Juli 2006
Vi reser alltmer. Ju längre bort desto bättre, tycks det. Men varför inte bara ta dig ner till Nils Ericssonsplatsen. Buss 312 till Marstrand. 35 kr fattigare och en timme senare väntar ett paddlingens eldorado. Bland kobbar och skär, skarvar och säl.
Vinden kommer svagt från nordost. Krusar ytan på vattnet en smula. Rakt föröver sträcker sig Carlstens fästning, lika svart som sin historia där den skuggas av ett moln. Men härute glittrar vattnet av solen.
– En säl! ropar Sebastian och pekar snett åt vänster.
Min blick hinner inget se. Vi stannar upp. Guppar sakta utan att förflytta oss mer än lite grann. Så plötsligt skärs vattenytan av två korta, svartblänkande fenor; distinkta andetag följer omedelbart.
– Ingen säl! svarar jag. Tumlare!
Vi blir helt tysta. Spänd förväntan. Inget händer. En minut går. Två. Så dyker de upp igen för att ögonblicket senare åter försvinna.
– Otroligt… säger vi båda tyst för oss själva.
En 200-hästars motorbåt som med stormsteg närmar sig akterifrån bryter tystnaden. Med ett dån försvinner den lika snabbt bort igen. Tystnaden återvänder och vi väntar. Så passerar tumlarna åt andra hållet och efter ett tag ser vi dem ännu längre ut. De bryr sig inte om oss. Något annat djupt därnere lockar mycket mer. De styr kosan ut mot havs. Vi paddlar vidare åt andra hållet.
Vi kliver av bussen vid fiskehamnen i Marstrand. När vi strax senare lämnar hamnen bakom oss och paddlar söderut genom Albrektsunds kanal blåser det nästan ingenting.
– Detta är himmelriket! Inget slår detta! Ja, möjligtvis då att sitta på Tanglang La 5 400 meter över havet, säger Sebastian, nyss hemkommen från en resa i Himalaya.
Efter Klöverön passerar vi Brandholmen, Ängholmen och Långön för att på blankt och välpolerat vatten och med en bländande solnedgång som välregisserat sällskap nå Lekskär. En koloni med sälar glider raskt ner från en rundlätt kobbe. Vi bara ligger där. Ett tiotal sälar som nyfiket simmar runtomkring, tittar upp och storögt iakttar. Vid minsta rörelse dyker de med ett kraftfullt stjärtslag ner i djupet igen. Hur många gånger simmar de under oss? Funderar de kanske på att simma upp mot skroven och ge oss ett tjuvnyp? En halvtimma går, kanske 45 minuter. Tiden spelar ingen roll, men solen är på väg ner. Vi tar oss i land, slår upp tältet, får igång grillen och sitter sen bara högst upp med nygrillade hamburgare och varsin öl och önskar oss inte bort någon annanstans.
Nästa dag gassar alltjämt solen och havet ligger lika stilla som förut. Bara paddla rätt ut mellan Ussholmen och Bussholmen och intet annat se än vatten, bara vatten. Jordens ände borta i horisonten. Och sen bara vända om och gå iland precis var du vill. De dyningar och vågor som vanligtvis sköljer över alla dessa klippor som vetter mot väster lyser med sin frånvaro. Allt ligger där torrt och behagligt, redo att ta emot den kropp som vill vila, stekas i sol. Och när värmen blir för stark, bara slänga dig i det Stora Blå. Inga maneter. Glasklart vatten med mängder av sjöstjärnor därnere på botten.
Partnerbyte framåt eftermiddagen. Sebastian måste in till stan och jobba och Joakim från Stockholm tar över stafettpinnen. Han paddlar för jämnan i Stockholms skärgård och då och då på Gotland. Men varje år vill han till Västkusten.
– Inget slår detta. Havet, saltet, kargheten, öppenheten…
När vi så lämnar Marstrand med sikte på Pater Noster drar vädret ihop sig. Det börjar blåsa lite mer, molnen flockas och ser gråtunga ut. Vi ändrar kurs. Istället för nakna, karga Pater Noster-skär in mot den mjukare och mer inneslutna Hakefjorden.
