Juli 2014
När man står där högt upp i det småländska höglandet, med ett böljande haglandskap som sluttar ner mot sjön Mycklaflon, med fåglar som sjunger sin kvällsserenad i lövträd som solens nedåtgående strålar får att lysa i nästan neongrönt, då är det svårt att inte känna harmoni, att inte känna varifrån man kommer, att man är född med det här landskapet, den här bilden av hur det ska se ut i det sommarfagra Sverige. Det är som att man är Nils Holgersson och sitter där på gåsaryggen och ser vårt avlånga land veckla ut sig. Det är som om man blir överfallen av Bruno Liljefors och Carl Larsson och John Bauer på en och samma gång: Man kan inte värja sig mot det nationalromantiska idépaketet och känner att man tillhör en kultur, en plats på jorden.
Det är vackert, ovedersägligen är det så. När vi sätter oss på vår inhyrda tandemcykel med lillgrabben i en kärra där bak och rullar backen ner utan något motstånd, omgärdade av det landskap vi från barnsben har lärt oss tycka om, då känner vi oss tveklöst nöjda, kanske till och med lyckliga. Det är så här en sommar i Astrid Lindgrens småländska värld ska vara.
Lillgrabben är tre och ett halvt år. Sen tvåårsåldern har han nästan varje kväll fått ta del av de Astrid Lindgrens berättelser som jag och min sambo vuxit upp med och älskat. Vi skickar arvet vidare. Får honom att ta till sig av lintotten Emils hyss och bravader, av rödhåringen Pippis uppror, Och han älskar det också. Vi förmedlar vidare vårt kulturarv, det inger honom någon slags trygghet, han börjar känna igen sig i den natur vi omger oss med, även om industrialiserat skogs- och jordbruk åtminstone delvis förvandlat omgivningarna radikalt jämfört med den bild Astrid Lindgren förmedlade.
Hur oförarglig är denna bild? Hur oskyldiga är vi där vi far fram i den sena junikvällningen för att tillbringa några dagar i det småländska urhemmet och med hjälp av besök i Mariannelund och Vimmerby ge vårt barn det han i vår föreställningsvärld har längtat så hett efter?
Vi har fått låna ett litet torp just ovanför sjön Stora Bellen. Huset är rött med vita knutar. Såklart. Blommor växer överallt och stigen ner till sjön är nästan övervuxen av fuktigt gräs. Enkelt boende. Litet kök. Utedusch och utedass. Och nere vid sjön en fin, liten strand där lillgrabben kan tulta omkring och ösa vatten med spann eller bygga barkbåtar med hjälp av mamma eller pappa.
Vi sätter oss på cykeln i arla morgonstund och cyklar de tio kilometerna till Hjältevad där Krösatåget tar oss till Mariannelund och sen vidare med buss till Vimmerby. Busschauffören förklarar hastigt för oss hur vi ska gå till Astrid Lindgrens värld.
- Vad sa han? säger lillgrabben när vi kliver av bussen.
- Han pratar småländska, säger jag, det förstår du väl nu efter alla Emilfilmerna. Men i samma ögonblick inser jag att det faktiskt är si och så med småländskan i filmerna, och så säger chauffören ytterligare nåt och då hör jag att han faktiskt pratar östgötska.
Vi går genom ett pittoreskt Vimmerby centrum som ser ut precis som det ska. Men för att nå Astrid Lindgrens värld är vi tvungna att ta oss utanför stan. Vi måste knata längs med den köpcentrumvärld som är en otvivelaktig del av det egentliga kulturarv vi ger vidare till våra barn 2015. Väldigt långt borta från den sörgårdsidyll vi så ofta tycks längta efter, som vi kanske mer vill vara en del av, än de flesta av oss de facto är. En föreställningsvärld. En idé. Ett ideal.
Och när vi är tvungna att gå över en enorm parkeringgsyta, där alla barnfamiljer som ska besöka sörgårdsidyllen som just föreställning har parkerat sina tusentals bilar, och vi avlägset men ändå tydligt hör en till synes välbekant stämma ropa ”Förgrömmade unge!” då känns allting väldigt skruvat, till och med absurt.
Välkomna till Astrid Lindgrens Värld!
