April 2011
Umeälven breder ut sig genom det skogsbeklädda landskapet. Furor raka som blyertspennor står givakt längs med vägen. Borta i fjärran sträcker sig den lilla Lapporten. Tillsammans med sin storebror uppe i Abisko, den stora Lapporten, bildar de varsin ingång till Lapplands vindlande fjällvärld. Fyrtio mil från norr till söder.
– Are my skiboots still there, frågar nervöst en ung, blond tjej iklädd skidjacka med Swe skipool-märke på armen när hon kliver på bussen mot Tärnaby och Hemavan efter en kort paus.
En medelålders man nickar lugnande. De är far och dotter från Australien. Han är hennes tränare. Tillsammans kajkar de runt bland Europas skidorter för att hon så småningom ska kunna bli världsstjärna i utförsåkning. Hon heter Greta Small och är 14 år. Jackan har hon fått av en svensk juniorskidåkarkollega.
– Det är första gången vi är i Sverige, berättar pappa Boyd. Vi ska till Tärnaby och vara med i den internationella juniortävlingen ”Ingemar Stenmark Trophy”. Det blir första gången nån från Australien är med. Själv växte jag ju upp med Ingemar Stenmark, så det ska bli väldigt kul.
Sol lyser klart. Vind blåser hårt. Ryggsäck väger tungt. Jag betalar 100 kr för att få utnyttja Hemavans liftsystem och ta mig med Kungsliften upp till 1200 meters höjd. Skråar så uppför fjällryggen mot Södra Sytertoppen. Rätt in i fjällvärlden. Molnen börjar så plötsligt sitt anfall. Av med stighudar och nerför en bred gryta innan sikten försvinner. Snön ligger lätt ovan hårdare lager. Den yr, snön; flyr undan skidor som lägger sig än till höger, än till vänster. När grytan tar slut tar Kungsleden vid. Där nere står en grupp människor stilla bredvid sina snöskotrar. Några hundra meter därifrån står en grupp renar. Också stilla. De äter lav under det tunna snötäcket. Kungsleden strävar norrut. Jag likaså. Snöskotrar rasar förbi i täta led. I Vindelfjällens naturreservat. Kanske ska det bli nationalpark. Då blir det tyst.
Uppe vid Svenska turistföreningens stuga Viterskalet är en simpel träskylt nerstucken i snön. Ett stort P är ditmålat med spritpenna. Parkering för snöskotrar. Ett tiotal stycken står där prydligt uppradade i snön. Inne på caféet äter förare och passagerare våfflor. Förr tog man sig till våffelstugor på skidor. Våfflorna, grädden och sylten var till för att så att säga på ett njutningsfullt sätt ersätta förlorad energi. Doften av 2-taktsmotorer vittnar om att här har en annan typ av energi gått till spillo.
– Det går väl en skidåkare på 50 skotrar numera, säger stugvärdinnan Annelie Linnér när hon serverar skidåkarparet Anke och Roger Jönsson sina våfflor.
– ‘Vad trevligt, nån som går på tur’, sa en skoteråkare vi mötte på vägen upp, säger Anke.
Skoterfolket tar sina hjälmar och försvinner. Endast skidfolket kvar. De som ska sova över. I lugn och ro. Värdparet börjar diska efter dagens digra antal besökare. Så stövlar ytterligare tre skoterförare i full mundering in i lokalen.
– Nej, nu har vi faktiskt stängt, säger stugvärden Lars Linnér, gift med Annelie.
Skoterförarna lommar ut igen.
– Hade de kommit på skidor, så kanske, säger Annelie med ett snett leende.
– Javisst, instämmer Lars. Det är ju lite apartheid här. En svettig skidåkare är ju liksom nåt annat.
Ved sprakar. Vatten kokar. Sol genom fönster. Istappar blänker. Fjällstugelivet. Hämta vatten. Tömma slaskhinken. Hugga veden. Elden slocknar inte. Alla hjälps åt. De äldre turåkarna i mossgröna Fjällrävenbrallor. De yngre freerideåkarna i chockrosa Goretex-ställ. Alla snackar med alla. Ljusen tänds och samtalen pulserar i det stora köket.
– Man är ju inte van att sitta så här utan nåt elektroniskt, runt ett levande ljus bara, säger Johan Lundmark som säsongar i Hemavan tillsammans med sina fyra skidpolare från Skellefteå: Oscar, Martin, Klas och Filip.
– Det är ju det som är skönt ju, säger Martin. Å va utan allt det där.
