Juli 2010
Finlandsfärjorna dånar fram över Östersjön. Varför inte ta det lilla lugna? Hoppa från ö till ö över den åländska skärgården. Lämna ett land och långsamt ta dig till ett annat. Sverige och Finland. En gång ett och samma rike.
– E ni ute å luffar med barnvagn? undrar busschauffören när vi ska kliva på Eckerölinjens buss i Uppsala för avfärd mot Ålandsfärjan i Grisslehamn.
Kanske en överdrift, men jo, vi har ryggsäckar och en barnvagn och den är inte fylld med extra packning utan innehåller en liten grabb på sex månader. Tanken är att med hjälp av Ålands skärgårdstrafik hoppa från ö till ö mellan Sverige och Finland och skam till sägandes är det första gången i våra snart halvsekellånga liv vi ska besöka vårt broderland i öster. Finland. Så nära. Och ändå så långt borta.
Två länder som har levt i tät symbios i kanske 600 år. Århundraden av svensk överhet; ett koloniseringsprojekt där dessa finnar med asiatiskt ursprung och ett obegripligt språk skulle civiliseras och ta del av svenska seder och bruk. Och trots att det gått 200 år sen vi förlorade detta land till ryssarna, och nästan 100 år sen det blev en självständig republik, känns det som en del av våra fördomar och överlägsenhetskänslor lever kvar.
Nere i Grisslehamn har just färjan anlänt. Folk väller av. De flesta åker bara fram och tillbaka, kliver aldrig iland, utan vill bara komma åt det faktum att Ålands särskilda status låter ögruppen vara en del av Finland och EU, men ändå få fortsätta med skattefri alkoholförsäljning ombord på färjorna.
– Utan tax-free skulle den här båtlinjen lagts ner för längesen, säger busschauffören när vi lastar ur vår packning.
Många dramaten passerar revy. Mängder av lock med Lappinkulta staplade på hög. Vid en bänk står en äldre kvinna och vaktar sin skörd.
– Kalle e visst onykter, säger hon om sin son.
Han står just intill. Vinglar lite åt höger. Lite åt vänster.
– Vem fan e inte onykter, säger hans far som sitter på bänken.
Kalle sätter sig också ner. Far och son. Alkoholkultur som arvegods. Och Finland kanske inte är så långt bort från oss själva som vi inbillar oss.
Framme på Åland är himlen blå och vinden svag men sval. Den svenska, den åländska och den finska flaggan försöker vaja i vinden. Vi har kommit till en ögrupp som ville tillhöra Sverige när Finland 1917 blev självständigt, men som inte fick det. Istället fick man en tämligen unik självständighetsstatus: en del av den finländska republiken, men med långt gånget självstyre och lagstadgad rätt till sin egen svenska kultur och sitt svenska språk.
Förutom vi är det bara tre finsktalande män, runda under fötterna och slickandes på varsin glass, som lämnar färjan gåendes och börjar vandra in mot Storby, centralorten i Eckerö kommun. Efter 500 meter dyker det stora posthuset upp bakom ett sjok av vajande vass. En, för att vara ett posthus, gigantisk byggnad som den ryske tsaren 1828 smällde upp för att befästa den ryska överhögheten där de svenska postbåtarna tidigare anlänt. Vi viker av från den nya landsvägen och följer istället den gamla postrotevägen där posten med hjälp av skattebefriade bönder for vidare över land och hav i den åländska skärgården för att slutligen landa i det egentliga Finland. Det doftar av blomster längs vägen. Små vackra trähus anas bakom gröna bladverk. Grusvägen avbryts abrupt av den asfalterade landsvägen igen. Vi är inne i Storby. Det svenska posthuset byggt på 1700-talet står tvärsöver vägen. En aningen mindre anspråksfullt än dess ryska motsvarighet nere vid vattnet.
Vi åker buss över det som kallas det åländska fastlandet. Vi får byta i Mariehamn och ta oss upp mot Vårdö. Följer på många ställen, när bussen viker av från den raka huvudvägen, den gamla postroteväg, som i forna dagar var den kommunikationsled som makten i Stockholm hade att tillgå som en del i sin kontroll av lydriket Finland. Busschauffören betonar hur goda relationerna till Sverige är och hur ålänningarna egentligen är mer svenska än svenskarna själva.
– För de som bor i Ålands östra skärgård skulle det ju vara närmare att ta sig till Finland och studera vidare. Men 75-80% tar sig till Sverige.
Den norra skärgårdslinjen börjar på Vårdö och fortsätter via Enklinge, Kumlinge och Brändö till det egentliga Finland. Färjan är full av folk. Mestadels ungdomar. Normalt sett är det inte många ungdomar på skärgårdsbåtarna, men nu råkar det vara en onormal helg. Det är stor rockfestival på ön Jurmo, den absolut sista ön i den åländska skärgården, ett stenkast från det finländska fastlandet. Och det som skulle bli en lugn och vacker färd genom den åländska skärgården blir en vacker sådan, men ackompanjerad av en något högre ljudvolym och en något större konsumtion av alkohol än väntat.
