Maj 2008
Berlin. Associationer till det glada livet eller mänskligt förtryck. Staden som blandar tysk ordnung med kosmopolitisk vildsinthet. Staden som söker sin plats i dagens Europa.
Där sitter jag i godan ro i den stekheta vårsolen vid färjeterminalen i Sassnitz och väntar på en buss som ska ta mig till tågstationen för vidare färd mot Berlin.
Men ingen buss kommer. Jo, en piketbuss kommer. Fylld med poliser parkerar den framför mina fötter. Jag tittar upp, men återgår till att läsa tidningen. En av dörrarna öppnas och naturligtvis kliver en av poliserna rakt fram mot mig.
– Der reisepass, bitte!
Javisst, passet har jag i bakfickan och trots alla löften om fri rörlighet i Europa, inte bara för varor utan också för människor, så verkar man körd om man inte har pass.
Polismannen går in i piketbussen och kollar väl mitt register. Kontaktar kanske tyska motsvarigheten till FRA. Jag är ju utlänning, gubevars. Några böter för fortkörning mellan Älmhult och Växjö 1996 hittar han kanske, men nåt mer ska det inte finnas. Han kommer tillbaka och överlämnar passet med ett avmätt leende.
– Danke!
Ett par står där också och väntar på bussen. Dem är det ingen polis som bryr sig om.
– Vad ville de? frågar mannen på knackig svenska med tysk brytning. Han har blonderat hår och Trelleborgs fotbollströja slickad över ölmagen.
Jag rycker på axlarna.
– Ja, du veet, ein kontrollstat hier, fortsätter han. De ser allt! Det är ingen skillnung nu och på gamla kommunisttiden. Die same, die same! Här i Sassnitz är det lika mycket poliser som i Berlin.
Vi hoppar av spårvagnen på Berlin Alexanderplatz, hjärtat, navet i 20-talets glada Berlin; det gamla Östberlins mindre glada centrum. Numera är det mest en stor yta med ett gigantiskt hus täckt med glas och TV-tornet som strävar upp mot evigheten.
Det är mycket glas i Berlin. Allting speglar sig i dessa glasfasader och gör staden ännu större.
Det är mycket rymd i Berlin. Uppåt och åt sidorna. Inte så mycket till gamla trånga gränder. Det är ju så mycket som blivit förstört, gått förlorat under detta våldsamma 1900-tal. Ett århundrade där vår del av världen, vår civilisation, i ekonomiskt avseende stått på höjden av utveckling. Men mätt i mänskligt lidande, i förnedring, i förnekande av människans värde, kanske nått lägsta bottennivå. Och som ett slags epicentrum i denna förnedringspolitik har Tyskland stått, med Berlin som domptör, som någon slags dödligt giftig jättespindel tvinnande sina trådar kring alla oskyldiga offer. Främst under nazitidens omöjliga – men ändå uppenbart möjliga – övergrepp mot allt vad mänsklighet och godhet heter. Men också under kommunisttiden i den delade staden, med ett inringat, fångat Västberlin omgivet av kommunismens förtryckarregim.
Vi går där, min gode vän Klaus från Hamburg och jag, längs med Unter den Linden. Den breda paradgatan med vackra lindar som växer i täta, raka rader västerut mot Brandenburg Tor. Vi viker av mot höger, längs med floden Spree och ön Insel med alla sina museer. Loppisprylar på rad. Alltjämt dessa östtyska och kommunistiska symboler i form av märken, mössor, gasmasker, uniformer. Både nytillverkat och gamla original. Tänk om de stått där och sålt samma prylar från nazitiden. Någon snygg badge med hakkorset på; en stilig SS-uniform i svart. Göra stålar på förtryckarsymboler är ok i en tappning, men inte en annan. Är det för att nazismens övergrepp var så mycket värre, har skapat sår i den tyska folksjälen som aldrig tycks läka?
Klaus är inredningsarkitekt och han styr vår vandring genom centrala Berlin utifrån sina önskemål att beskåda allt det gamla och nya som i Berlin samsas sida vid sida. Denna blandning visar sig kanske tydligast i riksdagshuset. Ett hus som byggdes upp som ett materialiserat manifest för det enade Tyskland som från 1871 fanns på plats med Berlin som huvudstad. Ett centrum för den framväxande demokrati som sköts i sank av Hitler och hans kamrater i samband med riksdagsbranden 1933 och deras påföljande maktövertagande. En hel del av byggnaden bombades sönder i slutet av kriget och sen stod den bara där som en symbol för en svunnen tid.
– 1986 stod jag här framför riksdagshuset och lyssnade på bland annat Genesis, minns Klaus. På andra sidan muren precis bakom riksdagshuset stod alla suktande östtyskar och lyssnade på samma musik, men utan att kunna se något. Vi var så j-a nära varandra, men ändå så långt borta.
