Februari 2007
Tågluff med skidor mellan två olika kontinenter. Från Atlasbergen i Marocko till Sierra Nevada i Andalusien. En gång i tiden en gemensam värld, en gemensam kultur; den moriska. Idag uppdelad av en stenhård gräns. Ändå tycks mycket av det gemensamma arvet leva kvar.
Tåget lunkar fram längs med västkusten. Utanför är det klart, kallt och vindstilla. Havet rör sig inte; endast små ljusskiftningar får något som liknar vågor att framträda. Det behagfulla lugn infinner sig som oftast bara får plats i ett tåg. Begränsat utrymme för tankar och längtan som vill bort. Man är ju redan på väg. Även om det känns något overkligt att olika tåg ska ta mig genom hela Europa ända ner till Afrikas mäktiga tak: Atlasbergen.
Det kom som en tanke. Jordens värme stiger. Snön smälter. Vad göra om man vill åka skidor utan att bidra till att dess förutsättning försvinner?
Åka tåg. Från en världsdel till en annan. Göteborg- Marrakech tur och retur. Med skidorna på bagagehyllan. Varför inte?
När vi lämnar Bryssel har Heidi Breburda glömt att hoppa av. Hon skrattar glatt ändå.
– Inshallah, säger hon. Man råder inte över allt.
Hon är tysk engelsklärare med arabiskt efternamn bosatt på Mallorca.
– På Mallorca har jag hittat mixen av västerländskt och österländskt som jag alltid sökt. Den muslimsk-arabiska kulturen är ständigt närvarande sen Mallorca var en del av det spansk-arabiska riket under medeltiden
Hon berättar intensivt hur hon på ett inre och yttre plan farit runt för att hitta rätt.
– Det är skrämmande hur vi polariserar mellan öst och väst, mellan islam och kristendom. När dessa världar får mötas blir vi så mycket rikare.
– Ska du till Cordoba! Jag älskar Cordoba. Där hittar du kanske ännu mer det jag pratar om.
I Paris får jag släpa mina grejor genom det labyrintiska tunnelbanesystemet för att ta mig från Gare de Nord till Austerlitz tågstation. Människor av alla de slag vimlar förbi. Jag kontrollerar att alla fickor är väl stängda och inser att ju mer mörkhyade och arabliknande människor jag har omkring mig, desto mer vaksam blir jag. Tankar kring Al-Quaida och tunnelbaneattentat börjar snurra i mitt huvud. Går det inte att värja sig för allt medieflöde som ständigt rapporterar om det farliga ”Andra”; de främmande som stjäl och bombar? Är vi alla en del av en värld som alltmer bygger på rädsla?
– La policia! Legitimacion, por favor!
Jag står i godan ro längst bak i tåget mot Madrid och sträcker på en söndersutten kropp. Två män och en kvinna kommer ut och väntar småpratandes på nästa station. Plötsligt slänger den ena mannen fram sitt polis-id och kräver att få se min legitimation. Tar de mig för en baskisk terrorist eller en arabisk dito?
Efter att ha ögnat igenom passet och beskådat mitt synnerligen icke-arabiska och icke-baskiska namn, är allt ok.
– Är det mer kontroller nu sen attentaten i Madrid? undrar jag.
– No, det är normalt bara, svarar de med avspända leenden. Ha en trevlig resa!
Knappt två dygn efter att ha lämnat Göteborgs central befinner jag mig i Andalusiens hjärta: Cordoba. Staden som var navet i det Umayadiska kalifatet som från 700-talet och några hundra år framåt kontrollerade Andalusien och delar av Marocko. Ett rike, liksom alla riken, med konflikter, men inte desto mindre, ett rike med tolerans och kulturell mångfald. I Cordoba levde judar, muslimer och kristna sida vid sida kring den stora moskén, la mezquita.