Det börjar regna. Inte kraftfullt, inte heller lätt. Bara sådär lagom. Och att sitta i kajak när det regnar är inte fel. Som att sitta inne, torr och varm, men ändå sticka ut huvudet genom fönstret för att smaka på regndropparna och höra när de faller mot marken.
Vi tar oss in på Åstol. En fika på Pingstkyrkans kafé var det tänkt, men så var det stängt. Ingvar och Elisabeth Ludvigsson gömmer sig dock därinne och öppnar tveksamt när jag knackar på.
-Nej, nu har viii bara öppet på helgerna, säger Ingvar. Jag sålde dock för 250 kronor till några engelsmän som kom förbiii förut. Kunde inte neka dom. Och så blev det ju liite mer pengar till kyrkan.
Han hystar till oss två kexchoklad och en chipspåse. Fika på sjön är också bra.
När skymningen kommer paddlar vi in i det lagunliknande området mellan Kärrsö, Risön och Hättan. Långt borta från det karga, öppna Bohuslän som Jocke längtat efter. Men ändå något han inte förväntat sig. Och stranden på östra delen av Kärrsö är gudabenådad. Ren och, om man överdriver något, nästan tropiskt vit. Bara låta kajakerna glida rätt upp på land. Tälta på den enda gräsplätt som finns. Nattsömn med regn som från och till smattrar på duken.
Vi paddlar över farleden mot det vi tror är Brattön, Djävulsön, häxornas hemvist. Det höga berget sträcker sig hotfullt mot himlen. Vår fantasi går snabbt igång och vi kan lätt föreställa oss hur kvinnorna kom flygande över höjderna för att njuta av mat och dryck och sexuella lekar med Djävulen själv.
Klättrar uppför branterna. Inga stigar. Blöt mossa, lila ljung; djupröda rönnbär och ris fyllda med de saftigaste blåbär. En mäktig utsikt. Och därnere en räv som smidigt tar sig ner mot vattnet. En Djävulens budbärare? Högst upp och bara snurra runt i 360 grader och skåda halva Bohuslän. Var det här de hänryckta dansade till Djävulens taktfasta trummande?
Någon timma senare, efter att på Dyröns lokalhandel inhandlat det glömda och nödvändiga kaffet, får vi reda på sanningen.
– Brattön… Nej , det där är inte Brattön, det är ju Älgö, utbrister Stig Bökmark där han tillsammans med sin fru Henny sitter och vilar i solen nere vid hamnen. De skrattar gott åt vilsna stadsbor. Men vad göra när sjökortet inte räckte så långt…
– Fast det är ju inte så noga, fortsätter Stig. Brattön ligger ju precis bakom och kanske mellanlandade häxorna på Älgö.
De njuter av lugnet i hamnen efter en intensiv sommar.
– Vi har aldrig förr haft så mycket folk, säger Henny. Min pappa sa alltid att det bästa på sommaren var att se sommargästerna gå iväg med sina resväskor. Nu börjar jag förstå honom.
Vi tar sikte ut mot Pater Noster men det visar sig återigen för tufft. Vinden har ökat från nordväst och vi väljer istället att gå inomskärs förbi Rönnäng och Klädesholmen. Jocke blir lite besviken och Pater Noster börjar alltmer kännas som ett Ithaka. Likt Odysseus vet vi vart vi ska och vill, men vindarna, Ödet, Gud vill något annat. Bara att följa och se var vi landar.
Sälholmen, strax söder om Flatholmen. Skymning ackompanjerad av någon enstaka RIB-båt som vrålar förbi och ett dundrande åskoväder i väster. Annars tyst och ödsligt. På morgonen fortsätter vi mellan smala gatt och öppna vatten in mot Skärhamn och Nordiska akvarellmuseet. Inte en båt, helt stilla, och man tror att man är på en annan planet jämfört med samma sträcka i juli.
Vi glider in mot badstranden. Precis när vi kommer upp till museet dundrar två RIB-båtar förbi i hög fart.
– Faan, inte ens här får man vara ifred, pustar Jocke innan han går in på museet får att beskåda den österrikiske konstnären Oskar Kokoschkas målningar.