Som svensk är det svårt att helt och fullt förstå värdet av ett riksdagshus. Det ska ju bara finnas, liksom. För många tyskar betyder det – efter murens fall 1989 och återförenandet mellan öst och väst – så mycket mer och kön sträcker sig följaktligen lång framför entrén. Klaus är lycklig som ett barn. Två gånger tidigare har han fått ge upp sitt besök på grund av trilskande barn, men nu har han familjefritt och kan lugnt invänta sin plats i kön.
Efter en minutiös kontroll – dock utan att kolla passet – tar hissen oss rakt upp genom det gamla huset och däruppe ståtar en ultramodern bikupeaktig hightech-kupol i glas och stål som ersatt den gamla som totalförstördes under kriget.
– Nu har vi det här istället för det nazisterna och kriget förstörde, säger Klaus när vi går runt på den lilla plattformen högst upp och ser ut över hela Berlin.
– Den här kupolen står för frihet och öppenhet istället för förtryck och mörker.
Solen lyser genom glasen, den tyska flaggan fladdrar i vinden och på Charité, det stora sjukhuset strax bortanför, täcker gigantiska reklamaffischer alla väggar. För att kränga bilar spinner Citroen på den franska revolutionen och den demokratiska historien. På fransk-tyska står ”liberté, egalité, strassentagé” skrivet ovanför någon av deras nya bilmodeller. ”Frihet, jämlikhet, väghållning” blir det på svenska. Är detta innebörden av den mångnationella kapitalistiska demokratin i Europa anno 2008?
Ett stenkast från riksdagshuset ligger ett av det enade Tysklands viktigaste monument: ”The holocaust memorial ”. 2711 betongsarkofager täcker i räta rader ett 19 000 m2 stort område. Solen håller på att gå ner över staden och bildar ett skuggspel över monumentet. Att gå där bland dessa rader som svagt böljar nerför och uppför skapar utrymme för tystnad, för att tänka på hur det som var ofattbart ändå kunde hända. Ibland är man så långt ner att sarkofagerna sträcker sig ovanför ens huvud och man befinner sig i skugga, men så kommer man uppåt igen och solljuset slår emot ens ansikte. I ena änden går en trappa ner till ett museum som berättar om personliga öden under nazitiden; att vi verkligen ska få se vilka som drabbades av detta lidande vi kanske inte kan förstå. Klaus stannar vid översta trappsteget.
– Nej, jag vill inte gå in. Det är för tungt. Jag behöver mer tid…
Han står stilla och andas djupt; men så tar han några steg och säger att ”vi kan gå in om du vill”.
Längst ner i den första hallen är det bilder på ansikten av de drabbade som bara tittar rakt ut i luften. Vanliga foton på vanliga ansikten. Några ler, några är allvarliga, några har skägg.
– Oh nej, utbrister Klaus, det är för jobbigt att se alla dessa ansikten!
Men vi går vidare. I nästa sal täcks golvet av lådor med texter från olika offer: brev och vykort rätt ifrån verkligheten. ”Vi åker imorgon, till vem vet vart”, skriver Suzanne Burinovici till dottern Claudine på ett kort skrivet i avgångslägret Drancy utanför Paris den 26/9 1942. ”Jag kramar er gråtandes. Jag skulle så mycket ha älskat att hålla er i mina armar igen, mina stackars barn. Jag kommer aldrig få se er igen”
Nästa dag gasades hon ihjäl i Auschwitz.
Efteråt sitter vi tysta på en av sarkofagerna. Skymningen har lagt sig. En dubbeldäckare kör förbi med sjungande, trummande, visslande människor. Karnevalen i Kreuzberg ska börja under mottot ”Världen bor i Berlin!”.
Lastbil efter lastbil kör sakta framåt genom Kreuzberg. Technomusiken pumpar fram ur lastutrymmena, kastar sig fram och tillbaka mellan husen. Folk i alla åldrar, alla färger, alla sorters kläder och utstyrslar, fulla och nyktra, dansar i en energi som flyger omkring åt alla håll och kanter. Berusning! Plötsligt, mellan två av lastbilarna, rusar en gammal man i stort vitt skägg omkring som en galning. Han vräker sig fram över asfalten belyst av den ena lastbilens strålkastare; han är smidig som en kobra, kroppen rör sig som den vore tjugo år yngre. En ung, mörkhyad kvinna glider fram mot mannen. De börjar dansa tillsammans, denna omöjliga, men ändå fullt möjliga, konstellation. Han har åldern för att ha varit med om kriget, för att ha upplevt förtrycket, det omöjliga i att dansa vild och galen med en kvinna som inte är ariskt ren med vit hud. Hon kanske har flytt från något annat förtryck någon helt annanstans. Eller så är hon helt enkelt född och uppvuxen i det nutida, kosmopolitiska Berlin.
En stad som så gärna tycks vilja vara centrum i det nya mångnationella Europa. Utan förtryck?