Mars 2019
För två dagar sen vräkte snön ner. Nu är Lillehammer täckt i vitt. Jag lämnar tågstationen och knatar uppför backen från stationen. Skidåkare från all världens hörn spatserar längs gågatan i centrum, laddar inför morgondagens klassiska storlopp, Birkebeineloppet, Norges svar på Vasaloppet. Birkebeineloppet bygger liksom Vasaloppet på en rojalistisk myt, i detta fall den om den 2-årige norska kungasonen Håkon Håkonsson som mitt under brinnande inbördeskrig på 1200-talet fördes i säkerhet av skidåkande väktare som tog honom över fjället de 54 kilometerna från Rena till Lillehammer.
Här är hjärtat av Norge, Gudbrandsdalen, Peer Gynt-riket, OS-94, här går man på ski och trär på sig lusekoften. Essensen av den norska nationalmyten, eller?
Folk kommer från Australien och Amerika, från olika europeiska länder för att få bli en del av den norska skidåkarkulturen, för att skida samma 54 kilometer som då 1206 och som en åminnelse om den lille prinsens vikt måste de bära en ryggsäck som väger minst 3,5 kilo.
Alla hotell och vandrarhem är fullbelagda, men jag ska ju ändå gå på klassisk tur, från hytte till hytte, och får genom den lokala norska turistföreningens kontor betala 300 kronor för en natt i en lokal hytte utan el och vatten belägen i skogen bara några kilometer från OS-stadion där 10 000 åkare imorgon ska gå i mål. Gott så. Nyckel får jag med mig och tillika en nyckel för alla andra DNT-stugor längs min väg uppe på fjället.
Nästa morgon lyser solen och träden skapar skuggor i snön. Efter en timmes skidåkning upp mot längdåkningscentret Sjusjön kommer jag fram till tävlingsspåren för Birkebeineloppet. Herrsegraren Petter Eliasson och damsegraren Justyna Kowalczyk har passerat för ett bra tag sedan, men alltjämt är det elitåkare som passerar i hög hastighet efter att ha störtat sig nerför de kilometerlånga backarna från Sjusjön. Några få entusiaster, däribland Björn och Grete Gravrok från Lillehammer, står här nere och hejar på åkarna.
- Det ingår att åka Birkebeineloppet när man är härifrån, annars är man lite utanför, säger Björn Gravrok som själv kört loppet 7 gånger.
- Vi har ju vuxit upp med skidor på fötterna, säger Grete, men jag åker inte loppen, aldrig. Varför betala för att åka när det är gratis annars?
Jag knatar sakteliga upp mot Sjusjön längs tävlingsspåren, vilket är tillåtet, men jag får ibland mer eller mindre kasta mig ut i skogen för att undvika krock med alla åkare i full fart nerför. Har jag någon gång känt mig mot strömmen är det nu. Uppe vid Sjusjön är det fullt med publik. Norska flaggor en masse, eurodisco och norsk-svensk schlager skränar ur den ena högtalaranläggningen efter den andra, Jägermeisterflaskorna vandrar mellan nävarna, erbjuds tillsammans med glada tillrop deltagarna i tävlingen. Skidåkarna är mer medelmåttiga nu, kropparna något mer trinda. Men var och varannan norsk åkare kör ändå med tighta landslagsdräkter i rött, blått och vitt.
Jag flyr undan larmet och skränet in på Matstasjonens våffelstuga. Asbjörn och Åse Stetvodl står och gräddar våfflor på löpande band. Römme och sylt därtill. Asbjörn har kört de klassiska långloppen Vasaloppet, Marchialonga i Italien och Birkebeineloppet. Men det var ett tag sen. På väggen sitter hans nummerlappar från långloppen och minner om fornstora dar.
- De är fina allihopa fast på olika sätt, säger han.. Birkebeineloppet är jobbigast, Vasaloppet är bäst organiserat med mat för alla, och Marchialonga är mest folkfest med vin och allt.
- Här i Lillehammer har de Jägermeister.
Han skrattar gott. Han har sin collegetröja i rött från Lillehammer-OS på sig.
- Jag syns den är fin och nu är det ju 25 år sen. Och så var jag faktiskt med på OL, på paralympics som guide åt en blind bulgar. Det var enda chansen att få vara med. Det var mosamt! Jag var ackrediterad som bulgarisk lagledare.
Efter Sjusjön viker jag av norrut. Tar mig ytterligare 15 kilometer till det klassiska högfjällshotellet i Hornsjö. Det största i Norge och ett av de äldsta, ursprungligen byggt 1877.
Allt minner mig om min barndoms vintrar under 60-talet på Raulands högfjällshotell i Telemark, då när den ekonomiska tillväxten på allvar gav oss utrymme att åka på bilsemester till fjällen och besöka den vilda naturen under en vecka. När skidåkardagen ute i naturen var över trädde man åter in i denna trygga högfjällshotellvärld. En evighetsstor middagsbuffé, en salong med soffgrupper, heltäckningsmattor och trägolv för dans till levande musik. På Hornsjön ser det ut precis som jag minns det, men här är inte mycket folk som fyller de stora ytorna, som sitter i sofforna med en kvällsdrink och tittar ut över fjällvärlden genom det ovalformade panoramafönstret.
- Jag hoppas vi ska få stället på fötter, säger Ann-Mari Madsen, en frodig danska som tagit över den traditionstyngda rörelsen. Vi satsar på att ha det som det alltid har varit. Att folk vill ha den här högfjällstraditionen.