”Pater Noster, qui es in caelis…” Fader vår som är i himlen. Bönen som sjöfarare i svunna tider bad för att undkomma de fruktade skären längst ut på Marstrandsfjorden. Helt sonika döptes de också till Pater Noster-skären. När vi åter passerar Flatholmen för att tillslut försöka ta oss ut till vårt mål på färden, känns det som om orden börjar mullra fram inombords: Pater Noster qui es in caelis…
Vi lever i en sekulariserad tid, men när havet rullar in från den ändlösa horisonten påmanad av en stadig och ihållande vind från nordväst, då är det inte svårt att känna sig som en sjöfarare från förr. Åtminstone inte om du sitter i en kajak med vågor som sköljer över, kastar sig över, och håller dig i sitt grepp. Pater Noster, är du med mig?
Det gäller att vara fullt fokuserad. Att försöka bli en del av vågorna som aldrig tycks vara likadana. En sveper mjukt under skrovet för att surfa vidare på andra sidan. En annan vältrar sig över däck med full kraft och skapar en symfoni för såväl syn som hörsel. Du kan inte slappna av, men inte heller spänna dig. Du måste lita på dig själv, på din farkost och på havets krafter. Kanske även på Gud. Det blir till en härlig cocktail av oro och adrenalin, lugn och tillit.
Riktningen är klar. Vi passerar ö efter ö i sydvästlig riktning rakt ut mot Hamneskär. Vågorna rakt från sidan. Jobba för att hålla kurs. På insidan av de sista skären innan Hamneskär en stunds vila i lugna vatten innan den sista kampen över öppet hav. En skarvkoloni som tronar på en klippa i väster med endast sol och hav att skåda.
Så fort vi glider ut på öppet vatten hälsar vågorna oss välkomna igen. Men med mer kraft än förut. Återstår bara jämna tag med hårdast tryck på högerpaddeln för att hålla kurs. Det känns bra. Men så märker jag att Jocke hamnar längre och längre bort. Går han sin egen väg eller orkar han inte hålla kursen? Oron växer sig starkare för varje paddeltag. Han är 200 meter bortanför mig och försvinner i vågdalarna. Tusen tankar snurrar. Klarar vi ett akutläge? Att någon slår runt? Pater Noster qui es in caelis… Bränningar och skär glider förbi. Sjöfågel dyker ner för att ögonblicket därpå dyka upp någon annanstans. Kan vi känna oss trygga på detta vis?
Tillslut framme vid Hamneskär, men ändå ingen känsla av lättnad. Jocke är alltjämt 2-300 meter utanför den säkra hamnen. Så ser jag att han ändrar riktning och kommer mot mig. Lättnad. Men fortfarande skärrad och fylld av frågetecken.
– Jag fick nästan kramp i högerhanden och orkade inte hålla kursen, förklarar Jocke. Så tänkte jag att det var bättre – om jag skulle slå runt – att byta kurs nära land.
Vi drar upp kajakerna i en liten kavlugn vik precis utanför hamnen. Trygg mark under skakiga fötter.
Nästa dag väller molnen in på löpande band och släpper ner sin börda. Sol korta stunder däremellan. Framåt eftermiddagen tryter tålamodet och vi säger båda unisont vid nästa uppehåll:
– Nu drar vi!
Så fort vi får ut kajakerna kommer regnet igen. Vi kastar oss ner i sittbrunnarna; på med kapellen, upp med kapuschongerna och ut från land. Stilla lä förbyts till stora dyningar som rullar in från varsin sida om Hamneskär. Regnet skjuts hårt och distinkt ner mot vattenytan. Vi sveps fram av vind och vågor som lägrar kajakerna akterifrån och tillvaron känns allt annat än säker. Dock vacker. De mörka molnen, det öppna havet, det piskande regnet som glittrar av några solstrålar som letat sig fram. Nere mot Åstol en mäktig regnbåge som binder samman himmel och jord.
Framme vid Marstrands enda playa bredvid Båtellet. Kliver ur kajakerna och står i den regnvåta sanden. En RIB-båt med en mullrande 2-taktare kör i sakta gemak ut mot Marstrandsfjorden. Luften vibrerar av motorerna. Plötsligt motorstopp. Båten glider med vågorna i tysthet in mot land.