Juni 2008
Den vilda naturen. Inuti människan och utanför. Att paddla 75 mil i en handbyggd eskimåkajak på jakt efter denna natur. Finns den kvar, får den plats, i vår moderna värld?
När jag glider fram mellan några små kobbar strax söder om Skärhamn, små kluckande vågor i den lätta kvällsvinden, en sol som redan försvunnit men färgar himlen i olika nyanser, då är det svårt att begripa hur det var för inte längesen. När dessa två svanar stannar upp framför min kajak och långsamt simmar bortåt – flyr de eller visar de vägen in mot en vik med gräsängar som gjorda för nattens vila? – då är det omöjligt att inse att bara några timmar tidigare slet jag som ett djur med Marstrandsfjordens monstruösa vågor. Det var dumt. Kanske rent av idiotiskt. Men jag var frustrerad av väntan. Väntan på en sjuk paddelkamrat som inte blev frisk, väntan på lugnet efter den storm som piskat havet vitt. Och så komma till insikt: Ja, jag ska paddla ensam, ensam över det vida havet, ensam på sjö och älv. Genom Bohuslän, södra Norge, Dalsland, Värmland, Västergötland. Ensam i naturen. Hur ska det gå?
Det höll på att gå åt skogen direkt. Trött på denna eviga väntan trotsar jag stormens efterdyningar på det västerhav som ligger öppet över till Åstol. Vinden suger tag i mig, viner i öronen; vågorna dundrar in mot Älgöfjorden. Ena stunden är jag stark, känner hur jag klarar detta, hur jag klarar allt. Nästa sekund är jag bara ynklig och ser mig själv flyta omkring upp och ner som en aldrig upphörande del av detta hav. Några vågor får mig ur balans; jag slutar andas men lyckas få rätsida på kajaken. Var sjunde våg – det stämmer verkligen – har byggts upp till gigantiska proportioner och känns omöjlig att ta sig över, men det går, kajaken är en and, en and, en and…
Och nu, några timmar senare, går jag iland på en äng. Ljuset försvinner så mycket som det mäktar med i högsommarnatten medan jag slår upp mitt tält. Och fastän natten är ovanligt kall känns det väldigt skönt att sträcka ut kroppen mot den ack så trygga jordskorpan.
Naturen. Vad är det vi söker därute i naturen? Oss själva? Det vi är en del av; ett arv vi inte kan, inte vill bli av med? Vi lever med fötterna i två olika världar och vill ofta hoppa jämfota in i den ena när vi befinner oss i den andra. Civilisation och natur. Vi lever i en kultur som vi på många sätt betraktar som skapelsens krona, som vi lärt oss betrakta som den mest utvecklade av världar. Men samtidigt får vi alltfler anledningar att ifrågasätta vårt sätt att leva både ur ett inre och yttre perspektiv.
”Människan är en fördärvad vilde”, sa Jean-Jacques Rousseau på 1700-talet och inledde en aldrig upphörande ström av ifrågasättanden av det moderna, västerländska civilisationsbygget. I Sean Penns film ”Into the wild”, baserad på en bok och en verklig händelse, flyr en ung kille ut i Alaskas vildmark, trött på och desillusionerad av den i hans ögon förfalskade och onaturliga amerikanska civilisationen. Men det går inte så bra därute i vildmarken, minst sagt. Hur ska vi förhålla oss till naturen och hur ska vi åter kunna bli en del av det ursprung vi alla är beroende av, vare sig vi vill eller inte?