På morgonen är det kristen mässa i la mezquita. Klockan är halv tio och jag passerar den stora apelsinträdgården där muslimerna för längesedan tvagade sig innan de försvann in i det heliga innandömet. Katedralen sträcker sig rakt upp, skjuten ur moskén, kanske född ur densamma. ”Ett monster som förstört en av världens mest unika byggnader”, uttryckte med bestörtning den spanske kungen Carlos I som beordrat byggandet av katedralen.
Att kliva in i la mezquita är ändå precis så vackert som jag föreställt mig. Över 800 dubbla bågar i randigt rött och vitt skapar ett perspektiv, ett djup, som aldrig tycks ta slut. I bakgrunden en orgel som inleder den dagliga mässan. Prästerna faller in med enstämmiga, monotona toner. Ett ögonblick känns det som att allt flyter ihop: orgelmusiken, mansrösterna, kyrkans skulpturer och tavlor, moskéns valv och bågar, de utsirade trätaken. Allt hör ihop; och kanske skulle det kunna ha varit som under den tidiga medeltiden när både kristna och muslimer samsades om denna byggnad. En moské och en kyrka i ett. Men den katolska kyrkan har sagt nej. Stadens muslimer har ansökt om att åter få använda sin gamla moské, men än är inte tiden mogen för den blandkultur som fanns på plats för mer än tusen år sedan.
”La Casa de Te”. Ett tehus mitt i Cordobas gamla judiska kvarter. Småbord och stolar i en blomsterprydd patio. En liten trappa upp till ett svagt belyst rum med låga arabiska sofas och stora kuddar att luta sig mot. På väggarna poetiska ord om kärlekens och den religiösa toleransens väg av Al-Arabi, filosof och mystiker från 1300-talets Sevilla. Ett ställe för Andalusiens olika kulturer. Lever denna kulturmix verkligen vidare idag eller är det bara förgången tid; ett sätt att locka turister?
– Blandkulturen är och förblir en del av oss, säger den unga killen bakom disken.
– Absolut, instämmer hans äldre kollega. Jag kommer från Tanger i Marocko och jag känner mig verkligen hemma här.
– Men det är bara i Andalusien som den här mixen finns. Ingen annanstans i Spanien.
Vi lämnar en kontinent och far till en annan. Från Tariffa i Spanien till Tanger i Marocko. 35 minuter med snabbåt. För längesen var det ingen gräns. Nu är den gigantisk. Det är nord mot syd, kristna mot muslimer, européer mot araber, rikedom mot fattigdom. Ändå är det inte mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Gibraltar sund. Det är just ett sund. Inte ett världshav.
Du somnar på ett tåg och det för dig söderut. När du vaknar nästa morgon och drar undan gardinerna, då känns det verkligen som en annan värld. Torra, oändliga slätter med enstaka träd. En och annan byggnad med ökenröda lerfasader. En ensam moské i gammelrosa med en minaret som står där likt en rymdraket redo för avfärd mot himmelska höjder. En åsna som lutar sig mot en mur. Så ser du dem. Bergen. Atlasbergen. Och snart är du framme i Marrakech.
Vid skymningen sjuder det väldiga, öppna torget – Djemaa el-Fna – av liv och turisterna drunknar bland alla lokalbor som konsumerar folklig kultur i en enorm villervalla. En kultur som också var en del av gatornas och torgens Europa för längesen. Det är ormar som tjusas, spågummor och gubbar, mystiska, magiska predikanter, hennamålare, vilt dansande och musicerande män, gymnastiserande akrobater, burleska skådespel med män i samtliga roller. Allt sker på arabiska. Det är grovkornigt och högljutt, publikkontakt och täta skratt. Särskilt då åt dessa män som älskar att spela kvinnor.
När mörkret har lagt sig tar musiken över och det dunkar av smattrande rytmer. En elförstärkt luta, oud, och sånger som de flesta sjunger med i. Händer klappas, fötter stampas. En ung man, rullstolsbunden, låter sin kropp och röst explodera av lycka. Oset från torgets alla serveringar svävar omkring som osaliga djinner och fyller torget med dofter. Couscous, tajili, fisk eller kanske en hel fårskalle får fylla din mage. Abdul jobbar på en av serveringarna varje dag från 16-24, året runt.
