Vintern 2009
I Bosniens och Serbiens berg ligger snön djup. Gömmer på minnen från kriget då ett land blev flera. Men det som göms i snö kommer upp i tö.
Det fanns inga gränser. Så blev det ett krig. Det är ganska längesen nu. Nu är där gränser. Men inga krig. Och människor vill förmodligen glömma. Det är ju längesen nu. Men på tåget i sydöstra Kroatien sitter en man. Nästan omedelbart börjar han prata om kriget.
– Jag var två år i kroatiska armén. It was crazy!
Han tittar ut genom fönstret. Det ser ut som om massa bilder fladdrar förbi framför hans näthinnor.
– So many died! So crazy!
Han för pekfingret mot tinningen och skruvar på det. Så stannar tåget in. Slavonski Samac, den sista stationen innan Bosnien-Hercegovina tar vid. Mannen kliver av och vandrar ut i det snövita landskapet. Han bor invid den gräns som kriget skapade.
Vi far över en stor flod och in i Bosnien-Hercegovina, detta land som är ett land men ändå inte. Det är ju uppdelat i två. Och jag vet ärligt talat inte vilken del vi åker in i. Men så passerar vi ett samhälle; många nybyggda hus, en ortodox kyrka, kyrilliska bokstäver på skyltarna, och slutligen: en flagga med de serbiska färgerna. Vi är i den serbiska delen av Bosnien, enklaven Republika Sprska.
Dessa gränser. Märkliga ting. Visst finns där etniska, kulturella och språkliga grunder, men de är ju ständigt tänjbara, föränderliga, dessa grunder. Liksom gränserna. De dras främst av politiska skäl. När makten talar. Ena dagen är du dansk, så skrivs ett fredsavtal, och så bidde du svensk istället. Här var man jugoslav; etnicitet och religion kom i andra hand. Men så blev det ekonomisk och politisk kris och osäkerheten skapade en strävan efter trygghet, efter gemenskap med sina gelikar i den lilla gruppen. Ledarna slog på trumman: de andra vill oss inte väl, det är vi eller de, låt dem inte ta vår utsträckta hand för att bita av den; bit först istället!
Tåget vankar fram i skymningen; dunket i rälsen på samma sätt som i så många andra länder. Den där pulsen som skapar vila, som skapar en känsla av fred och harmoni med både dig själv och de andra runtomkring. Främlingarna. Det är svårt att tänka sig att sådana här tåg för femton år sedan, kanske på samma räls, med samma rytm, fraktade människor som boskap till koncentrationsläger. Så som skedde också i ett annat land, ytterligare ett litet hopp tillbaka i historien. Det är inte lätt att vara människa. Det är inte lätt att förstå vad det är att vara människa.
Natten lägger sig över skogen där utanför.
Snön faller mjukt och försiktigt ner över staden Sarajevo. Som om den redan lidit tillräckligt. Som om den behöver tröstas, bäddas in i allt det vita; försöka tvätta bort dess svarta förflutna.
Och den ligger där, staden, insprängd mellan bergen som vore den en stor gräddbakelse. Och snön faller som florsocker från himlen. Då, för femton år sedan, föll det granater och missiler som landade hårt, som spred skräck och död för hundratusentals människor under 1 995 dagar. Historiens längsta belägring.
Allt är nu vitt och vackert. Utom huvudgatan genom stan vars snö blivit till brunslaskig modd av bilar och spårvagnar. Men nu, tidigt på morgonen, är fortfarande gågatorna genom de gamla basarkvarteren vita; också Sebilji, den berömda fontänen är vit, även om huttrande duvor kurar ihop sig på taket och bildar svarta fläckar i snön. Moskéerna är vita redan från början, de flesta kyrkorna likaså. Staden är så oskuldsfull och jungfrulig som en stad någonsin kan bli. Det är omöjligt att föreställa sig det lidande dess invånare fick utstå under den våldtäkt kriget utgjorde.
– Vi tänkte inte så, för vi var så små, säger Skender Hatebovic som jobbar på hostellet där jag bor. Att det fanns ont om mat, brist på värme och elektricitet, det var jobbigt, men att vi ständigt blev beskjutna var något man vande sig vid. Det var nästan som att det var nåt spännande, ett äventyr.
Skedners mamma och pappa kommer in på hostellet för att dricka te. Pappan, Salem Hatebovic, ordnade en byggnad till den svenska ambassaden under kriget. Han blev anställd som någon slags alltiallo av ambassadören Erik Pierre.