Det är en lugn och vacker dag när jag glider in med kajaken mot ön Danemarks snudd på medelhavsaktiga stränder strax söder om Hamburgsund. Dagen innan var det vildblomstrens dag, men jag var småsjuk och det regnade, så jag tänker att jag får väl fira vildblommorna nu istället. Jag går sålunda runt på denna ö där det växer blodnäva, getrams, vildlin, gullviva, backsmultron, rödklint, getväppling, backlök och brudbröd. Läste jag mig till på infoskylten nere vid stranden. Själv har jag väl koll på åtminstone gullviva och backsmultron. Tror jag. Jag vandrar hur som omkring och tittar på, luktar på, de vilda blommor jag hittar. Och det är vackert så. Jag får dem bara till fem, men rött, lila, rosa, gult och vitt lyser bland gräs och granit. Nere på västsidan faller klipporna försiktigt ner mot havet. Långsamma dyningar brusar fram över sten och häll. Stenens beiga, gråa, rosa nyanser bryts av intensivt gult, grönt, blått, orange. Men det är inte naturens vilda färger. Det är syntetiskt skrikande kulörer framställda av den civiliserade, tämjda människan. Pigment för att ge liv åt alla de oändliga mängder plastprodukter som varje år slängs i havet för att spolas iland på en öde stenstrand någonstans, där de för evinnerliga tider lever vidare. Vem sa att människan inte kan skapa evigt liv? Syntetiskt liv.
Fjällbackaarkipelagen bildar kanske Sveriges vackraste paddelvatten och skulle förmodligen platsa på en världsbästalista. Mängder av öar; små, trånga passager där kajaken ensam glider fram utan att behöva tänka på hur djupt det är. Nu är det dessutom nästan vindstilla och himlen är blå; mitten av juni och knappt en enda störande båt. Det går inte att låta bli att bara vara. Att låta långsamma paddeltag föra en in i Gluppöbassängen för att landa på en liten strand. Låta fötterna kylas ned av kallt, salt vatten och känna friktionen av nedmalda snäckor mellan tårna. Ett och annat ostronskal tronar på botten. En krabba kilar snabbt iväg. Hela kroppen låter sig tillslut sjunka i havet.
Men på eftermiddagen blåser det upp och när jag ska lämna Källareholmen för att på öppet hav passera den beryktade Tjurepannan norr om Grebbestad, inser jag, numera vis av erfarenhet, det omöjliga i företaget. Jag går iland på insidan av ön. Gunnar Olsson, vars släkt haft ön i sin ägo sen 1835, ger mig lov att tälta på den öppna gräsplanen som omgärdas av somriga hus i trä.
På natten börjar regnet falla och när jag vaknar har det fortfarande inte slutat. Det är när man sitter därinne i sitt lilla tält – vinden som rusar omkring i trädtopparna och regndropparna som faller tungt mot tältduken – som prövningarna huruvida man är gjord för något som liknar vilt tillstånd sätter in med full kraft. Det är kanske 13 grader ute (och inne), men fåglarna sjunger – vad jag kan höra – en lika vacker morgonhymn som när solen lyser och det är 25 grader varmt. Men var är nu mina vildmarksgener; vart tog ni vägen mina 100.000 år som stenåldersmänniska?
Kanske börjar jag förstå – Gud förbjude! – alla dessa människor som betalar hutlösa summor för ”all inclusive” på nåt playa-hotell i södern. Eller om de stannar hemma försäkrar sig med ett fritidshus med eluppvärmda golv, bastu och jaccuzi; kabel-TV och internetuppkoppling. Om en lyxmotoryacht gled förbi därute just i detta nu, då skulle jag inte bli förbannad och tänka: jädra miljömarodör; nej, jag skulle bara känna: vad gott du har det däruppe, du använder dina miljoner väl. Önskar jag själv hade några…
Istället får jag försöka koka lite vatten på mitt Trangia-kök och värma mig med lite ekologiskt snabbkaffe. Söka tröst i att även om jag har det för djävligt, så lever jag i alla fall ett ekologiskt hållbart semesterliv. Halleluja…
