Augusti 2007
På sjön råder i mångt och mycket männens lag. En gaffelriggad segeljakt med kraftfullt bogsprö i fören framkallar än mer manliga associationer. Så mycket bättre då att kasta loss med en i stort sett kvinnlig besättning.
En något stressad kapten, Marianne Flinck, 25 år, rusar omkring på kajen vid Nya varvet i Göteborg och bläddrar bland svarta soppåsar.
– Är detta sopor? Eller mjölk? Strunt i samma! De ska bort!
Jag kliver ombord på det smäckra skeppet ”Gratia”, 100 år gammalt, 29 meter långt och byggt i ek och teak. Nere i mässen är det fullt med folk som i spänd tystnad packar ner, stuvar sina prylar i trånga sovbås. Under en vecka ska de längs med Bohusläns kust lära sig segla skuta.
Inne i kaptenskajutan tar Marianne emot var och en av de sexton vuxna eleverna, kvinnor och män i alla möjliga åldrar. Hon frågar om förväntningar och eventuella allergier och sjukdomar. När det är min tur kommer vi också in på problematiken kvinnlig besättning, manliga deltagare.
– Könsrollerna är ju rätt fastlåsta på sjön, säger Marianne. Häromdan var vi på Läsö i Danmark och på morgonen kom hamnkaptenen förbi för att ta betalt och frågade vem som var kapten. När jag svarade att det var jag såg han mäkta förvånad ut och efter en stunds betänketid sa han: ”Ja, ja… 300 kr då!”
Uppe på däck är det presentation av en mycket ung och i huvudsak kvinnlig besättning, samt genomgång av säkerhet och rutiner. Instruktören Elvira Bäfverfeldt Marklund, 19 år, står likt en flygvärdinna, men iklädd blåskjorta med färgfläckar, slitna jeans och jesussandaler, och förevisar hur säkerhetsvästarna fungerar.
– Nu väntar vi bara på tvätten och sen ger vi oss av, säger Marianne.
Utanför hamninloppet hissar vi segel och tar riktning mot Vinga.
– Är det klart att skota in? hojtar Dag Jonasson, styrman på drygt 20+ som barfota och i uppkavlade jeans vant lutar sig mot ratten.
– Ja, det är klart!
– Ok, då lovar vi!
– Vi lutar lite mycket nu, säger en av eleverna, Anna-Karin Jansson, som bara seglat en enda gång tidigare.
– Ja, nu vill jag åka hem… säger Carina Johansson med nasal, uppskruvad röst och driver gäck med väninnan.
Jesper Appelberg från Uppsala har tillsammans med hustrun Johanna fått denna vecka i bröllopspresent. Han och jag åker på första dygnets diskpass när vi lagt till vid Vinga hamn. Sjysst inledning på en i övrigt storstilad bröllopspresent…
Kockarna Josefin Jonasson och Louise Betsholtz, 18 och 19 år, styr upp tillvaron i en extremt litet kabyss.
– Fyra stjärtar på 2 kvadratmeter, säger Josefin och garvar.
Eftersom det är första dan bjuds det på trerätters middag. Gott så. Tills klockan slår tio och kökscheferna grymtar om att det nog är dags att hugga tag i disken. Jesper och jag drar oss ut mot kabyssen. Har på nåt märkligt sätt lyckats förtränga vad som oundvikligen väntar oss: ett minimalt utrymme fullkomligt belamrat med disk uppifrån och ner, från vänster till höger. Vi stannar upp; tittar på varandra. Ett ansträngt leende.
– Ok, jag kan börja diska, så torkar du, säger Jesper.
Elvira försöker stötta oss genom att sätta på reggae i bergsprängaren. Jämna, goa rytmer som ska få det hela att gå bättre. Med ironiskt distanserande repliker kring Sisyfosarbete och ”betala för att diska” försöker vi överleva. Tiden går. Folk går och lägger sig. Musiken stängs av. Men vi vägrar vara snälla och ödmjukt finna oss i vår lott. Vi slamrar på. Vi sjunger ”Jag är en evighetsmaskin…” och lyckas lägga på ett garv, mest i en förhoppning om att alltid väcker det någon. Efter två timmar har vi klarat av några hundra tallrikar, glas, bestick, kaffemuggar, grytor, fettigt inbrända gratängformar och suckar, inte av glädje, det orkar vi inte, utan mer bara som ett krasst konstaterande: – Nu var det slut!
Sex, sju man (män och kvinnor) försöker pressa ut Gratia från Vinga hamn medelst en stor stock.
– Det räcker nu, säger styrman Dag, ta in pinnen!
Pinnen… Konsten att få starka sjömän att känna sig som veka landkrabbor.
Robert Holmberg är verkligen en landkrabba. Från Smålandsstenar och aldrig förr seglat. När vi lämnat Vinga och stävar mot Hönö står han med den blå undervisningsboken vid främre masten.
– Jag blir inte klok på de här begreppen, säger han på bred småländska. Vad är det för skillnad på att hissa och hala?
Han tittar på mig. Jag ler. Han ler tillbaka och slår i boken.
– Jag menar bärga och hala…
Kommandoropen haglar från akterdäck när det är dags att hissa segel.
– Nu sätter vi storseglet! Kom i klon! Kom igen i piken! Ta det vackert i klon! Då hissar vi focken. Hissa i fallet! Slacka i nedhalet! Focken är på plats. Väl i fockskot!
Vinden ligger på rätt hårt från sydost, 8-9 sekundmeter. Lätta molnbankar flyr över himlen med en värmande sol i hasorna. Vi passerar innanför Hönö, Öckerö och Källö-Knippla. Norrut mot Marstrand.
