Januari 2011
I Göteborgs förorter vindlar sig sjöarna fram. En efter en i tät skog, högt ovanför havsnivån. Och när kylan kommer förvandlas dess vatten snabbt till is. En ren och blank fernissa där det bara är att glida fram.
Kylan har Göteborg i sitt grepp. Den sedvanliga västvinden med sin fukt, sitt ihärdiga regnande, är som bortblåst. Solen lyser gul med rimfrost i kanterna där den försöker ta sig upp på en isblå himmel. Vinden är svag. Spårvagnen knakar och skakar fram på nerkylda skenor på väg ut mot Angered. Inga skridskor eller ispikar så långt ögat kan nå. Förutom våra då. Tre skridskosjälar på väg mot den is som varje vinter hägrar för en västkustbo, men som alltför ofta stannar vid just en hägring.
I Angereds centrum kastar vi oss på buss 75 mot Lövgärdet.
– Behöver vi trycka på byte? frågar vi chauffören.
– Nej, skynda bara in, jag fryser, säger den svarte chauffören och gasar ut från förortscentrum i det segregerade Göteborg.
Utandningsluften fryser nästan till is därinne i bussen. De har fått ta en reservbuss för den ordinarie har pajat i kylan. Folk kurar ihop. Huttrar. Det är inte många rosenkindade ansikten med blond kalufs under mössan. Inte många svenska ord som talas. Man känner sig som en gäst hos verkligheten. En verklighet som vi som håller oss i centrala Göteborg dåligt känner till. Kanske besöker vi den för att ta del av Hammarkullenkarnevalen en gång om året eller för ett 2- timmars kulturbesök på Angeredsteatern. Eller som nu: besöka sjöarna som sträcker sig som en slingrande demon mellan höghusen i Lövgärdet och Rannebergen uppe i Vättlefjäll. En vacker, orörd vildmark mitt i förorts-Göteborg.
Bussen stretar uppför mot ”fjället”. Passerar höghus efter höghus. Ofta grått och trist; ibland upprenoverat till nån slags nutida fräschör. Hållplatserna har namn efter kryddor och tillslut kliver vi av vid Persiljegatan. Ändhållplats. Göteborg tar slut. Ett koloniområde intill de sista hyreshusen och sen bara Moder natur. Surtesjön som ligger därnere och glänser svart som safir i morgonljuset. En dam som sett sina bästa år går försiktigt förbi i halkan med sina tre små hundar, köldskyddade av hundpullovers i olika färger. Ute på isen borrar en man ett hål för att pilka sig fram genom dagen. Vi spänner på skridskorna och glider fram över stenhård kärnis. Den sjunger under fötterna.
Efter hand kommer det fler och fler skrinnare. Det är söndag och isvallfärd till naturens eget vintertempel. De flesta åker långfärdsskridsko; några spelar bandy och hockey: två flickor struttar fram i konståkningsskridskor. Men alla har de ett leende över läpparna. Och vid de uddar där solen gassar och ett vindskydd är uppbyggt, där brinner det en eld. Där sitter folk och äter sina mackor, dricker sina varma drycker; kisar mot solen och behåller vantarna på. Jag, som är en solitary man och främst uppskattar att ensam glida fram på is omgärdad av endast tystnad och raka furor, nakna lövträd, jag känner att det ändå är gott med alla dessa människor; att det är vackert med alla spår i isen.
Surtesjöarna är verkligen geniala för skridskor. De ligger högt upp och fryser tidigt. De vindlar fram väl skyddade för vinden och det skapar spänning att inte veta vad som döljer sig bakom nästa krök. Långa, smala kanaler – hållbara när det varit riktigt kallt – förbinder några av vattendragen. Ibland får du gå några tiotal meter från en sjö till en annan. Du är ute i vildmarken, det är tyst, och vore det inte för att du någon gång skymtar takåsarna i förorten, så vore det lätt att drabbas av illusionen att du är i ingemansland. Att vargar skulle stryka förbi framåt nattkröken…
Vi tar oss i lugnt och stilla mak österut; hoppar från sjö till sjö. När vi så skrinnar igenom den krokiga Kroksjön når vi vägs ände. Stopp. Vi står stilla och tysta ett tag. Betraktar våra utandningsmoln som stiger mot en himmel helt utan andra moln.
På vägen tillbaka har vi solen rakt i flabben. Vi stannar och kliver över en vandringsled. På en bergknalle brinner en eld och nere vid vattnet står en man i glasögon och varnar för vaken vid bryggan. Det är lugnt, den syns, tänker vi utan att säga nåt. Mannen, som inte vill uppge sitt namn, flydde från andra sidan järnridån nånstans – det är också hemligt – för 40 år sedan. I 20 år har han bott i Rannebergen.