När regnet väl slutar och jag börjar packa ihop mina grejer, så kommer Gunnar Olsson och frågar om jag vill komma in till honom och hans fru Anne på kaffe. Det är obeskrivligt skönt att komma in i ett varmt och ombonat hem. Sätta sig på en riktig soffa och dricka nybryggt kaffe och äta färskt bröd. När jag sitter där så inser jag att hela vår miljöförstörande livsstil inte handlar om ondska, kanske inte ens om nonchalans. Det handlar främst om bekvämlighet. Ända sen den moderna människan såg dagens ljus i Afrika för en sådär 150.000 år sen har hon använt sin unika intelligens till att försöka göra livet lite mer bekvämt för sig. Frågan är bara om detta bekvämlighetsberoende, denna bekvämlighetsdyrkan, numera slagit knut på sig själv; om vi lagt fällben på oss själva: klackspark i eget mål. Om vi helt enkelt nått toppen på det bekvämlighetsisberg som obönhörligen börjat smälta ner…
Molnen ligger tunga som grå granitblock och vattnet strilar ner över kropp och kajak. Vinden och vågorna kommer söderifrån och nästan kastar upp mig mot Norge och in i Idefjorden. Sjöblöt drar jag upp kajaken innanför utloppet av den älv som förbinder hav och sjö vid Halden. Jag rullar kajaken genom en öde stad. Följer skylten mot Fredrikstens camping; sliter mig uppför branten mot fästningen. Den svävar högt däruppe, fästningen, och plötsligt känns det som om jag drar på en tung artilleripjäs på väg för att delta i den svenska belägringen 1718. Regnet tilltar i styrka, vräker sig ner. Jag hukar under ett träd; svär ve och förbannelse över Gud och detta landet. Jag ger upp. Fredriksten är och förblir omöjligt att erövra. Kanon eller kanot kvittar lika. Jag tar mig ner igen och ut mot väg 21 som leder upp mot Femsjön där jag sen kan paddla. Får väl tälta nånstans längs med vägen. En grupp män rultar ut från en krog och ska hjälpa mig hitta rätt. Men först tycker de att jag ska med och ta en öl.
– Ställ bara kajaken här vid politistasjonen så rör ingen den!
På krogen ”Sista race” skålar vi i snaps medan jag låter mina våta kläder torka under bardisken.
När jag så klockan 3 på natten rullar kajaken på väg 21 förbi den gigantiska pappersmassafabriken känns tillvaron en aning absurd. Det är enorma rör och vattenbassänger med ånga som stiger mot himlen. Det låter överallt. Rasslar och gnisslar, sprakar och brakar; starka lampor som lyser i den ljusa sommarnatten. Jag söker den vilda naturen och vad möter jag? Jättemaskiner som tämjer naturen, som använder den för att mätta våra behov. Jag går där med en enkel kajak i trä och bomullsduk och allt detta stora, mullrande fascinerar. Och skrämmer.
Sött, mjukt, lent vatten. Vågorna skjuter kajaken framåt, men det är snälla vågor. Det är inte havets brusande, otillräkneliga, egensinniga vågor, nej, det här är sjöarnas värld; det här är små vågor som rullar framåt i jämn fart, jämn takt. Inget att vara rädd för. För varje paddeltag fuktar det söta vattnet din hud på ett välkomnande sätt, för varje blick åt vilket håll du än tittar bara granar som står tätt och rakt, stadigt och stabilt. Det känns lugnt och tryggt. Är det detta Vildingarnas land som så många av oss har ett särskilt förhållningssätt till? Som vi drömmer om när vi längtar efter ett liv i ro och harmoni? Vi älskar havet, skärgården, det salta friska vattnet, men hur hemma känner vi oss där? Finns inte alltid den där lilla rädslan för havets makter? Alla människor som dött i en rosenrasande storm. Fiskare efter fiskare i generation efter generation, Estonia, tsunamin: kanske finns det nåt slags kollektivt trauma när det gäller havet och dess våldsamma potential. Den känslan är långt borta när sjö efter sjö, vattendrag efter vattendrag, för dig bort från kusten, bort från det karga och öppna, och milsvida skogar sluter dig i sin famn.
Jag tar upp kajaken i östra Aspern och börjar vandra längs vägen mot Sverige. Någon enstaka långtradare passerar på väg från Halden till Nössemark, lastad med stora motorbåtar som ska köra vildmarksrace i Dalslands sjösystem. Efter några kilometer vandrar jag nerför backen till Nössemark. Går in till Marianne Andersson som driver café och en liten camping vid sjön Stora Le.
