga sjö, Femunden. Vi vet inte exakt vad som väntar oss. Vi vet att det är massa forsar blandat med lugna vattendrag och mindre sjöar, men vi vet inte vilka forsar vi kan klara med tanke på det låga vattenståndet och våra tungt lastade kanoter.
Båda kanoterna är handbyggda av Andi i naturliga material. De är hyfsat stryktåliga, men så klart inte på samma sätt som moderna kanoter i aluminium eller PVC-gummi. Men de är vackra där de roströda ligger och blänker i vattnet utan att utsätta vattenmiljön för något hot. Och med bättre sjöegenskaper. Utan att förringa det estetiska och upplevelsemässiga värdet av att sitta på sitsar i trä och se framåt över den inoljade relingen och den mörka durken i näver, av att hålla i en paddel av körsbär formad med kniv och hyvel.
Älven böljar sig fram som breda tarmar västerut. Överallt omgiven av stenbumlingar, så kallad Rogenmorän, vitmossa och spretiga tallar. Det är ett säreget och ödsligt landskap som Gud sägs ha skapat i vrede. Det slår i vattnet då och då. Annars inget synbart liv. Vi för oss långsamt framåt. Så hör vi nästa fors. Det där mullret som kommer närmare och närmare.
Fem dagar senare kommer vi till Femunden. De gånger det var omöjligt att paddla snubblade vi fram mellan pöl och tuva med 35-kilos ryggsäckar eller kanot på ryggen. Kylan högg i oss. Naturen slogs och regnet piskade; vi drack det klara vattnet i älven med kupade händer. Ett gäng norska män med lättviktskanoter i pvc-gummi dök ständigt upp. De var mycket snabbare än vi, men tog långa pauser för att fiska, röka cigg och dricka öl. På stigar och stränder syntes färgade syntetiska flagor från deras och andras kanoter.
Framme vid Femunden tar solen äntligen över, temperaturen stiger. Vi binder ihop kanoterna med slanor, bygger en rigg och hissar vindskyddet som segel. I nordvästlig vind, 6-7 meter i sekunden, surfar vi ner över denna stora fjällsjö i upp till fem knop; känner oss som Thor Heyerdahl i någon expedition på helt andra breddgrader.
Nästa dag är det stiltje. Utan segel men alltjämt ihopsatta som en katamaran glider vi in på en sandstrand full med sommarblomster intill byn Sorken.
- Vad fasen, hur kom vi så sjukt mycket söderöver plötsligt, undrar Andi.
Det är hus och gårdar, vägar och bilar. I utkanten av byn hittar vi Femund Canoecamp där svensk-norske ägaren Bengt Magnusson bedrivit kanotverksamhet sedan 1974. Nu står han vid kassan och småler när han säljer kaffe, glass, muffins, firklöver och kvikklunsj till oss. Vi har under nästan en vecka levt gott på överlag egenhändigt torkad vegetarisk mat. Vi har levt så nära naturen man kan komma. Så kommer man till en by och en liten affär och man blir lycklig som ett barn.
- Tänk vad civilisationen gör med en ändå, säger Andi och tuggar frenetiskt på en rad av sin 200 gram stora chokladkaka.
Civilisationen ger och civilisationen tar. Sanni Kegel, som jobbar på campen, berättar att norska myndigheter 2014 gjorde undersökningar av högfluorerade kemikalier på flera platser i landet där öring från just Femunden – trots att det inte finns några konkreta utsläppskällor – visade sig ha chockerande höga halter.
– Efter det har det blivit helt tyst, säger hon upprört.
Vi paddlar vidare i nedersta delen av Femunden och tar våra vattenprover. Andrea, vår marinbiolog, lägger i sina egenkonstruerade mantatrålar: två stycken lådor i metall med två flytpontoner på vardera och en lång svans där vattnet sugs in för att till slut passera ett påsatt filter där alla partiklar mindre än 5 mm ska fastna.
Efter en kilometers idogt paddlande är det dags att samla in trålarna. Andrea visar oss vad som hamnat i svansarna. Alger och bös – och kanske mikroplast.
– Finns det nån mikroplast gömmer den sig bland de naturliga avlagringarna, säger Andrea. När jag kommer hem får jag leta rent mekaniskt med fingrarna.
Jag tar en av provflaskorna och fyller den med en liter till synes kristallklart vatten. När vi kommer till ett postkontor ska vi skicka provet till Anna Kärrman på Örebro universitet där de ska analysera vattnet på högfluorerade ämnen.
Så glider vi in på en strand där vi slår läger. Vi utför våra dagliga rutiner: sätter upp tält och vindskydd, samlar ved, pinnar och näver, tänder eld och lagar mat.