– Ambassadören var en mycket bra man som var kvar här i Sarajevo under hela belägringen, säger Salem.
Han berättar hur han efter kriget var med och grävde fram massgravar i byn Saljnici i östra Bosnien. Benrester av 30 kroppar, avrättade av Cetniks, de serbiska trupperna. Salem reser sig upp och visar runt pelaren i receptionen hur de satte fångarna mot ett träd, drog ett rep runt halsen och trädet och sen tvinnande ändarna med en pinne så att de sakta ströps ihjäl.
Han sätter sig ner igen och fortsätter dricka sitt te. I bakgrunden ljuder en amerikansk soullåt i högtalarna. Jag tar en en klunk ur min tekopp. Det är svårt att svälja.
Senare ligger jag i min säng. Jag läser om flykttunneln som byggdes under flygplatsen. Plötsligt släcks lyset. Jag ligger stilla och vänjer mig vid mörkret. För ett ögonblick känns det som att jag kan känna, eller åtminstone föreställa mig, lite av den ångest dessa människor kände varenda dag.
Det är helg. Sålunda går en kommunal buss från Nationalmuseet upp till Bjelasnica, en av de två klassiska OS-skidorterna utanför Sarajevo, som ligger i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien-Hercegovina. Den andra, Jahorina, ligger i republika Sprska.
Bussen blir full. Skidtörstiga ungdomar med det senaste i skid- och snowboardväg samt en medelålders man med likadana jugoslaviska skidor som Ingemar Stenmark hade när det begav sig. Vi kör ut ur stan längs med den så kallade Snipers´ Alley, Krypskyttarnas allé, där den belägrade staden besköts som mest av de omgivande serbiska trupperna. Förorterna passerar revy. Kul- och granathål i höghusens fasader. Så far vi upp i bergen. Segar oss uppför serpentinvägarna. Snön hänger tung i den täta granskogen. Morgondimman gör att allt går i vitt och grått, avbrutet enbart av de bruna trädstammarna. Men så plötsligt dyker de upp. De röda skyltarna kontrasterar på gränsen till brutalt gentemot den matta färgskalan. Lika vit som snön lyser dödskallarna mitt i det röda. På bosniska och engelska står skrivet: mina/mines.
Vi kommer upp till backarna där Jonas Nilsson i Ingemar Stenmarks frånvaro (han hade proffsförklarats och fick därför inte vara med) 1984 körde in på en 4e plats i slalom. Snön har vräkt ner de senaste dagarna och underlaget är perfekt, assisterat av en sol som sakta men säkert arbetar sig fram genom molnmassorna.
På eftermiddagen sätter jag på stighudarna under skidorna och klättrar för mig själv vidare upp i den del av skidsystemet som är stängd. Jag hittar en sluttning med meterdjup orörd pudersnö. Men sluttningen tar slut och skogen tar vid. Och även om de röda skyltarna lyser med sin frånvaro och jag blivit försäkrad att det just här ska vara minfritt område, känner jag mig osäker. Jag skråar tillbaka genom skogen.
Bussen blir överfull på tillbakavägen. Ett ungt par sätter sig i knäet på varandra och erbjuder mig generöst en plats. Några damer längre bak i bussen sjunger en klassisk bosnisk sång.
– Oh, it sucks! fräser den unga tjejen bredvid.
– De har nog druckit för mycket, säger pojkvännen.
När vi passerar minskyltarna pekar han ut genom fönstret vid en kurva.
– Här körde jag av vägen förra året. Rätt ut i minfältet bara. Men inget hände.
Han ler och rycker på axlarna.
Framme vid Nationalmuseet kliver jag över Snipers´ Alley och går mot det klassiska hotellet Holiday Inn, där krigskorrespondenterna höll hov under kriget. Jag ställer skidorna i den glasade entrén till hotellets restaurang, klampar in i pjäxorna, sätter mig i en av de sobra, nästintill blodröda plyschsofforna och beställer in en Sarajevsko Pivo. After ski på Holiday Inn. Ölen är god, men stämningen tämligen avslagen. En man som sitter och läser tidningen och emellanåt svarar i sin mobil. Servitören, gammal nog att ha jobbat här under kriget, tittar på backhoppning på TV. Madonna sjunger i bakgrunden. Jag tar fram mitt block och börjar skriva. Gör ett infantilt försök att känna mig som en av de berömda krigskorrespondenterna.