På Marstrand är det kulet och kväll när vi efter att ha tränat slagteknik ute på Marstrandsfjorden lägger till. Semestermetropolen känns avslagen. Som en öppnad öl som glömts kvar i nån bergsskreva under sommarens mer festliga dagar. Några turister släntrar förbi på kajen. Tittar på Gratia och strör några förströdda kommentarer. Hon är vacker där hon ligger, detta smäckra skepp. Regnet faller lätt mot teakdäcket. Vinden slår i stag och fall. Några överförfriskade ungdomar rultar förbi och pratar om kvinnlig fägring; dock inte i form av gamla skepp i trä. Men vad är det som gör att så många andra tjusas av dessa havets drottningar? Är det bara nostalgi och romantik kring svunna dagar, långt före enorma båtmotorer förstörde frid och ekologisk balans? Eller finns det kanske nåt objektivt i denna upplevelse av skönhet?
Vinden piskar på i 10 sekundmeter från nordost. På sjön går vita gäss, men Marstrandsfjorden ligger ändå hyfsat stilla jämfört med om vinden kommit västerifrån. Vi ligger i vindögat. Storseglet fladdrar när vi med full kraft hugger tag i fallen för att hissa det. Vi är tre man för varje fall. Två som med hela sin kroppstyngd drar fallet ner mot däck. En som matar fram och säkrar. Andningen ökar. Pulsen slår. Vi försöker hitta en gemensam rytm utan att räkna.
– Öka piken, skriker Elvira.
”Vi gör vad vi kan ”, tänker jag.
– Annika, hjälp till med piken, fortsätter Elvira, och när nya kvinnomuskler träder in går det väldigt mycket lättare. En halvmeter i taget och slutligen är storseglet på plats. Morgonens gympass är över. De andra fortsätter med de två förseglen, focken och klyvaren. Längst ut vid bogspröt står Jesper i hajnätet med bara havet under sig och matar på förseglen så de inte fastnar. Han ser nöjd ut. Ett knappt märkbart leende över läpparna; ett mer hjältebetonat uttryck än när han slet med fastbrända potatisrester nere i kabyssen.
Marianne snurrar på ratten, vi faller av och vinden trycker ut de något smutsvita seglen. Fören pekar mot Tjörn och Gratia skjuter fart mot norr.
På Gullholmen besöker vi skepparmuseet. Flera dagar skulle man kunna vandra runt i boningshus och bodar och skåda och pilla på skeppsmodeller, gamla taljor, fiskeredskap, galjonsfigurer, köksutrustning, möbler, världens äldsta otvättade gardiner från 1892 och Gullholmens första dammsugare. En värld man inte visste fanns och som fullständigt suger upp en. En frodig gullholmsgubbe, Sune Johansson, med en aldrig sinande bohuslänsk svada, gör sitt för att fullborda historien om redarsläkten Arvidsson som blev stenrik på att exportera makrill till Amerikat där den användes som tilltugg till whiskyn.
– Men gå här å snobba i långklänning och Greta Garbo-hattar. Det var inte bra, vet niii. Viii e ju inte såna här på Gullholmen…
Historierna passerar revy. Om smällkalla vintrar med 60 cm is, om Arvidssonare som åkte skridskor i kostym och jagade i hatt, om arapapegojor och apor som togs med hem från alla resor, om horor och ett jädra krogliv, om predikanten Schartau och om djävulen som attackerade kyrkan från nordväst. Och emellan de olika historierna ett ständigt återkommande ”men iii alla fall, det spelar ingen roll, det tar viii senare…”
1913 hade Arvidssons byggt upp en näring med 70 skepp och 1000 anställda. Så kom kriget och det amerikanska spritförbudet och förstörde alltihopa.
– Å det som finns kvar är detta: det enda skepparhemmet i världen, avslutar Sune Johansson. Men ni ska veta att de var märkvärdiga Arvidssons! De var först med allt här; å sist också!
Det blåser lätt från ost. Alla segel ska upp. Elvira och jag halar oss ut på bogspröt för att byta klyvarfock. I bakgrunden, nere i kabyssen, hörs Jussi Björling sjunga ”Till havs”. Skulle lätt kunna kännas som för mycket, men det gör det inte; det känns bara rätt. Jesper klättar upp för lattorna längs med stormasten för att sätta toppseglet.
– Det är det som är så häftigt, säger Elvira och tittar upp mot Jesper. Att segla så här innebär att man besegrar alla sina rädslor.
Åtminstone för några av oss, tänker jag utan att säga nåt, och tittar med beundrande avundsjuka upp mot Jesper. Elvira läser mina tankar och berättar att vuxna deltagare fegar ur ibland, men bland ungdomarna är alla på. Om än ibland rädda.
– Det är ju en hel del brats bland de ungdomar som seglar med på våra ungdomsseglingar. Pappa betalar, typ. Men här måste alla hugga i så till slut tänker man inte på det. När vi kom till Marstrand en gång så var det en sån där megamotoryacht som körde förbi och alla bara: Ouaaahh… ”Det är min pappa”, sa plötsligt en av flickorna.
På kvällen lägger vi till i en naturhamn på Ystholmen utanför Havstenssund. Det är en augustikväll när den nästan är för bra. Röd solnedgång över Kosterfjorden och kvällsbad i mareld för alla. Och när jag ligger där i vattnet så slår det mig att jag faktiskt slutat tänka på alla skillnader mellan oss som är med. Vi är gamla och unga, landkrabbor från Småland och havsseglare från kusten; vi är undersköterskor, jurister, arkitekter, skogsvårdsforskare, lärare, fabriksarbetare och metallurger; vi är män och kvinnor. Det spelar liksom ingen roll. Vattnet är ändå blått, marelden lyser, skratten dånar och Gratia ligger där hon ligger. Till havs.