– Den finska alkoholkulturen är absolut värre än den svenska, säger Kim Ahtola och tar sig en mun öl.
– I Stockholm kommer du inte in på krogen om du är för full. På Åland säger vakterna: ”Du måste dricka mer om du ska komma in!”
– Och i själva Finland då?
– Där blir du för full för att överhuvudtaget ta dig till krogen!
Han skrattar gott åt sin kulturanalys, sann eller ej. Själv är han barn till första generationens invandrare på Åland. Finländska invandrare.
– För att få kalla dig äkta ålänning ska du ha du ha varit bosatt på Åland sen tre generationer tillbaka, så jag är plastålänning.
Det är inte så lätt att begripa sig på det här med nationella och etniska identiteter.
Vi kliver av i Lappo, en liten ö strax innan Brändö. Inte många som kliver av båten. En liten hamn. De klassiska sjöbodarna. En affär, en restaurant, ett café. Och en egen bank. Vi vandrar upp mot själva byn som ligger några hundra meter ovanför havet. I skydd från vatten och vind. Ett par kommer gåendes på vägen. De pratar finska. Vi är nära det egentliga Finland nu. Vi har hyrt ett gammalt hus, stort, egen trädgård. I behov av renovering.
Nästa morgon går vi och handlar frukost i Lappo lanthandel. Om matvarorna i Eckerö var till 90% svenska och i Mariehamn kanske 50-50 svenska och finska, är det mesta nu finskproducerat. Kassörskan har finska som huvudspråk och klarar sig bara hjälpligt på svenska. För att förklara skillnaden på den åländska surmjölken och den svenska filmjölken får hon gå till föreståndaren och be om språkhjälp.
– Surmjölken är liksom tunnare, förklarar hon tillslut.
Vi vandrar runt på ön. En enorm blomsterprakt längs vägarna. Dofter. Fjärilar och trollsländor. Myggor och knott, bromsar och blinningar. Lillkillen inbäddad i myggnät.
Ibland dyker havet upp. Det bräckta. Abborrarna viftar omkring i vassen. Vattnet är murrigt. Undervattensvegetationen lätt sunkig. Inbjuder knappast till bad. Högt ovanför allt står en präktig åländsk midsommarstång och vissnar i solen. Längre ner är det skog och blåbär. En kvinna i huckle och stövlar plockar bär. Hon är rädd för huggormar och en älg som sägs knata omkring på ön. Hon är född och uppvuxen här, men som så många andra har hon flyttat till Mariehamn. Den gamla skolan från 1887 fick läggas ned förrförra året. Nu bor här bara 40 personer året runt. Några få barn.
Tillbaka vid hamnen tar vi en fika på det nyöppnade caféet Kaisa af Lappo. Kaisa själv köpte huset för två år sedan och flyttade hit från Mariehamn. Trotsade tidens tecken. En antiurbaniseringsmänniska. Hon har slitit hela vintern med att få huset färdigt. Hon ler när hon letar efter olika saker bakom disken.
– Ursäkta, säger hon, men jag har aldrig jobbat med sånt här förut. Egentligen är jag arkitekt.
Jag tar själv den tidiga morgonfärjan över till Brändö och cyklar sen över alla otaliga öar som förbinds av en 20 kilometer lång landsväg. Skönt att cykla. Frihet. En oväxlad damcykel made in Suomi. Havet dyker ideligen upp. Vikar och sund och öar. En minnessten visar den gamla postvägen, men den är för igenvuxen för att klara av en cyklist. Inne i Brändö by får jag mig en kopp starkt kaffe och en ostfralla på mörkt finskt surdegsbröd.
Färjan från Brändö över till Finland går över en öppen fjärd. Som för att skapa en känsla av att lämna det ena och komma till det andra. Alla pratar finska runtomkring mig. Jag förstår ingenting. Det är vårt grannland. Vi var ett och samma land i 600 år. Men jag förstår ingenting och jag känner mig obekväm där jag sitter inklämd mellan några mammor som stimmar och stojar. Barnen som skrattar och skojar. Plötsligt är jag en minoritet. Bland finnar som alltmer vänder det svenska ryggen. Som kanske bara ser det svenska som ett uttryck för 600 år av förtryck.
Jag kliver iland i Finland. Och jo, en skylt förkunnar på både finska och svenska: ”Varsinais-Suomi, Egentliga Finland.” Allt annat är skrivet på finska, skyltar som affischer. Bara finska flaggor som vajar i hamnen. Bara finskregistrerade bilar som väntar på att få köra ombord på färjan. Till Åland. Det oegentliga Finland.