KLOSTERSKIDÅKNING

Mars 2008

St. Bernard är alpernas eget skyddshelgon. Dessutom beskyddar han alla oss som vandrar, som klättrar i berg. Och det kan behövas. Ty en dödsängel lurar bakom varje bergskrön.

– Shit också!

Vi svischar precis förbi Martigny där vi skulle hoppat av för vidare tågfärd mot St. Bernardspasset. Tåget stannar inte förrän i Montreux. När vi klivit av står vi där på perrongen med snöflingor som dansar i luften och ser ut över en orolig Genévesjö. Ett lokaltåg tar oss så småningom tillbaka till Martigny där vi slutligen kan kliva på det lilla bergståget St. Bernardsexpressen med en St. Bernardshund och skidåkande munkar designade på sidan.

Tåget segar sig uppåt. Molnen sluter sig allt tätare. I den lilla staden Osières tar det slut. På grund av vårt tågschabbel har vi missat bussen som skulle tagit oss den sista biten mot passet. Vi får bryta vårt klimatanpassade färdsätt och hoppa in i en taxi. Fair enough. Precis vid St. Bernardtunnelns öppning blir vi avsläppta och börjar vår skidvandring längs med sommarvägen upp mot passet. På sommaren passerar här tusentals bilar varje dygn men på vintern är det bilfritt och fridfullt land. Det går lätt uppför. Vinden trycker på i ryggen; det viner. Varje stavtag gnisslar mot den kalla snön. Samma rytm hela tiden. Två figurer framför oss vandrar åt samma håll. Mot St. Bernardsklostret. Vi närmar oss dem. Slutligen passerar vi. Den ene ser ut som en ärrad, typisk bergsguide med solbränt läderansikte. Den andre har det tufft. En kraftig kroppshydda och ovan vid skidor. Så träder klostret fram som en himmelsk hägring ibland molnsjoken däruppe. Ser bara overkligt ut med dessa stora byggnader mitt i allt det vita. Begravda vägskyltar men ingen väg. Bara snö och skidspår. Vi tar av oss skidorna och går in genom porten. I en källare direkt till vänster ligger ett skidförråd. Randonnéskidor och pjäxor står på rad i olika färger. Hyllor med tofflor i all världens modeller och storlekar för svettiga fötter nöjda över att slippa tunga pjäxor. Det som vi trott är en bergsguide kliver nerför trapporna.

– Jean-Marie, säger han när vi tar i hand. Jag bor här.

Det är prieuren själv vi passerat på vägen. Hans något korpulente medvandrare är klostrets kock. Kanske har de varit nere i dalen och handlat grönsaker.

Dessa långa vita korridorer. Golv täckta av stenplattor. Järnräcken, skulpturer som tycks titta på just dig och klockor som tickar. Och därutanför viner vinden. Bilder ur ”Rosens namn” fladdrar förbi. Här händer nog märkliga ting. Men samtidigt är det tyst och skönt. En mobiltelefon-förbjudet-skylt på väggen.

I matsalen bjuds vi på sött te i stora skålar och så förklarar en av munkarna att det är mässa klockan sex – om vi vill – till vänster om entrén till kyrkan. Varför inte i kyrkan?

– Där är det för kallt!

Gudstjänstlokalen är ganska liten med låga takvalv. Ett krucifix längst bak i koret belyst av en ljuscirkel. Till vänster längre fram en obelyst madonna. Jean-Marie kliver iklädd vit kåpa in tillsammans med de tre andra munkarna på klostret. Han hälsar oss alla välkomna. Särskilt les Suédoises! Det sjungs och det talas och det bes.

– Vem är det som inte bytt sina skidstrumpor? viskar Lars.

Jag håller blicken stadigt framåt mot Jesus på korset.

Under tusentals år har människor passerat de 2 473 metrarna över St. Bernardspasset. Handelsmän och rövare, pilgrimer och krigiska erövrare. Hannibal passerade med sina elefanter 212 f.v.t; Knut den Store, kung av Danmark och England, 1027. I maj år 1800 vandrade Napoleon och 40 000 soldater över passet. De stannade till vid klostret över natten och drack och åt bl a 21 724 flaskor vin och 3 498 pund ost (jo, det finns bokfört!).

Caligula hade redan under romartiden låtit bygga en ordentlig väg. Ett tempel helgat åt Jupiter fanns också på plats. Men med romarrikets fall förföll allt. Inte förrän Bernard av Menton omkring 1050 lät uppföra ett kloster och härbärge för resande och pilgrimer på väg till Rom, blev det åter ordning på torpet. Alltfler kunde överleva den strapatsrika och på vintern ytterst farliga färden. Bernard blev så 1123 helgonförklarad och 800 år senare beslutade påven Pius XI att St. Bernard även skulle bli skyddshelgon för alpernas alla invånare och för oss dårar som gillar att klättra i berg.

Det kan kännas ganska bra att ha ett skyddshelgon. Särskilt vissa dagar. Idag är en sådan dag. Det är 13 minusgrader och det blåser 30 sekundmeter. Man vill knappt gå ut. Men gör det ändå. Och det utan att komma ihåg att be om skydd från St. Bernard själv. Om det hjälpt vete gudarna, men skadat hade det knappast.