– Här finns det åtminstone jobb. I bergen där jag kommer ifrån finns ingenting.
Ändå ler han. Alla ler. Var kommer dessa leenden ifrån?
– Det skulle vara härligt att få ha semester. Tänk att få åka till Europa någon gång…
Berbern Ibrahim och hans mula Azerdune vandrar med mig upp mot den franska alpina klubbens hytta 1000 meter under Atlasbergens högsta topp Jebel Toubkal, 4 167 m ö h.
Vi vandrar stillsamt upp mot snögränsen. Ibland pratar vi. Om berbernas traditioner, språk och familjeliv. Om turistinvasion, internet och kabel-tv.
– Livet kommer förändras här, säger han utan att uttrycka hur han värderar det.
När snön tar vid, syret minskar och bergen vräker sig upp mot den afrikanska himlen, då lastar vi av Azerduna och hon får vandra hem igen tillsammans med andra mulor och bärare. Vi fortsätter över ett tunt snötäcke upp mot hyttan. Efter 1500 meters uppförsgående släntrar vi in i den moderna stugan. Fullt med folk i samlingsrummet med hyttans enda värmekälla. Ett gäng från Casblanca sitter närmast brasan och fingrar på en videokamera och en laptop. En annan marockansk värld. Franska och arabiska blandas obehindrat. Ingenjörer och buisnessmän, gott om pengar och koll på livet i den internationella världen.
– Ah, you are Swedish, säger en kille med elegant framtoning på fläckfri engelska. Jag har några svenska vänner jag träffade i London när jag pluggade Business and Economy där.
Sent omsider kommer jag iväg för att på skidor försöka ta mig de tusen metrarna upp till den högsta toppen. Det är tungt, mycket tungt. Tio till tjugo meter, sen stanna och andas snabba andetag. Blodkroppar som far runt i 180. Det är klarblå himmel och ingen vind. I vanliga fall skulle man inte ta Toubkaltoppen första dan, men en dag som denna, då får man stå ut. Så jag strävar vidare. Allt säger mig att ge upp: kroppen, tankarna, andningen. Men jag strävar vidare.Upp längs med de högsta kammarna. Snöfält som kastar sig ner till vänster om mig, tvärbranta stup som framkallar svindel till höger. Och långt där borta torra, mindre berg. Början på öknen. En overklig insikt: att stå i snö på 4000 meters höjd och blicka bort mot Sahara.
En fransk grupp barrikaderar toppen och tar bilder på varandra. Efter att ha hälsat försvinner de ner och jag är ensam kvar – siste man. Tystnad. En liten fågel som skuttar fram längs med kanten. Den ger nog tur, tänker jag, innan jag i mjuka telemarksvängar försvinner ner de tusen metrarna till hyttan igen.
Det viner. Det vräker ner snö. Det är snöstorm i Afrika och ett dygn senare ligger nysnön meterdjup. Lavinfara. Två grabbar från Australien, Chris och Matt, en nya zeeländska, Naomi, och jag bestämmer oss för att ta oss ner i dalen och sen vidare med taxi till Oukaimden, Afrikas största skidort. Jag skråar mot högra sidan av en bäckravin. Hittar några vackert orörda sluttningar där skidorna får göra de svängar som behövs. Hur lätt är det att förstå att man är i Afrika?
Nästa morgon är det den gula solen och den blåa himlen som regerar. Ingen har åkt på berget i Oukaimden sen snöstormen. Bara ospårad snö och en sittlift som ännu inte öppnat. I skidaffären hänger en flagga med ”Strömstad” skrivet i stora bokstäver.
– Den köpte jag på marknaden i Marrakech, säger försäljaren med ett flin.
