Juni 2009
Rakt ner genom Värmland rinner den. Klarälven. En pulsåder som fraktat såväl järn som timmer. Järnvägen byggdes längs denna vindlande vattenväg för att ge ytterligare skjuts in i den industriella tidsåldern. Nu är järnvägen nedlagd. Omgjord till asfaltbana för cyklister och inlineåkare.
Ton Hazewinkel hyr ut cyklar och arrangerar cykelresor i Värmland. Hemma i Holland längtade han efter natur och utrymme. Det hittade han i Olsäter, precis intill Klarälven.
Nu har han parkerat sin bil utanför Hotel Clarion i centrala Karlstad.
Själv har jag åkt tåg och på förhand bokat en cykel på ovan nämnda hotell via en annan holländsk cykeluthyrare, Erik Daleweij, också han verksam och bosatt i Värmland. Min cykel saknar hållare där fram för styrväskan. Personalen inne på hotellet har ingen som helst koll på cyklar, de bara låter Erik ha sina cyklar parkerade utanför hotellet och lämnar ut nycklar och tillbehör i receptionen.
– Jag hjälper dig, säger Ton Hazewinkel. Jag känner ju Erik.
Han monterar raskt av en hållare från en annan av Eriks hyrcyklar och sätter fast den på min. Klappat och klart. Klarälvsbanan, en nio mil lång asfalterad cykel och inlinebana, väntar på mig, ska låta mig färdas längs med Värmlands pulsåder, Klarälven, upp till Hagfors. Förr var där en järnväg, privatbyggd av Uddeholmsbolaget för att i industrialismens barndom frakta gods från bruken i Uddeholm, Munkfors, Deje, Forshaga. Många av bruken är borta nu; begravda tillsammans med den tid som passerat förbi. Industriepokens tid; arbete och social trygghet åt alla. De invandrare som numera kommer hit söker inte ett liv i tungt industriarbete. De försöker leva utifrån småskaligt entreprenörskap och låga omkostnader.
– Cykeluthyrningen ökar absolut, säger Ton Hazewinkel. Från början var min målgrupp tyskar, holländare och italienare. Men nu har även svenskar börjat komma. Det är också alltfler från utlandet som vill hit och uppleva den svenska naturen från cykelsadeln.
När man tror att man är i det sanna Värmland – raka furor som står tätt som änglafans under ett derby – spricker landskapet upp och skogen ger vika. Lövträd och ängar tar plats, och österut en vattenspegel i form av Alstern. Frödingtrakter. Bygdens store son – försupen och benägen till fallna kvinnor, ”för mig fanns ej annan kärlek att få” – växte upp på andra sidan sjön och jubileerna står som spön i backen. I år är det 100 år sen han dog. Förra året var det 150 år sen han föddes.
Längs med den gamla stambanan växer det så det knakar. Brunklöver, mindre blåklocka, kärringtand, bockrot och smultron. Och av dem ska rödlistade, utrotningshotade humlor och bin dricka sin nektar. Dvärgsandbi, klöverhumla, ängssolbi och småfibblebi. Jag ser bara en endaste hastigt flyga förbi. Artbeteckning okänd. Några fjärilar irrar också omkring bland stråna. Så plötsligt hörs ett intensivt vinande mitt i fågelsången. En inlineåkare ruschar förbi med distinkta stavtag.
I Forshaga dyker äntligen Klarälven upp. Järnvägsbron sträcker sig över den breda vattenådran. Jag anländer till centrum. Det känns öde. En ensam man i rutig skjorta och mustasch läppjar på en kopp kaffe på konditoriets/spelbutikens uteservering. Han trummar med fingrarna på bordet. Bidar sin tid. Så hörs en bas från dunkande trummor. En stor van med ett halvt dussin strålkastare på taket glider långsamt över en vägbubbla. Varningstriangel därbak. EPA-traktor i Värmlandsskogarna.
Vad är det som gör att tristessen allt som oftast känns så genomträngande när man kommer till små samhällen i vårt land? I andra små byar i andra länder långt söderöver greppar aldrig ångesten tag i ens struphuvud på samma sätt. Är det kanske bara en chimär? Låter vi oss bara förföras av ett charmigt och pittoreskt yttre när vi sitter där tillfälligt och låter oss behagas av en cappucino eller ett glas rött i skuggan av en parasoll? Och tar vi på oss tristessglasögonen bara för att ett centrum i vårt eget land ofta består av byggnader i smutsgult tegel med en insprängd p-plats mellan COOP och ICA? Kanske att den ensamma mannen på uteserveringen i Forshaga lever ett förträffligt liv och sitter och njuter i solen av en kopp kaffe efter en underbar dag på jobbet. Men f-n tro’t.