Det börjar blåsa. Moln rör sig över himlen och signalerar sämre väder. Vi är tacksamma över våra nutida tält i syntetiska lättviktsmaterial. Regntäta. Funktionella. Och även om en del av friluftsbranschen börjat fasa ut de värre varianterna av de högfluorerade ämnena – men ofta ersätter dem med andra, snarlika, ännu icke testade ämnen – är det synnerligen troligt att våra tält, som har några år på nacken, innehåller just dessa ämnen.
Berget som ser ut som ett kvinnoansikte från rokokotiden vilar under den nedåtgående solen. Andi sitter ensam kvar i sitt vindskydd av bomull impregnerat med fotogen när vi andra kryper till kojs i våra tält.
- Jag måste bara sitta och titta på allt detta vackra.
Han har svårt för att lämna vildmarken bakom sig. Det är där han hör hemma.
Vi paddlar ner genom Trysilelva, ibland i forsar, ibland i lugnvatten. Det låga vattenståndet ställer allt som oftast till det för oss. Vi får då och då fira ner kanoterna med rep, halka omkring bland sten och vattenkaskader. Eller vandra med dem på vagnar längs trafikerade asfaltsvägar och ödsliga grusvägar – en dag knappt 20 kilometer upp och ner längs skogbeklädda berg med fötter som skaver, ryggar som värker och lungor som skriker. Vi passerar olika klimatzoner, temperaturen stiger från 8 till 28 grader, gran och björk börjar ersätta tallen. Byar och samhällen blir fler. I Trysil diskuterar vi om vi kan fortsätta dricka vattnet direkt ur älven som vi ditintills gjort. Alla utom Andi är tveksamma.
– Det är märkligt på nåt sätt, så fort man kommer till ett samhälle känns det som att man inte vill dricka vattnet längre. säger Andrea.
Hon går till bensinstationen och hämtar dricksvatten ur kranen. Från älven, men via ett vattenverk.
Strax söder om Trysil tar vi nya vattenprover.
Vi passerar åter riksgränsen till Sverige. Vackra värmländska skogshöjder brutalt avbrutna av skalperade åsar; enstaka träd som små oaser av liv i en öken. Älven allt oftare stoppad av kraftverksvallar fyllda av sprängsten. Däremellan väller den åter fram, Klarälven, till synes orörd, oberörd; i början strid, sen bara stillsamt slingrande i meandrar. De handbyggda timmerflottarna börjar dyka upp i Branäs. Barn och vuxna från olika europeiska länder står på stranden och väljer bland stockar som ligger där utströdda som ett plockepinn extra large. Med hjälp av rep binder de ihop stockarna till timmerflottar, för att sen dra iväg några dagar på ett ”slow adventure” där de med älvens fart meditativt tar sig upp till tio mil – enligt tidskriften National Geographic ett av världens femtio häftigaste äventyr. Var hamnar vårt äventyr på den listan?
Sent en kväll binder vi ihop kanoterna till en katamaran igen, men utan segel. Vi vill ta oss långt nu när vi slipper lyfta och bära. Vi vill njuta av den stilla färden i skymningsljuset och sommarnatten. Älven breder ut sig i meandrar så stora att de leder oss nästan lika mycket bakåt som framåt. Alltmer lövskog blandat med gran som blivit högre och ståtligare allt eftersom. Sandbankar som bryts av ned mot vattnet och visar det låga vattenståndet. Bäverhyddorna avlöser varandra – kraftfulla slag i vattnet intill stranden.
Vi fortsätter in i mörkret. Dimman ligger flyktigt över älven. Jag kryper in i Andis dunsovsäck och gör ingenting. Känner mig som en patriark, som en kolonial expeditionsledare från förr som paddlas fram i djungelmörkret. Eller som en herreman från en värmländsk herrgård som fraktas fram i den nordiska sommarkylan.
- Du påminner mig om den där målningen över någon kungs likfärd, säger Andrea.
- Karl XII, efter att han dödats vid slaget i Halden, svarar jag innan jag glider in sömnens landskap. Nickar till. Drömmer lätt. Hör i fjärran de andras paddeltag i älven.
Den mer eller mindre naturliga naturen varar i drygt tio mil. Sen tar kraftstationerna och industrisamhällena vid: Hagfors, Munkfors, Deje och Forshaga. Energi, järn och timmer. Grundbultarna i den civilisation som gjort Sverige rikt. Och förorenat vatten och bottensediment. Men det var väl då det?