Sålunda drar vi på oss rånarluvor, skidglasögon och dubbla vantar. Spänner på skidorna och drar några svängar från klostret ner mot sjön. På andra sidan den lilla sjön ligger Italien. Och där står St. Bernard i form av en ståtlig staty som står pall för den stenhårda vinden från norr. Vi nästan blåser över sjön. Tar oss ner på den snöindränkta vägen och tittar ner över lockande sydsluttningar med orörd snö. Vi borde ha mer koll. Vi borde ha mer vett. Men det har vi inte. Vi intalar oss det bästa. Eller tänker helt enkelt inte alls. En och en tar vi ett tiotal svängar i en lättare sluttning. Så blir det brantare. Vi blir försiktigare. Diskuterar vem som ska åka först. Micke får erbjudandet. Inte för att vi andra är rädda, utan mer som en present. Han släpper iväg skidorna och svängarna sitter där de ska. Inga problem. Men så plötsligt släpper snön. Allt sker som i slow motion och ultrarapid på samma gång. Snömassorna vräker sig ner och Micke är ohjälpligt fast. Han glider med, rultar runt, hela tiden synlig, men fullständigt i naturkrafternas våld. Jag står blickstilla. Alla dessa tankar som fladdrar förbi. Först huller om buller. Hjärnan fattar inte. Händer detta nu? I verkligheten? Allt det man läser om som händer andra. Dessa laviner som är så självklart närvarande när man vistas i bergen om vintern, men som man ändå på nåt slags idiotiskt sätt aldrig tror ska drabba en själv.

Så tar förnuftet vid. Hjärnan börjar landa. Vad gör vi nu? Så snabbt som möjligt ska vi ner men ändå utan stress. Ramlar vi kan vi sinka flera minuter. Skillnaden mellan liv och död. Som tur är har lavinen släppt ganska långt ner i branten. Den glider bara ett 100-tal meter innan den stannar upp på den platå som tar vid. Under den tid den varar har inte dess krafter lyckats trycka Mikael helt och hållet under ytan. Vi anar att han ligger där. Men allt är plötsligt så fruktansvärt stilla.

– Jag är ok, ropar han så högt.

Tillbaka på klostret går Mikael direkt in i kyrkan. Om han samtalar med St. Bernard eller direkt med gud vet jag inte. Men en tacksamhetens tanke för att naturens krafter varit på hans sida skickas nog ändå iväg.

Nästa morgon är jag på plats i kryptan kl 07.15 för morgonandakt. Det känns som om det är på sin plats. Jean-Marie delar ut nån slags psalmbok på franska till oss som inte vetat att vi nån ska ha. Jag läser med, men tyst för mig själv. Fattar inte allt, men plötsligt fastnar jag för en strof:

”Ära åt Herren för evigt!

Han ser på jorden: den skakar;

Han rör vid bergen: de brinner”

Det är ändå konstigt hur saker och ting kan falla på plats.

Idag har dock vinden lagt sig. Himlen är blå och klar. Allt känns tryggare och lugnare. Men snön är alltjämt lika förrädisk. Dessutom har vi fått reda på att inga lavingrävande och skidåkarräddande St Bernardshundar huserar i klostret på vintern. Så vi är försiktigare. Drar oss upp längs med en väg mot toppen av kabinbanan längre ner i dalen. En markerad off-pistlöpa på 10 km leder ner mot Aostadalen i Italien. Där finns några spår, men också tillräckligt med öppna ytor för att känna upphetsningen över att åka i orörd snö. Det är inte så brant. Det känns säkert. Telemarksvängarna går lätt. De skulle kunna studsa fram i evighet om det inte vore för att syret tar slut, att musklerna börjar skaka, ja, nästan vittra sönder. När allt som kan åkas är åkt tar en skogsväg vid. Kylan är borta, våren är på plats, snön tar slut. Vi vandrar nerför branta ängssluttningar där gräset börjat gro, där tussilago och violer börjat sträcka sina smala halsar mot solen. De andra pinnar iväg. Jag går långsamt. I byn St. Oyen skäller hundarna och en katt hoppar ut från ett staket för att bli klappad. De andra sitter redan på den lokala baren med varsin öl. Jag tar en cappucino och en smörkrämsfylld croissant.

– Kom igen nu, taxin är här, hojtar Lars och hastar ut.

– Men det är lugnt, säger den gråhåriga signoran bakom disken, taxin väntar.

– Vi är från Sverige, förklarar jag med en lätt suck och hinner precis torka bort den vispade latten från mustaschen innan det är dags för återfärd till klostret.

Ny morgon. Molnen skingrar sig när vi vandrar upp mot Mont Fourchon, 2902 m.ö.h. Picnic däruppe med utsikt över hela j-a världen och en sol som bränner hud till läder. Långt därnere vilar klostret som en lätt tefärgsmelerad sockerbit. Många svängar nerför blir det. I sockervaddssnö toppad med kristall. Gloria Halleluja! Leve den helige Bernard! Eller nåt.