– En thaiwok kanske blir bra, säger jag.
– Nej, jag är riktigt usel på thaiwok, svarar Marianne. Har bara försökt en gång och min dotter tyckte nästan den var oätlig.
– Falaffel?
– Javisst!
Jag fick en ciabatta med brie. Gott så. När jag ställer in disken efteråt sitter Mariannes sambo Lennart där och läser Dalslänningen.
– Är det din kajak därute? frågar han.
– Ja, man undrar vad människan håller på med egentligen, fortsätter han. Här kommer folk med sina miljonbåtar för att de ska uppleva den vilda naturen. Samtidigt som de förstör den med sina båtar.
Han utvecklar ett resonemang kring hur människan är beskaffad som biologisk varelse och vilket som är hennes ursprung.
– Funkar det egentligen att leva så här som vi gör? Hur mycket stämmer det med vår rätta natur? Jag önskar jag kunnat leva 50 år till så jag fått veta vad som kommer hända. Det är en spännande tid, i vilket fall…
Nössemark försvinner bakom mig när jag paddlar ut på Stora Le. Vinden har avtagit i styrka och molnen minskat i antal. Det är bara jag och den stora, vida världen. Inga båtar, inga bilar, inga människor. Bara tallbeklädda klippor som kastar sig ner mot det kalla, klara vattnet. En rovfågel som lyfter från en av tallarna och skapar vidare och vidare cirklar över mitt huvud. En älg som i godan ro står och äter löv från en björk. Det är en sån där kväll när ingenting tycks ta slut. Vattnet tar inte slut, solen går inte ner, de gröna vidderna sträcker sig åt alla håll och paddeltagen bara fortsätter. Kanske är det bara tiden som tar slut; tankarna som upphör att existera. Så småningom slår jag ändå upp tältet längst ut på en udde med knott och en storlom som enda uppenbara sällskap. Kanske att också Buddha bor granne i skogen.
På morgonen sitter jag på en klippa vid vattnet och läser om människans ursprung i boken ”Gryning över Kalahari” av Lasse Berg. Vi vandrar med den moderna dna-forskningens hjälp bakåt i tiden till den moderna människans, Homo Sapiens, ursprung i Afrika för 150.000 år sen. En del talar för att denna plats, den Edens lustgård där vår Adam och Eva vandrade omkring, skulle vara Kalahariöknen, där bushfolket levt på ungefär samma sätt sen tidernas begynnelse. De jobbar, d v s jagar och samlar föda, i snitt 2,3 timmar om dagen. Det finns väldigt lite våld; kvinnomisshandel och våldtäkter är nästan okända begrepp. I vår ”civiliserade” västvärld råder i stort sett motsatta förhållanden. Hur kommer det sig? Kan vi finna svar i det faktum att vårt sätt att leva inte stämmer med hur vi är genetiskt kodade? Att vår frustration över det liv vi lever leder till övergrepp och våld som vi egentligen inte vill kännas vid? Finns det kanske ett kollektivt svar på frågan i denna den mest individualiserade tid: Hur ska vi egentligen leva våra liv?
Stora Le övergår i Lelång och jag paddlar för första gången söderut. Ett stort lugn breder ut sig, kopplat mellan det yttre och mitt inre. Det där lugnet som vi nästan alltid eftersträvar men så sällan uppnår. Vi har inte tid. Jag tänker på att det är den där tidsaspekten som framför allt trasar sönder våra nutida liv. Bristen på tid, blir till bristen på lugn, blir till bristen på harmoni. Och vi exploderar. För vi hinner inte med. Att ta hand om oss själva, om våra nära, om vår omgivning, om vår framtid. Bristen på tid är vår tids stora sjuka som breder ut sig som en amöba, ett obotligt virus. När man paddlar måste man ha tid. Det finns inga alternativ. Det är du och dina paddeltag och naturens och vädrets makter som styr din färd. Det finns inga alternativ. Du är utlämnad. Det blir så oerhört tydligt vad du själv rår över och vad du inte kan kontrollera. I det vanliga livet försöker vi skaffa kontroll över allt, totalt råda över sakernas tillstånd. Lönlöst. Tröstlöst.
