Juli 2012
Mer eller mindre fossilbränslefri semestertripp på nygammal fraktcykel runt vårt västerhav. Och mitt därute i Kattegatt tronar Samsö, världens första koldioxidneutrala plats.
Det är en lördagsmorgon i juli. Staden Göteborg vilar. Ett fåtal bilar, och de som syns står överlag stilla vid trottoarkanten som om de aldrig mer skulle röra på sig. Aldrig mer låta det dova motormullret lägga sig som en tung matta över stadens invånare. Det är tyst. Till och med spårvagnarna tycks försvunna.
Vi cyklar ut på Säröbanan. En järnväg för länge sen, numera en bitvis briljant cykelled längs med havet. Vi rullar fram i sakta mak. Med en 38 kilo tung cykel som är 230 cm lång, unge och packning, är man inte direkt släkt med Bradley Wiggins. Inte med någon av de andra racercyklistwannabeessnubbarna på Säröbanan heller.
Vi cyklar på en Long John fraktcykel. En typ av cykel som var vanlig förr innan fossila fordon tog över transportsektorn fullständigt, men som idag, åtminstone än så länge, kan beskådas en masse bara i cykelmetropolerna Köpenhamn och Amsterdam. Och då alltmer i form av lådcyklar med bänk och bälte för ett eller flera barn. Lillgrabben sitter sålunda där i lådan framför styret bekvämt tillrätta i sin röda hjälm med dinosaurier på och ser sig omkring. Utstöter belåtna läten över duvor som kuttrar och kråkor som kraxar. Vrålar av glädje när en lastbil dånar förbi.
Vi ska ta oss runt hela Kattegatt. Med cykel, båt och tåg är det tänkt. Lillgrabbens mamma ska möta upp nästa dag i Varberg. Ta med både sig själv och sin cykel på Öresundståget. Som tur är körs samtliga tåglinjer runt Kattegatt av danska DSB. Till skillnad från hos SJ får man på deras tåg obehindrat, i mån av plats, lasta på cykeln på tåget. I Sverige är det annars svårt att göra det. ”Fast det är klart, ni lever ju i Volvoland!” som två frustrerade, danska cykelladys på Sverigebesök uttryckte det. Men kanske står vi ändå inför ett paradigmskifte: upplevelsebaserad, hållbar turism med hjälp av tåg, båt och cykel, en framtidens melodi?
När vi passerar gränsen till Halland sussar lillgrabben redan gott. Han vaknar inte förrän vi landat uppe på Fjärås Bräcka. Vi sätter oss tillrätta på en picknickbänk intill den gamla vattenpumpen och äter lunch. Hänförande utsikt. Lillgrabben är munter och belåten. Vi får den där kontakten, den där öppna och ärliga kommunikationen, som man som människa alltid eftersträvar men så sällan uppnår. En blick, ett skratt, ett ljud. En vind som blåser lätt och blomster i alla färger. Vi. Mötet mellan far och son som man önskar ska bestå i evinnerliga tider. Och kyrkklockorna i Fjärås kyrka slår i bakgrunden.
Vi far söderut på en cykelled som, när man inte tvingas slåss med hårdkörande husbilar och husvagnsekipage på den gamla riksvägen, överlag går på en gammal banvall längs järnvägen. Här är det tänkt att det 2015 ska finnas en i stort sett bilfri cykelled som går hela vägen från Göteborg till Helsingborg. Visionen känns ofta ganska avlägsen, men söder om Åsa drar sig cykelvägen undan motorbullret. Pappa är nöjd. Lillgrabben besviken. Landskapet är vackert, liknar alltmer nån gammal idyllisk 1800-talspastoral. Men bortanför, ovanför, allt det pastorala sträcker sig plötsligt svarta linjer i skyn. Den nutida verkligheten gör sig åter påmind. Tredubbla rader av kraftledningar från väster till öster. Och längst därute i väster, på en halvö intill havet, tronar Ringhals kärnkraftverk. Juvelen på den mänskliga teknikens krona? Eller en livsfarlig, föråldrad, ändlig energikolloss från förgången tid?
Timmen är sen när vi kommer till cykelmetropolen Varberg. Lillgrabbens mamma möter upp. Vi har beställt rum på vandrarhemmet inne i fästningen. Rum och rum, förresten. Varsin cell i det gamla fängelset.