En fransman, Greg, hämtar ut sina skidor. Han berättar att han bor i Marrakech sen några år tillbaka. Kärleken till en marockanska drev honom hit.
– Men jag gillar att leva här. Underbara och vänliga människor.
För att få gifta sig var han tvungen att konvertera till islam.
– Så är det bara. Inget som bekymrar mig, säger han, rycker på axlarna, hoppar in i sin jeep och försvinner bort mot sittliften som precis öppnat.
Vi hastar också dit. Barnsliga av lycka över att åka upp och ner för ett berg med snö som skulle göra Europas alper gröna av avund.
Tillbaka i Marrakech vandrar jag genom de gamla labyrintiska gränderna bortanför torget Djemaa el-Fna. Det är söndag förmiddag. Ungar som spelar fotboll, vuxna som sitter och språkas. Då och då några västerlänningar som släpar på stora resväskor, förmodligen på väg till någon av alla de riads – traditionella arabiska hus – som kapitalstarka västerlänningar gjort om till lyxiga pensionat. Allt för att turisterna ska få möjlighet att smaka på och leva mitt i den arabiska kulturen. Frågan är bara vad de ska ta del av när pengarna fått alla marockaner att sälja och flytta ut till förorterna.
Bortanför medinan och stadsmuren som omgärdar den ligger Mellah, de gamla judiska kvarteren.
– Fast nu är det inte så många judar kvar här, berättar Nabih, en nittonårig muslimsk kille. Men alla mina bästa kompisar är judar.
Han visar hur de judiska husen har en davidsstjärna ovanför porten och sen går vi bort till synagogan där en äldre man, vitt hår och blågrå ögon, vaktar vid porten. En 500 år gammal synagoga där judarna samlas för gudstjänst varje lördag. Jag tar av mig kepsen när jag går in, men så inser jag att här är det tvärtom: hatten ska vara på. Inne i pation ser det ut som överallt i Marocko och Andalusien, förutom på väggarna. Där är det hebreiska tecken.
– Jag vet inte vad som står där, jag kan inte läsa, säger den judiske mannen samtidigt som böneutroparen i närmsta moské kallar till bön.
Nattåg tillbaka till Tanger. Jag går omkring i stadsdelen Kasbah, högst upp i staden, den sista utposten innan havet och Europa. Trånga gränder, vita och blå toner; kunde lika gärna vara en stadsdel på andra sidan Gibraltar sund.
Utanför Kasbah tar utsikten och havet vid. Några rejäla stenkast bort ligger den spanska kusten med sina lockande atlantstränder. För europeiska surfare och afrikanska flyktingar.
Här står de, männen, pojkarna, kvinnorna. De promenerar lite. De sitter. De samtalar. Drömmer de om en tillvaro på andra sidan eller nöjer de sig med den varma vintersolen i det nordliga Afrika?
En man sitter på huk i sin vita djellaba. Blixtstilla tittar han ut över havet. Ingen vet vad som rör sig i hans huvud.
Tåget far genom ett klassiskt andalusiskt landskap med berg insvepta i tunna, fuktiga dimslöjor. Dalgångar med krokiga korkekar vars grenar drar åt olika håll. Ett och annat blommande mandelträd. Grönt, saftigt gräs där svarta grisar snokar omkring och letar efter de ekollon som gör Serranoskinkan så oförglömligt god. När skymningen faller börjar också järnvägsrälsen falla. Full fart ner mot Granada som blev det sista muslimska riket på vår europeiska kontinent. 1492 erövrade kung Ferdinand och drottning Isabella staden och den kristna reconquistan var fullbordad.