Nästa dag vräker snön ner. Ingen idé att ge sig ut. En ensam tyska, Karin Jaeger, på 80-talet Västysklands bästa längdåkerska, sitter i en fåtölj framför panoramafönstret och stickar. Hon hittade till Hornsjöns högfjällshotell förra året och är nu tillbaka under två veckor.
- Jag gillar att vara här och ta det lugnt, bara vila, skida och må bra av att vara i naturen säger hon. De flesta har så bråttom, de vill bara vidare.
En gång i tiden hade hon också bråttom. I spåren. Nu berättar hon öppenhjärtigt och upprört över hur korrumperad längdskidåkningen var då och är nu. Hur alla pengar gör att ingen i stort sett går fri från doping.
- Förra hösten fick jag reda på av vår gamla landslagstränare att den bäste tyske åkaren på den tiden, Johlen Behle, var dopad.
- Nu är alla dopade, säger hon frankt. Det är bara att titta på dem, på deras muskler. Marit Björgen till exempel. Det är inte naturligt.
In genom entrén, täckt med snö, kommer en synnerligen naturlig norsk skidåkare, Thorbjörn Faber Geirbo från Drammen. Garanterat odopad. Kliven direkt ur den naturliga norska längdåkartraditionen: röd jacka och blåa byxor i bomullsväv, yllemössa och läderpjäxor.
- Jag fick skaffa en ny jacka förra året, ursäktar han sig, den gamla var efter 20 år helt utsliten.
I hans följe kommer syskonen Christian och Katja Schacht från Hamburg. Katja var med i Birkebeineloppet två dagar tidigare.
– Jag har tilbringat 15 år på semester i Norseter och Sjusjön och när jag i år haft ett arbetsfritt år tyckte jag definitivt det var dags att köra Birkebeineloppet. I min årsgrupp var jag på plats 150 av 240.
Hon har tillbringat hela vintern i Norge och är nu tillsammans med de andra på långtur norrut längs Trolllöypa ovanför Gudbrandsdalen.
Nästa morgon lyser solen åter från en klar himmel, men vinden trycker på hårt från norr och snön yr mellan hotellbyggnaderna. Den tyska-norska gruppen och en brittisk grupp är dock helt på det klara med att knata vidare mot vinden till DNT:s hytta i Djupslia, 18 kilometer norrut. Lite taktiskt drar jag iväg efter dem. Snön har redan bitvis blåst över deras spår, men de går ändå att följa. Jag har dragit luvan över huvudet och biter ihop. Segar mig fram genom snön med vinden från början från sidan. Så viker leden av norrut. När den sträcker sig över öppen myrmark flyger snön fram och piskar mot ansiktet.
Det är kallt men det är vackert och jag stretar på framåt genom vildmarken.
FAKTA LILLEHAMMER-GUDBRANDSDALEN
Lillehammer och Gudbrandsdalen utgör klassisk norsk mark, omnämnt i Snorre Sturlassons Heimskringla från 1200-talet, omgärdat av Norges högsta toppar i fjällområdena Jotunheimen, Dovre och Rondane, skådeplats för den den 2-årige kungasonen Håkon Håkonsson flykt över fjället under brinnande inbördeskrig på 1200-talet, romangestalten Peer Gynts rike och hemvist för de olympiska spelen 1994.
Resa dit:
Smidigast och miljövänligast är att tåget med vy.no från Göteborg till Lillehammer med byte i Oslo, cirka 6 timmars resa. Det är billigare att åka ju färre som bokat; det lönar sig sålunda att boka i tid. Barn upp till 5 år åker gratis, barn 6-17 år betalar halva priset.
Att bo och gå på tur:
Att tura mellan hytter är ett klassiskt sätt att gå på tur. Om du blir medlem i den norska turistföreningen DNT för 710 norska kronor, eller väljer den betydligt billigare varianten att bli medlem i den svenska turistföreningen STF för 295 kr, får du rabatt på boendet i DNTs hytter – du betalar då som vuxen 225 kronor per natt i flerbäddsrum. Medlemskap i någon av turistföreningarna är också nödvändigt för att få tillgång till den nyckel du behöver till de enklare, obemannade hytterna. – på fjällplatån öster om Gudbrandsdalen till exempel Djupslia, Vetåbua, Jammerdalsbu, Vesslefjellbua och Eldåbu. Dessa hytter har ett förråd med mat där du kan plocka det du vill – det går sålunda bra att gå på tur och överleva utan att släpa med sig mat. På hytterna skriver man in sig i en liggare, tar sen med sig bankgironummer och betalar för mat och logi efteråt. Karta med Norges alla hytter, info om hytter och turer hittar du på ut.no. Kontakta lillehammer@dnt.no om du vill veta mer om just detta område och beställa nyckel.
Om man vill gå på långtur och bo lite bekvämare på hotell kan man också skida den 170 km långa Trollöypa mellan Rondane nationalpark i norr och Lillehammer i söder.
Ett annat alternativ är att bo bekvämt på ett ställe och nöja sig med dagsturer. Då kan du till exempel bo på klassiska Rustad Hotell och Fjellstue i längdåkningsmeckat Sjusjön – nr 1 på DNTs lista över Norges bästa längdåkningsorter – drygt 20 kilometer från Lillehammer med buss (eller gå på tur från Olympiastadion i Lillehammer), på det likaledes klassiska men något bedagade Hornsjö Höyfjellshotel drygt 15 km skidvägen nordost om Sjusjön (ingen kollektivtrafik dit) eller längre norrut på Rondane högfjällshotell i Mysusaeter utanför Otta.