Januari 2015
Just den här morgonen känns unik. Åtminstone så här långt söder- och västerut. Och Göteborgarna befinner sig i chock. Vinterchock. Fyra decimeter snö ligger som ett tjockt täcke av puder över staden och bygger upp en helt overklig, magiskt vacker bild. Göteborg som vinterparadis.
Vår nationella självbild får hamna på plats även på dessa sydliga breddgrader, i dessa klimatföränderliga tider.
Vi; det skidåkande folket.
Vårt land; ett vinterlandskap med skogar klädda i gnistrande snökristall.
Jag går ner till källaren i vårt hyreshus. Plockar fram de vackra trälaggen från ABC-fabriken i Kungälv med kabelbindning. 60-tal; då när det alltjämt var vita vintrar härnere; då när man åkte pulka, gjorde snöänglar, körde längdskidor i skogen och miniskidor i backen nedanför vattentornet. Jämnt. Som jag minns det.
Det är tio minusgrader ute. Det blåser ingenting. Snön vilar fluffigt lätt som efter en natt på hög höjd i Klippiga bergen. På Sannabacken ovanför Majorna. Jag pulsar nerför backen i mina gamla läderpjäxor; får lust att spänna på skidorna och lägga några telemarkssvängar i lössnön, men låter dem ligga kvar på axeln. Går Ostindiegatan fram mot spårvagnshållplatsen. En äldre kvinna tittar på mig och mina skidor och ler (händer annars inte ofta under vintrar i Göteborg):
- Gud, vad härligt det ser ut!
Solen går upp över hustaken. Strålar som får varje snökristall att lysa. Trädens grenar är täckta av fem-sex centimeter snö. Allt är vitt.
Göteborg.
Den vita staden.
Uppe vid Skatås motionscenter, någon kilometer utanför Göteborgs centrum, med vildmarken inpå knuten, stormar Ulf Hultberg fram på slutet av 10-kilometersslingan i all denna snö. Klassisk stil med kraftfull diagonalåkning. Han ser ut att vara av segt virke. Som sig bör. Han kör med klassisk längdåkningsutrustning: blåvit träningsoverall i poplin med mössa i samma färg och skidor som hängt med sen 70-talet, vilka han ibland kör långlopp på.
- 2013 var jag med i Rajalta Rajala, säger han på bred småländska, ett långlopp på 44 mil från den rysk-finska gränsen till Torneå.
Han har bott några decennier i Göteborg, men kommer ursprungligen från Sävsjö där han jämt åkte skidor som liten.
- Jag kallades för Sävsjö-Blixten, fortsätter han. Jag var snabb. Nu åker jag mest för att få vara ute i naturen.
På många sätt liknar Ulf Hultberg sinnebilden av de ideal som i vårt land växte fram under början av 1900-talet och sen förstärktes efterhand. Ideal som innebar att den karga, tystlåtne svensken på skidor och till fots skulle ut i vår vackra, ”orörda” natur och stärka kropp och själ, att vi skulle bli en del av denna besjälade natur och känna att den var betydelsefull för vårt nationsbygge, för vår nationella identitet. Ett gemensamt kulturarv.
Själv spänner jag på mig mina intjärade gamla träskidor. Låter de glida lite grann fram och tillbaka i spåret. Blickar ut över skogen. Känner mig tillfreds över att ha denna dag i den natur jag är uppvuxen med, som jag känner igen mig i, helt för mig själv. Ryggsäcken laddad med mackor och kaffe på termos; nötter, apelsin och choklad. Såklart. Det var ju så det var när jag var liten och åkte i liknande marker med mor och far. Och nu känner jag den där nostalgin svepa omkring mig med värme. En känsla vi är så svaga för, som ger oss trygghet och igenkänning. Tillhörighet. Måhända nödvändig för att känna att man står med fötterna på jorden, men samtidigt ack så farlig om det utnyttjas av mörka, politiska krafter.
- Jag skulle ändå säga att när det handlar om skidåkning är den främst ett uttryck för folklig, ”banal” nationalism som är lekfull, något som alla länder har, menar Sverker Sörlin. Problemet är att denna banala nationalism kan fyllas med stark, politisk nationalism.
Och jo, två dagar senare är vädret alltjämt stilla och kallt. Gryningen anländer och ett svagt ljus lägger sig över landskapet. Dock ingen sol. Jag ska avlägga de återstående 32 kilometerna till skidmetropolen Hindås och får förmodligen spåra det mesta själv. En vän ska haka på den sista milen, så då får han spåra.