Därinne är det teater och improvisation och sång överallt. Föreställningar i Katthult och Villa Villerkulla och i Mattisborgen. Scener som dyker upp lite här och där. Rasmus och luffaren blir överfallna av några skjutglada dårar när vi går förbi en liten skogsdunge; konstaplarna Kling och Klang kommer cyklade in på ett café på en tandemcykel när vi just beställt raggmunkar och ostkaka. Lillgrabben älskar det. Vi vuxna tycker att det är riktigt bra. Överraskande bra. Men samtidigt finns det där stinget, det där lilla orosmolnet – är den här världen så oskyldig som den tycks vara?
Runtom oss ser vi inga tecken på den kulturella smältdegel Sverige idag är. Det är, i stort sett, rekorderliga svenska barnfamiljer runtomkring oss. Vi hör lite norska och danska och tyska. Inga mer främmande språk. Ingen bruten svenska. I stort sett heller inget utseende som pekar på att man har sitt ursprung långt härifrån.
Skulle verkligen Astrid Lindgrens värld, dessa historier som vi älskar att berätta och förmedla, som vi lärt oss att betrakta som de mest självklara i den svenska barndomens kulturella kanon, kunna stå för något som stavas homogenitet och likriktning? Något som är mer exkluderande än inkluderande?
Nästa dag cyklar vi de dryga 2 milen från vår lilla stuga till Mariannelund. Vi passerar gärdsgårdar, ängar, kossor och hästar, faluröda, små gårdar och en och annan sjö.
Inte mycket i centrala Mariannelund påminner om den bild man får av byn i böckerna om Emil. I centrum är det mest 70-talslador i betong. Ett gammalt hus i gult trä ligger där. Det skulle kunna vara doktorn i Mariannelunds gamla mottagning. Två unga, mörkhyade flickor står och hukar under hustaket för att ta skydd undan ännu en regnattack från ovan. De fingrar på sina mobiler. Några tonårsgrabbar som ser ut att vara från Mellanöstern svassar omkring lite osäkert och går till slut därifrån – i Mariannelund finns en flyktingförläggning för 200 flyktingar, kanske har de precis anlänt dit.
När regnet åter upphör dyker två mammor upp på torget med några barn. Silvana Binjamin från Irak och Alam Djomma från Syrien pratar dålig svenska och knappt någon engelska. De ser glada ut på det ödsliga torget i Mariannelund.
- Jag vill bo i Mariannelund, inte i Bagdad. Där är det krig, säger Silvana.
Hon känner inte till Astrid Lindgren eller Emil i Lönneberga, men Pippi Långstrump har hon koll på. Hennes 11-årige som Emanuel sitter en bit bort med sina två kompisar Sebastian och Simon Gustafsson. Emanuel har inte hört talas om Emil i Lönneberga, säger han på perfekt svenska – eller är det småländska? – men när Sebastian berättar att han har filmerna hemma och att hans mamma läste Emil som godnattsaga när han var liten, då skiner Emanuel upp:
- Jag har ju också tittat på film med Emil en gång, säger han. På bion här i Mariannelund.
Vi tar oss till ortens pizzeria för lite mat. Lorans Al- Khalaf , flykting från kurdiska Irak, står och bakar pizzor åt fyra tyska turister som satt sig vid ett bord. Han kom till Sverige för 14 år sen och till Mariannelund för 4 ½ år sen.
- Astrid Lindgren betyder jättemycket för mig, med alla turister som kommer hit och äter, säger han och skrattar.
- Nej, men vi, eller min fru, läser både Pippi och Emil för vår 2-åriga dotter. Och vi har besökt Astrid Lindgrens värld!
Vi cyklar upp till Katthult, eller Gibberyd som gården egentligen heter, där man spelade in filmerna om Emil. Regnet vräker ner på vägen upp genom den mörka granskogen, men när vi når höjderna ovanför Rumskulla spricker det upp och solen får landskapet att dallra. Får det att se ut som det gjorde då.
Man får betala entré. Det är en släkt från Stockholm som tillsammans äger gården och turas om att sköta den. Själva boningshuset har de för sig själva. I övrigt får man gå runt och titta på Alfreds drängstuga och Emils snickarbod. Hälsa på lyckliga grisar, får, höns och hästar som förstärker illusionen av ett oförstört då.
Inne i butiken säljer de allehanda Emilföremål. Lillgrabben köper både mysse och bysse. Sen rusar han omkring på Katthult och leker Emil.
Han känner sig fullständigt som hemma.