Nedanför Forshaga, där Stora Enso polyetenbelägger kartong med olika sorters plast, tar vi på nytt våra vattenprover. Vattnet är brunaktigt och grumligt. Vi har för länge sen slutat dricka vattnet direkt ur älven.
Vänern närmar sig, Europas tredje största sjö, som ett innanhav. Vinden vrider om till syd, ökar till 10-11 meter i sekunder, omöjliggör all paddling i öppna kanoter över den stora sjön. Vi blir skjutsade med bil och släp ner till sydspetsen på Värmlandsnäs och nästa morgon med kanoterna fastsurrade på däck vidare med reguljär båt ner till Läckö slott. Paddlar så, när vinden bedarrat och vågorna lagt sig, ner mot Vänersborg och älven. I den nedersta delen av Vänern vill Andrea ta mikroplastprover. I våra hav har det gjorts många undersökningar av mikroplaster, men när det gäller svenska sjöar och sötvattendrag har det fram till 2017 varit ganska tyst. På sommaren genomförde Örebro universitet undersökningar i Sveriges största sjöar, bland annat Vänern. Resultaten väntas komma i december. Andrea vill förekomma dem.
Vi tar oss ner genom det stora slussystemet i Trollhättan, en liten industristad cirka 70 kilmoter norr om älvens utlopp i Göteborg. Sen år 1800 har slussystemet varit en grundbult i Sveriges industriella transportsystem. Fyra slussar leder allt ifrån fritidsbåtar till tankfartyg 32 meter uppåt eller nedåt. Sittandes i en kanot känns slussväggarna brutala där de sträcker sig nästan tio meter rakt upp i luften. Fukt rinner ner längs de algbeklädda cementväggarna, vatten sprutar ut mellan slussdörrarna. De nedre slussdörrarna öppnas. Vi paddlar framåt, tar våra vattenprover just bortanför slussen och fortsätter ner längs älven. Den vindlar sig fram, tyst och lugn. Bara farledsmarkeringar som lyser på båda sidor påminner om att det är Sveriges ekonomiskt sett kanske viktigaste vattenfarled. Så bryter ett norskt lastfartyg fram bakom oss; skapar endast små svallvågor som vi glider över.
Just när älven delar sig i två, bredvid den lilla staden Kungälv, med sin stora medeltida fästning vakande över den delade floden, dyker Akzo Nobel upp på den södra sidan om Göta älv. På den andra står och ligger kor och idisslar. Den stora kemifabriken vilar inte, inte ens på en söndag. Det frustar och bullrar bland rör och ventiler – en gigantisk Baltazar-mackapär.
- Märkligt – man undrar hur de har kontroll över nåt sånt här, säger Andi.
En skylt förkunnar att nu och sju kilometer framåt är det vattenskyddsområde. Vattnet har färdats hit ända från Kärringsjön och Rogen. Från början en liten bäck i orörd vildmark; nu Sveriges vattenrikaste älv med ett medelflöde på 565 m3 vatten per sekund, med en vattenkvalitet som sedan bottennoteringarna på 70-talet starkt förbättrats, men som av myndigheterna ändå är klassificerad som kraftigt modifierad. Efter främst skandalen kring stora utsläpp av högfluorerade ämnen i dricksvattnet i Ronneby nere i Blekinge, begärde Livsmedelsverket att kommuner runtom i Sverige skulle kontrollera sitt dricksvatten på sju olika högfluorerade föreningar – av 800. Göteborgs vattenverk i Alelyckan visade i sin analys på höjda halter av några av dessa sju föreningar, men en bra bit under Livsmedelsverkets riktvärde – några gränsvärden finns inte – på 90 nanogram per liter dricksvatten. En del forskare, och även Livsmedelsverket, hävdar dock att dessa ämnen på grund av sin farlighet överhuvudtaget inte borde finnas i vattnet. 200 gram högfluorerade ämnen beräknas passera älven varje dag.
Andrea samlar ihop sina mantatrålar för en sista provtagning av mikroplaster just innan Alelyckans vattenverk. Intill vattenverket står en man och fiskar. Jag frågar om han litar på att vattnet är rent. Han ser helt frågande ut, men svarar till slut ja.
Jag tar den sista provtagningsflaskan och fyller med vatten. Råvatten till Göteborgs dricksvatten.
Vi glider fram genom Gamlestaden och ut i Göteborgs hamn. Den nedåtgående solen får staden att glittra. Vi lägger till med kanoterna intill en brygga vid Göteborgsoperan och går bort till en uteservering. Beställer inte in göteborgskt kranvatten. Med glas fyllda med öl eller cider skålar vi för vår färd.
Vi har följt älvens vatten hela vägen.
Från källa till hav.