Jag är ingen lugn människa, inte långsam. Snarare tvärtom. Men jag sjunger långsamhetens lov där jag färdas fram över stilla vatten. Jag inser att det berikar, att det för mig framåt; att sakta upp. Den långsamma resan är en motståndshandling mot sakernas tillstånd. Men känns som en handling som stödjer det som är vi, oavsett temperament och läggning. En vägran att gå i rådande normers ledband. Att försöka följa det mänskligas allmänna natur. Om så bara för några dagar eller några veckor. En protest.
I Trankil går jag iland för att titta på en Madonnaskulptur i trä från 1200-talet i den vackert roströda stavkyrkan. Utanför kyrkan dyker Tobias Kilgren upp. Han har hoppat in för en dag som kyrkogårdsvaktmästare. Ursprungligen kommer han härifrån men numera bor han i Stockholm där han jobbar med reklamfilm.
– Det var så jädra stressigt nu på slutet så jag åkte på magkatarr. Sen kom jag hit och paddlade ut med kanoten. Då gick det över på en gång…
Han går med ner till vattnet för att titta på min kajak.
– Har du sett filmen ”Into the wild”? frågar han. Den är så jävla bra! Precis så skulle jag bara vilja dra ut, ja, inte så extremt då, men bara rätt ut med en kanot, eller med en moppe rätt ut i skogen…
Civilisationen anländer med full kraft i Bengtsfors. Trafik, 60-talsgettocentrum, slussar som byggdes på 1850-talet, inte för nutidens fritidsbåtar, utan för att ta ett stort kliv från självhushållandets, lokalsamhällets, fattigdomens Sverige rätt in i den industrialiserade framtid som blev vår. Nerströms samhället impregnerades träslipers till järnvägen. Nu sanerar man botten på kvicksilver.
– Norr om Bengtsfors kan du dricka vattnet direkt ur sjöarna, men söderut är det stopp för det, berättar Jörgen Wennberg, som jobbar med kanotuthyrning vid slussarna.
Jag lyfter kajaken och rullar den längs med gamla övergivna järnvägsspår med sina impregnerade slipers förbi slussarna i Billingsfors. Doften från massafabriken börjar göra sig påmind. Tillslut står fabriken där och blockerar allt mellan Bengtsbrohöljen och Laxsjön. Luften sticker i halsen, doften svider i näsan. Jag drar upp tröjan halvvägs över huvudet. Några arbetare går mot sina bilar, klara med sina pass. Deras levebröd, min andnöd.
Vänern. Sjö och hav på samma gång. I Sunnanå hamn utanför Mellerud gör fiskaren Bo Olsson i ordning sina redskap på båten.
– I år har det varit tufft med fisket, säger han och lutar sig mot relingen. Det har varit för mycket alger som fastnar i näten. Fortsätter det så här får man väl se sig om efter annat arbete…
– Har du fått nåt fisk på vägen? frågar han och nickar mot min makrilldörj som ligger fast förankrad på kajakdäcket. Pinsamt nog får jag medge att den blivit oanvänd för att jag inte kan med att slå ihjäl fisken.
– Men det är lugnt, säger Bo, du får en sik av mig, rensad och klar.
Känns ju bra för oss civiliserade stadsbor med blödiga hjärtan. Låt nån annan slå ihjäl djuret och låt dig väl smaka.
Söder om Dalbergsån sluttar klipphällarna ner mot Vänern. Några meter ovanför vattnet syns hällristningar med avbildade älgar och båtar. En helgad plats. Jag går iland och sätter mig ovanför hällristningarna. Älgarna kan vara ristade redan på jägarstenåldern för sådär 5000 år sen. Ett hissnande tidsperspektiv, men ändå ganska nyss jämfört med när människan såg dagens ljus i Afrika. Här kring berghällen med utsikt över den Stora sjön genomförde de förmodligen riter för att befästa människans samband med naturen. Här omkring levde de ett liv som vi på många sätt fortfarande är kodade att leva.