– Ja, det blir väl som en avgiftning, fortsätter Johan med en lätt suck. Men efter ett tag känns det nog bra.
Det är lätt att tro att naturnära turism i Sverige, trots allt prat om ekologi och hållbarhet, tillhör det förgångna. Att den bullrande, snabba, fossilbränsleberoende turismen mer och mer tar över. Att det bara är gamla stofiler i skägg och vildmarksskjorta som orkar bruka sin egen energi. Den yngre generationen pallar inte; för lat och slö; för beroende av action och tidshets. Kanske är det så, men under några dagar på Viterskalets fjällstuga är det ändå en markant övervikt på skidgäster som inte fyllt 25. Och de har inga skogsmulleattribut. Dock går nästan ingen på längden. De går uppför; för att sen få åka utför.
– Innan tyckte jag aldrig det var speciellt kul med skidåkning, säger umestudenten Anna Schneider när hon framåt kvällningen pustar ut efter att ha bestigit Södra Sytertoppen. Men när jag testade det här med topptursskidåkning så var det plötsligt grymt kul. Det blir sån njutning att åka ner när man slitit för att ta sig upp.
Tärnaby känns till skillnad från Hemavan som en riktig by. Den ligger vackert vid sjön Gäutan med utsikt över det majestätiska Ryfjället på andra sidan. Här är mer avancerade pister än i Hemavan men inte samma möjligheter till off-pistskidåkning. Vildmarken ligger kanske inte heller på samma sätt runt knuten. Men byn är hundra resor charmigare än Hemavan.
Juniorskidtävlingen ”Ingemar-trofén” är redan avklarad. Australiensiskan Greta Small kom 6a i storslalom får jag reda på av en man, också han från Australien, som på omvägar hamnat i Tärnaby och jobbar i sportbutiken intill Anja-liften. Alla tävlingar vanns för övrigt av Monne Fjällström från just Tärnaby. Måhända en framtida Anja. Skidåkarundrens tid i lilla Tärnaby tycks inte förbi.
Jag köper en enkelbiljett till Anja-liften av australiensaren i sportbutiken. Tar mig, när jag kommit upp med liften, i puderlätt helt orörd snö ner mellan fjällbjörkarna för att snedda över till Ingemar-backen. Som ett uttryck för nostalgiskt bakåtblickande till den hysteriska Ingemar Stenmark-tiden i mitt liv. Jag trycker till mina skidor i några skärande svängar i nederdelen av den välpreparerade backen och känner att just så gjorde han också. Idolen. Ingemar. Fast utan carvingskidor under fötterna.
Nedanför backen ligger Slalomvägen. Där Ingemar och Stig Strand bodde grannar. Jag söker mig fram till nummer 7. Där bodde han, Ingemar. Ett högst ordinärt hus men med vidunderlig utsikt över sjön. Jag står där och minns hur jag som 13-åring omsorgsfullt tecknade en 5-6 porträtt i blyerts på Ingemar och hans främsta konkurrenter: Thöni, Gros, Hinterseer, Hemmi. De var grymt bra, porträtten. Jag hade svårt att slita mig ifrån dem. Men jag rullade omsorgsfullt ihop dem tillsammans med ett litet brev med en önskan om en autograf och la ner alltihop i en paketrulle, cyklade så ner till posten, införskaffade dyra frimärken, och lämnade förtroligt över den heliga rullen till postkassörskan för vidare befordran till Slalomvägen 7 i Tärnaby. Och så väntade jag. Och väntade. Men inget hände. Han skulle ju vara så god, Ingemar. Men inget svar fick jag. Och mitt sköra tonårshjärta fick sig en kraftig törn. Ingemar, idolen…
Undrar just vad som hände med teckningarna. Kanske skulle ringa på och fråga om jag kunde få dem tillbaka. Men nej, jag knallar nerför backen, hämtar ut min packning i sportaffären och ställer mig vid Statoil-macken och inväntar bussen tillbaka mot Umeå. På vägen ut ur byn stannar bussen till vid skolan och massa skolungar hoppar på. En ung tjej sätter sig på sätet bortanför mitt. Hon berättar motvilligt att när man sen ska gå gymnasiet få man åka till Lycksele, om man inte ska gå på skidgymnasiet i Tärnaby, då. Ska du det då?
– Vet int. Vi får se, svarar hon och kliver av bussen några kilometer efter Tärnaby.
– Vet du vem det var, säger mannen på sätet bakom. Det var Monne Fjällström. Nästa slalomstjärna från Tärnaby.