Jag sitter på en 20 år gammal sadel i läder, på en nästan 30 år gammal långfärdscykel i stål. Ram, styre, grundelementen i växlar och bromsar är intakta sedan dess. Annat genom åren utbytt.
Jag far genom centrala Göteborg. En 7 år gammal skaljacka i ekologisk, tätvävd bomull stänger ute vind och kyla. Det är några plusgrader, solen bryter igenom och våren jobbar på att närma sig. Jag är på väg ut till Andi Röder i Harestad, en landsbygdsidyll, 2 mil norr om Göteborg. Han bor på en liten gård: får, höns, och katt. Inne i ladan, just intill hönshuset, har han en snickeriverkstad där han håller i kurser i konsten att själv snickra ihop sina friluftsprylar i hållbara, och så långt möjligt, ekologiska material: kajaker, canadensare, ryggsäckar, tipitält, sovsäckar.
På vägen dit stannar jag till vid en friluftsbutik, modell mindre, inne i centrala Göteborg, som än så länge överlevt konkurrensen från överdimensionerade friluftsköpcentra i utkanten av staden byggda för de bilburna som också älskar naturnära äventyr. Oavsett storlek är butikerna beroende av den köpfest av prylar och kläder som friluftsbranschen sett de senaste åren. Den köpfest som fått urbana, hipsteraktiga figurer – med skägg och utan – att se ut som man i vilket ögonblick som helst är beredd att kasta loss storstadsankaret och knata rätt ut och känna Naturen.
Hela denna bransch bygger på en slags märklig paradox: du ska ständigt längta efter att vara en del av den orörda, oförstörda vildmarken och samtidigt älska att vara en del av den tillväxtkarusell som hotar både denna vildmark och oss själva och som uttalas: Köp mer!
– Det är konstigt att friluftsbranschen inte kommit längre när det gäller miljö- och hållbarhetsfrågor, säger en av de sympatiska och kunniga expediterna på den lilla butiken som just för tillfället råkar ha vinterrea på stora delar av sitt sortiment.
Jag fingrar på en lätt mellanlagerjacka nedsatt till 1600 spänn. Den är varken fyllde med dun eller syntet, utan med ylle, vilket känns betydligt bättre ur såväl miljö- som funktionalitetsaspekt. Frågan är dock hur mycket behov jag har av den; hur mycket slav jag är under mitt konsumtionsbegär när det gäller frilluftsprylar. Trots allt är det viktigaste ur miljösynpunkt att avstå från den masskonsumtion som ligger som en bergfast doktrin i vår skakiga värld. Men eftersom jag har uppfattat att yttertyget är gjort i nyproducerad polyester, blir valet lättare. Oljebaserat = No good!
Emellanåt – fast betydligt mer sällan än vi inbillar oss – är det dock nödvändigt att investera i prylar. Om man då som friluftsmänniska älskar att vara i naturen och nyttja den för äventyr, gäller det också att leva på ett sätt som behandlar denna natur väl: att bli en medveten friluftskonsument. Men hur lätt är det att välja bland alla möjliga och omöjliga high-techmaterial till höger och vänster?
Friluftsbranschen skulle kunna göra så otroligt mycket mer. Vissa fabrikat tycks på allvar mena nåt med välutvecklade hållbarhets- och miljökoncept; andra gör i stort sett inget alls – business as usual. Hur svårt skulle det vara att inom branschen åstadkomma en märkning med hjälp av en livscykelanalys baserad på parametrarna hållbarhet, reparerbarhet och miljövänlighet? Så konsumenterna fick det lite lättare.
I väntan på det håller jag mig till grejer i ylle, ekobomull, miljömärkt bambu, återvunnen syntet, trä och ekologiskt garvat skinn. Eller second hand. Och försöker motarbeta mina begär och hålla nere på konsumtionen. En gör så gött en kan, som en gammal fotbollsstjärna sa.
Cykeln för mig ut på landet. Fåglarna sjunger vårserenader. Ute hos Andi Röder sprätter hönsen omkring ute på gården och katten ligger stilla på en bänk och kisar mot solen. Inne i snickarboden tar jag fram de ihoplimmade ribborna av alm och gran som ska bilda stommen till min ryggsäcksmes. Jag sågar till dem i bandsågen. Är det hela ett uttryck för ett icke verklighetsbaserat hantverksidealiserande kombinerat med en air av svunna hippietider? Eller ett uttryck för en nutida, hållbar Do-It-Yourself-trend som kommit för att stanna?
Paret i 30-årsåldern som bygger varsin kajak i trä och duk arbetar lugnt och metodiskt; läppjar emellanåt på en kaffe, småpratar lite och tuggar på varsitt kex med choklad. Ingen av dem ser ut som från svunna tider. De är up-to-date. Mannen har till och med något som kan liknas vid ett hipsterskägg. Kanske har de kommit till en punkt där de, som så många andra, inser att vi måste konsumera vårt friluftsliv på ett annat sätt.
På kvällen cyklar jag hem, nöjd med att ha jobbat fram nåt konkret med mina händer. En början till en ryggsäcksmes i trä med remmar och midjebälte i skinn. Hållbar, lätt, praktisk och i slutändan biologiskt nedbrytbar
Två dagar senare besöker jag åter den lilla friluftsbutiken inne i Göteborg. På nätet har jag sett att den där mellanlagersjackan med yllefyllning minsann är gjord av återvunnen polyester. Begäret tar över. Den blir min och jag är nöjd.
Och absolut, den var fullkomligt, alldeles nödvändig…