Det är nästan helt tyst. Bara en svag susning i luften. En avlägsen bil, månne, på väg 40 mot Borås eller E4an mot Stockholm, två motorvägar som söder- och norrut sträcker sig längs det relativt oexploaterade naturområde mellan Göteborg och Hindås jag följer. Innan tågens och bilarnas ankomst gick folk längs den här leden. Bönder från Hindåsområdet som skulle in till stan för att sälja lite av den mat de inte nödvändigtvis behövde äta själva. Före den moderna tiden. När man vandrade miltals genom skogen för överlevnads skull; inte för att njuta av tystnad i naturen på sin fritid, inte för att behaga sin själ och fysiskt fostra sin lekamen med skidor under fötterna.
Jag spårar mig fram i en monoton lunk. Egentligen är allt bara i en färgskala från vitt till svart – ändå vackert. En tågvissla ljuder. Från norr eller söder. Jag passerar Härkeshult, mittemellan Göteborg och Hindås. En p-plast full med bilar och en hund som skäller. En korp kraxar plötsligt till, flaxar förbi över trädtopparna.
Vid Stora Härsjön ryker det från en eld vid ett vindskydd intill sjön. Henrik Arvidsson och Sandra Larsson från Göteborg sitter och grillar. Bilen står en bit bort.
- Min mamma körde Vildmarksleden på skidor för 40 år sen, säger Henrik, men på den tiden gjorde väl alla det?
Vid Härskogens friluftsgård ligger skidspåren välpreparerade. Otaliga skidåkare slänger sig i full fart fram längs 5-kilometersspåret. Lars dyker upp med gamla längdåkningslagg från en second hand-butik. Vasaloppsskidor. Full av energi tar han täten och spårar vidare österut när vi lämnar 5-kilomersslingan. Längs en nyplockad skogsväg får vi försöka glida fram trots smågrus i snön. Skidorna plågas. Vi tar en fikapaus med nybakade bullar från ett surdegsbageri i Göteborg och fortsätter ut i skogen där snön åter ligger tung över mark och gran. Lars trycker till med distinkta snärtar på sina gamla tävlingsskidor i plast. Jag försöker hänga med. Landskapet blir allt bergigare och vi får streta uppför på höjder som förefaller tillhöra helt andra landskap än Västergötland.
Det var inte konstigt att herrarna från Göteborgs idrottsförbund hamnade i dessa trakter när de skulle skapa en västkustsk skidort. En gammal dam från Hindås hade dessutom bedyrat att platsen var den bästa köldhålan att finna. Pensionat byggdes i rask takt. Under 1910-talet fanns i den lilla byn minst 12 stycken. Så att göteborgarna kunde fly den ohälsosamma civilisationen inne i stan för några dagar och hitta tillbaka till de sunda rötterna i naturen. Inte för att bruka den för att överleva, utan bara för att i rekreationens namn njuta av det som sen romantikens dagar på 1800-talet blivit sinnebilden för vår ädla nation: vild otämjd natur; brusande forsar och ohuggen urskog. Ofta något helt annat än den verklighet som de facto växte fram i industrialismens barndom.
Vi får går den sista kilometern nerför bergåsen fram till Hindås tågstation. Stationen står där likt en nationalromantisk rest i mörkbetsat trä – byggd för att redan från början få de horder av friluftsmänniskor som tog turisttåget från Göteborg att förstå vart de kommit. Vi googlar fram telefonnumret till Hindåsgården intill hoppbackarna. Ser fram emot lite avslappnande spa och en god middag på det anrika stället som varit med sen det begav sig i början på förra seklet. Men det är bara öppet för förbokade sällskap. Istället får vi lägga skidorna på axeln och gå åt andra hållet till byns pizzeria. Till maten erbjuds bara vatten och läsk. Men mittemot pizzerian, i samma byggnad som bensinstationen, ligger en restaurang och pub. Den drivs av samma bröder från Turkiet som driver pizzerian. Restaurangen är helt öde trots att det är lördagskväll. After ski i Hindås 2016, drygt hundra år efter ortens storhetstid som skidort.
Vi hinner få i oss varsin cider innan lokaltåget från Borås tar oss tillbaka till Göteborg. På perronger står några ungdomar klädda i svart som ska in och festa i stan.
Trots all snö och vinterkyla, och Hindås gamla varumärke som skidmetropol, känner vi oss en smula mal placé. Vi köper biljetter kontant av konduktören och ställer skidorna mellan några säten. De rasar ihop när tåget lämnar perrongen. En bild så god som någon.