Det är söndag morgon och kyrkklockorna i den intilliggande serbisk-ortodoxa kyrkan från medeltiden slår med mjuk klang. Ute är himlen blå och solen lyser vackert på snön ute på gården. En dag som gjord för skidalpinism i de bosniska bergen. Men så bli det inte. Det fanns två möjligheter att ta sig upp med erfarna skidbestigare, men inget av det blir av. Frustrationen vibrerar i min kropp, förstärker träningsvärken i ovana telemarksmuskler.
Jag går till bageriet, köper två nybakade, varma croissanter med ost och sätter mig i solen vid ett av de bosniska caféerna vid den stora fontänen och beställer bosniskt kaffe. Vattnet droppar från istapparna i taket. Duvorna flyger hetsigt runt en handikappad dam som kastar ut brödsmulor. Så ljuder böneutroparens röst i moskén en bit bort. Den kallar mig uppför berget för att beskåda staden. En traditionell, turkisk gata, kantad med små butiker – kopparslagare, kaffemakare – tar vid efter moskén. En dam sitter med handen utsträckt och ber om en allmosa. Så ligger det där, utsträckt; ett böljande fält i vitt som klättrar uppför berget. Minneskyrkogården. De stupade. De brutalt avrättade. De funna kropparna av de 11 000 Sarajevobor som fick sätta livet till. Dödsåren på de vita gravstenarna stavas nittonhundranittiotvå, nitiotre, nittiofyra, nittiofem. Några har senare årtal, långt efter att kriget tagit slut. Är det återfunna kroppar från gömda massgravar?
När kyrkogården upphör är det bara att vända sig om och se hela staden ligga där under sig. Föreställa sig hur projektilerna far över himlen för att krevera utan hänsyn till var vanliga människor befinner sig. På vägen ner passerar jag en grav där en kvinna borstar bort snön och sköter om blommorna. Jag hälsar och vänder mig sen om och säger med handen över bröstet:
– I am sorry…
Kvinnan gråter när hon svarar med ett tack. För vilken gång i ordningen klumpar sig min hals i detta land?
Tänker: Kanske det finns viktigare ting på denna planet än att åka skidor i pudersnö nerför ett bosniskt berg.
Lokalbussen tar mig till Dobrinja, västerut från centrala Sarajevo. Jag ska egentligen österut. Till Serbien. Men i den djupt splittrade nationen Bosnien-Hercegovina med dess likaledes splittrade huvudstad, måste jag först ta mig till Lukavicas busstation inne i Republika Sprska för att kunna ta mig till deras bröder i Serbien.
Sarajevos förorter ser ut som de flesta andra förorter. Stora hyreskomplex avlöser varandra. Skillnaden är att här är fasaderna perforerade i brutal krigsdesign. De försök att lätta upp de visuella intrycken med hjälp av glada färger på delar av husen, gör nästan brutalitetskänslan än mer närvarande. Det skär sig på nåt sätt mellan det gula, det orange, och de grå granathålen.
Jag kliver av på lokalbussens ändhållplats. Tar mina skidor och ryggsäckar och knallar in i något slags bosniskt ingemansland. Bara 800 meter bort ligger busstationen med bussar till Serbien och de serbiska delarna av Bosnien, men lokalbussen får tydligen inte köra i Republika Sprska. Det är bara att gå. Det är svårt att fatta när man lämnar en värld för att kliva in i en annan. En skylt med EU-ländernas flaggor förkunnar att man hjälpt till med rekonstruktionen av området. Texten är dels på engelska, dels på serbokroatiska med kyrilliska bokstäver. Gränsen tycks passerad.
Inne på busstationen står busstidtabellen med stora bokstäver. Beograd, 8.40, Nis, 8.40. Så står det Srebenica, 8.40. Känns overkligt, skrämmande på nåt vis, att platsen för Balkankrigets kanske värsta och mest omänskliga förbrytelse går att nå med reguljär busstrafik.
Bussen mot Nis och Serbien tar oss tillbaka österut hela vägen genom Sarajevo, men nu istället över de villabeklädda höjderna ovanför stan i Republika Sprska. Den etniska, eller vad det nu kallas, uppdelningen känns i detta ögonblick inte bara absurd, utan helt vansinnig.