Det är trots allt en befrielse att lämna detta Forshaga. Att få cykla, om än bara några hundra meter, längs med Klarälvens mörka vatten. Och när cykelbanan går längs med Syrsjön och man ser två män som tysta sitter därnere och metar. Och när man närmar sig Deje och viker av från den spikraka gamla järnvägen och följer en liten grusväg som ligger och steker i solen, som följer ett landskap som böljar sig fram genom tillvaron och ser en flicka som går där med en häst; två kvinnor som över tai-chi i en trädgård; ett par som småpratar på en veranda; en brandgul katt som tävlar med solen om vem som lyser mest; då, ja, just då, verkar det osedvanligt vackert att leva där mitt i den värmländska landsbygden.
– Du vet, förr fanns här minst tio affärer i Deje, två banker, bio, konditorier. Nu är det ICA och Konsum. Och så vi.
Rasheed Khan är från början från Pakistan och bor inte själv i Deje. Han bor i Karlstad och pendlar hit. Han driver ett kafé och 2009 tog han över det kommunala vandrarhemmet. Han berättar att det förr bodde 4000 personer här och att 500 personer jobbade på det numera nedlagda pappersbruket.
– Men många pensionärer bor kvar så jag har en 5-10 stamkunder som kommer hit 2-3 gånger om dan.
Han tillhör det nya Sveriges alla småföretagare. Kommer han att överleva?
– När jag blir gift kan jag tänka mig att också bo här, säger han. Det är ju billigare att bo här än i Karlstad.
Förr sa alltid folk att ”det lukta Deje”. Nu luktar här ingenting. Utanför stan står den gamla massafabriken. Ett träd har växt upp ur skorstenen på en av byggnaderna. Man gjorde ett försök att göra om fabriken till en åtevinningsindustri. Det låg ju i tiden. Nu ska hela rasket rivas. Om någonting ska återvinnas förtäljer inte historien.
Ransäter. En by som sprungen direkt ur myllan, en slags sinnebild för det värmländska, kanske det svenska, ursprunget innan massafabriker och stora järnbruk började producera jobb och miljöfarliga utsläpp. Gamla gårdar, ängar och åkrar ovanför Klarälven; världens största dragspelsstämma; ”Värmlänningarna” som spelas år efter år. En kulturbyggd och kulturarrangemang som skulle passa in i Jimmy Åkessons förenklade världsbild kring vad som är riktigt svenskt. Men i Ransäter föddes en annan partiledare för ett annat parti. Det trygga folkhem-Sveriges fanbärare: Tage Erlander. Jobb åt alla. Sociala skyddsnät och säkra pensioner. Betonggrå centrum åt folket. Ändå en tid som många längtar tillbaka till. Kanske en sinnebild för det ursvenska lika stark som bilden av bonderomantikens oförstörda landsbygd.
Norr om Munkfors – också det med nedlagt järnbruk och tröstlöst 60-talscentrum – tröttnar jag på den spikraka cykelvägen och tar mig väster om Klarälven, längs med en liten landsväg upp mot Västra Skymnäs. Husen ligger tätt längs med vägen. Övergivna, gamla fallfärdiga; gamla, men nyrenoverade av folk som när en romantisk dröm om tillbaka till dåtiden; nybyggda med stora verandor och älghornstroféer på väggarna. En och annan norsk flagga vajar i trädgårdarna; bilarnas nummerplåtar skvallrar om ursprung i Norge och Holland och Tyskland. Den värmländska landsbygdens mångkultur. Ett begrepp med annan innebörd än i stan där ursprungsländerna oftare stavas Kurdistan, Iran och Somalia. Här är det mer kapitalstarka européer som längtar efter det jungfrulika, det orörda, ett Sverige som doftar av det pastoralt oförstörda. I stan är det flyktingar som flytt ekonomiskt och militärt kaos för att söka trygghet i miljonprogrammens förorter, som närt en längtan efter det Sverige som står för den moderna välfärdsstaten där man enligt Tage Erlanders socialdemokratiska modell tar hand om allt och alla. Drömmarna är diametralt motsatta; längtan måhända densamma. Verkligheten allt som oftast en annan.
Framme i Västra Skymnäs tar den asfalterade vägen slut. En grusväg tar vid och man förflyttas närmare jorden där man sveper fram över dess konturer. Vinden viner i gran- och lövträdstoppar, gruset knastrar under däcken och här, om inte förr, känner jag att min naturromantiska längtan lägger sig till ro, skapar något som liknar frid. Och en fjäril fladdrar hastigt förbi framför cykeln.