– Folk i Göteborg förstår inte vilken natur vi har här i förorten. På 45 minuter går jag hem till min lägenhet. Och så kan jag vara härute hela dan.
Han fyller sin kopparkittel med vatten för att värma på elden. Vore jag en nutida Dan Andersson skulle jag dikta en visa om en flyktings liv bland betonghus, skog och sjö.
Den sista sträckan tillbaka över Surtesjön går med vinden i ryggen och en solgata framför fötterna. Bara att släppa iväg skären och flyga fram över isen. Är det verkligen omöjligt att lyfta?
Vi tar av skridskorna och går tillbaka till busshållplatsen. En familj står och kurar i kuren. Pratar ett språk vi inte förstår. Den lille pojken tittar storögt på mina skridskor.
– Kan du åka? frågar jag.
– Han kan inte svenska, förklarar en kvinna, men nej, det där åker vi inte.
Pendeltåget till Lerum går bara ett stenkast från spårvagnen till Angered. Det är ungefär lika långt till de båda förorterna och det tar nästan lika lång tid att ta sig dit. Men till Lerum är avgiften mer än dubbelt så dyr. Är det månne ett uttryck för en inkomstrelaterad kollektivtrafikpolitik? Inte troligt, men genomsnittsinkomsten i Lerum torde ligga en bra bit över det dubbla jämfört med den i Angered. Det är samma pendlingsavstånd till stan, det är samma natur – skog och sjö – men sen upphör nog de flesta likheter. Visst bor det folk med utländsk bakgrund också i Lerum, men de är i klar minoritet; visst finns det hyreshus också i Lerum, men de är både bra mycket färre och mindre. Nej, där Angered för många, utan att de egentligen har en aning, ter sig nästintill som misär, ter sig Lerum med sin välpolerade yta mer som en idyll.
Jag kliver av i Aspedalen, hållplatsen innan Lerum, och går nån kilometer upp genom de ganska tjusiga villornas Ljungbacken för att slutligen landa vid Lilla Stamsjön. Ytterligare en kall dag. Ytterligare en långfärdsskridskornas paradisdag.
Från Lilla Stamsjön kan man via fyra sjöar ta sig en cirkeltur söderut över till Härryda och tillbaka igen. En god dagstur med lite vandring mellan sjöarna. På sina ställen har lite snö knögglat till isen, men längst ut blir den klarare och skären renare. Den harmoniska skridskorörelsen träder in i sin ständigt upprepande rytm. Skratch till vänster, skratch till höger. Tankarna snurrar som de vill och tenderar, när man skrinnar ensam utan någon som stimulerar dem, att ibland helt upphöra. Om Buddha hade varit från kalla Norden hade han, brukar jag roa mig med att tänka, inte ägnat sig åt meditation, utan åt långfärdsskridskoåkning.
Vid den Lilla Stamsjöns södra ände sträcker sig Kolboryds privata ägor ända ner till vattnet. Jag råkar visst gå över ägorna, men hoppas att allemansrätten gäller och att inga lösa vakthundar får vittring. Det är i vilket fall bara ett vanligt staket i trä som omgärdar marken, så det är inga problem att ta sig över till vägen och sen vandra upp till Stora Stamsjön.
Skrinnarna blir nu fler och naturen vildare. Efter hand försvinner de sista husen. Skogen tar över horisonten. Trädens grenar och vassens strån är överväxta med rimfrost. Solstrålarna leker däri. En kvarts vandring över till Sandsjön i Härryda. Dimmoln vandrar fram och tillbaka och en regnbåge lägger sig över skogen. Långt bort spelar några några grabbar nån slags kombination av hockey och innebandy. En mamma glider omkring i sina konståkningsskridskor och hejar på. Samtidigt som hon försöker fotografera regnbågen med sin mobiltelefon.
– Det är änna fantastiskt, säger hon på bred göteborgska, att det är så här vackert så nära Göteborg…
När solen har börjat gömma sig bakom träden tar jag mig tillbaka mot Lerum över Öxsjön. Nästan bara jag på isen och jag får äntligen känna mig som den solitary man in the wilderness jag önskar vara. En övergiven eld på en liten ö mitt i sjön. Känner jag mig övergiven? Skulle inte tro det. Isen är ju där. Och skogen. Och kanske vargen…
När mörkret börjar lägga sig lämnar jag den Lilla Stamsjön vid samma punkt där jag långt tidigare anlänt. Jag går förbi samma villor. Samma bilar står parkerade på infarterna. Jag passerar samma motorväg på väg till pendeltågstationen. Det är märkligt hur mycket starkare bilarnas dån nu förefaller ljuda.