Albayzin, Granadas gamla muslimska kvarter. Trånga gränder och hus i vitt; kunde lika gärna vara på andra sidan Gibraltar sund. Högst upp utsikt över det moriska palatset Alhambra och ett snöklätt Sierra Nevada. Vid sidan om San Nicolaskyrkan och en nybyggd moské ligger torget Mirador San Nicholas. Belamrat av mestadels unga, s k alternativa människor. De sitter på muren vid kanten och samtalar, leker kärlekslekar, äter medhavda smörgåsar. Några andra spelar flamenco och en kvinna dansar spontant i solnedgången. Två män improviserar jazz. Några tjejer snurrar bollar med linor i luften och en man jonglerar med käglor. Böneutroparen i den nybyggda moskén försöker överrösta det hela. En mikrospegling av det stora torget i Marrakech. Men få vill ha nåt betalt, ingen erbjuder hasch eller hennamålningar. Många sitter där bara halvloja i slitna kläder, piercade och med tovat hår. Röker ogenerat sitt eget hasch, målar moriska gamla hennamönster på varandra. En ohelig blandning av -68 och det moriska kulturarvet. I Marocko skulle de knappast överleva. Hur de gör det i Spanien vet jag inte.
På vägen ner genom Albayzin mot katedralen där Ferdinand och Isabella ligger begravda tar kommersen vid. Samma kuddar, tofflor och lampskärmar som i Marocko. Arabiska restauranter och tehus med vattenpipor. En man som skriver ditt namn på arabiska. En del av de muslimer som sakta men säkert drevs ut ur Andalusien när Ferdinand och Isabella tagit makten, har kommit tillbaka och försöker försörja sig på det arabisk-andalusiska kulturarvet.
På en timme tar dig bussen upp från Granada till skidåkningens Sierra Nevada. Det är onsdag men helgdag i Andalusien och horder av folk. Snö är det mindre av. Oändliga köer och en prisnivå som får dig att känna dig som kommen från Afrika. Det är en evighet från skidåkningens Marocko. Ryktet går att oljemiljardärer från Dubai ska pumpa in pengar i det lilla skidsystemet Oukaimden. Då kanske det blir samma värld där. Men nu, när jag sitter på en fast-foodrestaurant med spansk pomusik dånande i högtalarna, med mängder av människor och sittliftar i mitt blickfång, då är dessa världar – Atlasbergen och Sierra Nevada – så totalt olika. Kan två någonsin bliva ett? Och om: vem ska lära av vem?
Nere vid den skidby som enbart byggts upp för skidåkningen står en av många afrikaner, Sogon från Senegal, framför en stor reklamskylt för Coca-Cola och försöker sälja solglasögon och mössor till hugade turister. Han har bott 6 år i Spanien och Granada och hade inga problem att få visum.
– Man får ha tur, säger han. En bra ambassadör där man kommer ifrån så ordnar sig allt. Men jag har många kompisar som kommit hit illegalt.
– Om jag åker skidor? Nej, det är alldeles för dyrt!
Jag sitter i en klassisk gammal biskopsstol i läder. Solen ligger på och driver mig in i ett töcken. Sorlet av människoröster, porlandet av en fontän som sprider sitt vatten till den rektangulära bassängen i Patio de los Arrayanes, hjälper till. Jag befinner mig i hjärtat av den mest spektakulära muslimska byggnad som finns i Europa: Palacio Nazaries i Alhambra, Granada. Det sista fästet innan Ferdinand och Isabella slog in sista spiken i kistan. De muslimer och judar som inte konverterade till kristendomen avrättades eller drevs på flykten. Spanien blev en monokultur, rikt på guld från Amerika, fattigt på kunskap och uppfinningsrikedom.
Alhambra är vackert; försöker i någon slags enkelhet – trots alla sirliga, geometriskt utmejslade mönster – återskapa det jordiska förhållandet till himlen och den ende: Allah. Vattnet skapar frid. Porlandet från fontänen rörelse för öga och öra. Då, för längesen, var det mera färger. Det var förmodligen stillsamt, mindre folk, och, framför allt, tystare folk. Inte mängder av högljudda turister och hundratals kameror. Ljuden gör mig trött. Solen hjälper till. Mitt huvud faller åt sidan. Suddiga bilder fladdrar förbi. Tyst och fridfullt. Kanske som på sultanens tid.