Jag tittar ut över vattnet. Kisar mot solen. Berikas.
En oljetanker från Donsö kommer körande norrifrån och ser overkligt stor ut när den plöjer sin väg i älvfåran. Som i en katastroffilm made in Trollywood, där den plötsligt får vansinniga krafter och kör sönder hela Trollhättan. Men den kör förbi. Och i min lilla eskimåkajak lägger jag mig en bit bakom; vandrar ett steg efter nerför de enorma slussarna. Det slår mig så att här i Trollhättan koncentreras allt det som är – eller var – det moderna, ekonomiskt starka Sverige. Inom loppet av några minuter passerar kommunikationssystem, i form av slussar, tankers och bilindustri, och energisystem, i form av olja och tämjda vattenkrafter, förbi. Ryggraden, navet i Sveriges industriella ekonomi sen den industriella revolutionen började ta fart för en sådär 100 år sedan. Tillväxtmotorn. Grunden till vår välfärd. Ett system som till synes har nått vägs ände. Desperat klamrar vi oss fast vid dess ingredienser och hoppas att ingenting är över nu. Att allt ska förbli vad det varit. Men hur ska det så kunna förbli?
Till synes handlar det om en omöjlig ekvation. Ekonomi och ekologi. Två begrepp som ursprungligen stod för samma sak: konsten att hushålla med resurser. Två begrepp som efterhand, i den moderna tillväxtekonomins namn, har kommit att bli varandras motsatser. En ekonomi som härskat i drygt hundra år som innebär att vår välfärd byggs upp ur att inte hushålla med resurser. Att istället förbruka dem i allt snabbare takt. Ju snabbare, desto bättre. Och sen bara hoppas att det går bra. Att det löser sig. Kanske stilla be en bön. I den mest sekulariserade av världar.
Alltfler inser att det inte går längre. Att vi inte bara kan fortsätta rusa rakt fram. In i väggen. Den slutgiltiga frågan: hur ska vi få dessa två begrepp som står för samma sak att gifta sig med varandra? Ekologi och ekonomi. Det är det som är utmaningen. Det är dit vi måste nå.
Jag fortsätter nedströms Göta älv. Ju längre ner jag kommer desto mer avtar tystnaden, för att tillslut helt upphöra. Längs med väg 45 förbi Älvängen, Nol och Ale ljuder industrier, grävskopor och betongborrar och på vägen flyter en ström, som liksom älven ständigt rör sig framåt – fast åt båda hållen – av bilar, motorcyklar och lastbilar. Det är aldrig tyst. Under dygnets alla 24 timmar flyger (o)ljud och avgaser fram i luften. Är vår hjärna, vår kropp, konstruerad att hantera det?
Så delar sig älven i två och jag tar till höger längs med Nordre älv, tätt intill Bohus fästning och under en öronbedövande E6 – på något sätt långt mer monstruös och skrämmande än någonsin havets vågor. Men bortsett från dånet från en och annan fartblind motorbåt tilltar sen tystnaden i styrka. Inga stora vägar eller industrier i närheten. Vind som susar i säven, gårdar och åkrar, en duva som kuttrar i ett naket och dött träd, som fått stå kvar till ingen nytta alls, förutom för duvan då, som förmodligen gillar att sitta där och kuttra. Min andning går långsammare, pulsen slår med lugna slag. Stenåldersmänniskan försöker hitta sin plats; försöker få dna-molekylerna att landa. Så ser jag åter havet i väster. Och när solen gått ned och havet till vila då dyker den upp snett akter om kajaken. En ensam säl. Den tittar med sina stora ögon. Som om den ville säga nåt. Kanske bara hej. Eller välkommen åter till havet, broder.