Tidig morgonfärja över till Grenå och kustvägen söderut. Sommarregn och vindstilla. Sädesfält efter sädesfält med vallmo och blåklint insprängt mellan stråna. Backe upp och backe ner. Regnet lägger sig i små pölar på regncapen som vilar över styret. Lillgrabben sitter välskyddad under kapellet och ser vad han ser genom sidofönstren i plast. Efter fikapaus i det pittoreska Ebetoft, ursprungsmärkt med det inte alltid så oförargliga danska gemytet, fortsätter färden under den jylländska kvällshimlen på en väg som efterhand bara stiger högre och högre mot densamma. Någon som sa att Danmark var platt? Efter några kilometers rejält höjdmeterscyklande ackompanjerat av svavelosande svordomar och mjölksyrestinna lårmuskler och en insikt över att det inte alltid räcker med enbart muskelenergi– varför köpte jag inte elmotor till lådcykeln? – når vi backkrönet och möts av en hejdundrande utsikt över en bukt som just får sig en dos ljus av en kvällssol som betvingar molnen. Vi får rulla nerför i 180. Vi sjunger ”Sjörövarfabbesfarfarsfar” så det dånar över nejden.
Vi stannar en natt på ett vandrarhem i utkanten av Århus i en grönskande park ovanför cykelbanan längs havet. En man från vandrarhemmet går förbi och säger nåt obegripligt.
– Fin cykel, förtydligar han.
Jag förklarar min förvåning över folks förvåning över vårt cykelekipage. Vi är ändå i Danmark, bortsett från Holland fraktcyklarnas hemvist på jorden.
– Ja, men det er i Koebenhavn, vår endeste storby. Här i Århus är det nåt annat. Här är det bara bönner, men säg det inte högt, säger han och hyssjar med fingret.
På andra sidan Århus sitter en kvinna bredvid en cykel under ett regnbågsfärgat paraply och för statistik över passerande fordon.
– Är det flest cyklar? frågar jag.
– Nej, bilar, svarar hon med ett snett leende
– Vänta bara, hojtar jag, om tre år är det flest cyklar.
– Ja, jeg håper det!
Efter hand blir det en egen, liten cykelbana som löper längs havet. Kilometer efter kilometer slingrar sig fram, upp och ner, under lövskogstak som silar ljus. Så vackert, så nära stan. Min fantasi skenar iväg och hamnar i de naiva illusionernas värld: tänk om vår planet var bebyggd med dylika, smala spår, kors och tvärs, i alla riktningar, som följde naturens rytm och böjningar, istället för att genomkorsas av spikraka några tiotal meter breda vägar som bryter sig fram, som forslar miljoner och åter miljoner fossila bränslefordon. Tänk om.
Regnet kommer, åskan går. Så vandrar solen åter och dimman stiger från den våta cykelbansytan. Vi hinner ta oss ner till havet, plocka hallon på vägen, och sen låta det kalla men klara havsvattnet öppna våra porer. Sen ramlar nästa regnoväder över oss igen.
Samsö, mitt i Kattegatt. Jylland västerut, Själland österut. Vindkraftverken, som gjort Samsö världsberömt, som hjälpt till att göra ön till vad de säger är världens första koldioxidneutrala plats, står uppställda som ett radband ute till havs. Vingarna snurrar jämnt i vinden. Lilla Samsö har blivit en symbol, ett hopp, för att en annan värld är möjlig. Om vi vill.
Men när färjan, som såklart går på fossilt bränsle, lägger till i Saelsvig, är det alla fossila fordon som först får köra av. Cyklisterna får snällt stå vid sidan och vänta. Till sist köra ut genom ett töcken av tunga avgaser.
Vi bor i en hytte bland flera på en ekologisk gård mitt på Samsö. Cyklar omkring som sig bör på denna ö. Tar tiden som den kommer. Stannar till vid en loppis; på ett café. Landar på nån strand med Kattegatts vågor som sköljer in en efter en; köper frukt och grönsaker i nåt av trästånden vid gårdarna längs vägen.
– Men det är inte många som odlar ekologiskt, berättar Else Lysgaard på vår ekologiska semestergård. Den äldre generationen vill köra på som vanligt och det är svårt för den yngre att ta vid.
Färjan tar oss österut mot Själland. Tåg mot Köpenhamn med plats för cykel. Men i Holbaek tar det stopp. Järnvägsarbeten tvingar folk att åka buss till Roskilde. Lätt att ta med en lådcykel ombord? Inte.
Några tunga cykelmil senare när hällregnet just upphört kan vi i Roskilde lasta ombord oss själva på tåget till Köpenhamn, cyklismens huvudstad. Där det byggs, där det planeras för att cykeln ska bli färdmedlet nummer ett. Cykelmotorvägar som tar dig obehindrat från förorten in till city. Och vår klarrött lysande Long John lådcykel kan förflytta sig bland mängder av systrar och bröder. Ingen tittar längre förvånat på detta ekipage. Det som på ett ställe betraktas som alternativ livsstil, är nu comme il faut; mainstream. Paradigmskifte på gång?