När vi lämnar stan tar de skogsbeklädda bergen vid och en flod skär sig fram djupt därnere. En rejäl skylt som förkunnar ”Welcome to Republika Sprska”. Fick de själva bestämma skulle de förmodligen vara ett eget land. Så kör vi igenom Pale, centrum för bosnienserberna under kriget, högborgen för den forne krigsledaren Karadic. På sätet framför mig sitter Sladjana. Hon bjuder på en apelsin och ett leende. Hon är hyggligt duktig på engelska efter att ha jobbat på nåt engelskt företag – hon vill inte säga vilket – som sysslat med militära frågor. Sen 1 ½ år tillbaka är hon utan jobb.
– Nu pendlar jag mellan Nis i Serbien där min man bor och jobbar och Sarajevo där jag har mina föräldrar. Framför allt min far är dålig – han lider nog mest av traumatisk stress sen kriget – och jag behöver hjälpa dem en del.
Vi slingrar oss nerför nerför serpentinvägarna. Vi passerar förbi ”Bron över floden Drina” – titeln på den jugoslaviske nobelpristagarens Ivo Andrics mest berömda bok – vid staden Visegrad och så upp i bergen igen. I byn Mokra Gora, precis innan den serbiska gränsen, stannar vi för en paus. Sladjana och jag tar en kopp bosniskt kaffe inne på restaurangen. Hon är bosnienserb – ”men allt det där spelar ingen roll för mig” – och har bott i Sarajevo hela sitt liv, även under krigsåren.
– Det där är inget jag vill prata om längre. Det är historia nu. Det är glömt; tillhör det förgångna.
Hon fingrar på koppen, tittar bort en stund. Orden säger en sak, blicken nåt annat.
Vi går ut till bussen igen. Bakom den vajar den serbiska flaggan i blått, vitt och rött. Så vänder jag mig om och ser en moské i skimrande vitt.
Det går inte längre några bussar. Mörkret har lagt sig och jag befinner mig i en liten serbisk stad vid namn Raska, tre mil från Kopaonik, Balkans svar på den schweiziska lyxskidorten Verbier. En ung, vänlig kille hjälper mig att hitta ett privat rum av en likaledes vänlig herre för inga pengar alls. Så går jag bron över floden in till stan. Människor är ute och flanerar i kylan. Pratar och skrattar. Ungar åker pulka och leker jage. Affären är öppen och expediterna ler ikapp med den sol som försvunnit och försöker hjälpa mig trots att de ingen engelska kan.
Vad hade jag egentligen trott? Vart hade jag väntat mig att mina fördomar skulle ta mig? Att jag skulle möta ett folk, det serbiska, hårt och kallhamrat, rentav ondskefullt; beredda att tortera, att döda?
Jag skäms en smula. Samtidigt frågar jag mig: vem är det egentligen som åstadkommer dessa krigens blodsoffer?
Kopaonik. Det är enorma stadsjeepar – BMW, Mercedes, Range Rover – varvat med fyrhjulsdrivna Lada och vanliga gamla bilar; någon enstaka Yugo sprungen ur det kommunistiska Jugoslavien. Det är en skidort i ordets rätta bemärkelse. Här var bara berg och fantastisk natur. Så byggde den jugoslaviske ledaren Tito upp en skidort för rekreation för den som det förtjänade. Hotellkomplex som avlöste varandra på rad. Kopaonik: Den lyxiga skidorten på Balkan. En märklig syntes av den gamla statliga jugo-andan och nyrikedomens smutsiga kapitalism. Fortfarande kan man som statligt anställd få förmånen att tillbringa en vecka i nåt av lägenhetshotellen. Eller så parkerar du din Porsche Cayenne framför Grand Hotell och hostar upp 900 spänn per natt (mycket pengar i Serbien). Men då får du också något som känns som världens största hotell trettio meter från backarna. Oändliga korridorer, barer till höger och vänster, små sportaffärer, swimmingpool, gym och sauna; en överdådig frukostbuffé med servitörer i svart och vitt som vimlar omkring bland gäster som talar serbiska, ryska och amerikanska. Vem har hört talas om en värld i ekonomisk kris, om ett Serbien som går på knäna?
Det är nya, snabba, 4-sitsiga Doppelmayerliftar som forslar människor i ”Kappa”-kläder och de senaste carvingmodellerna från Elan och Rossignol uppför berget. Det är ett litet skidområde, men sen några veckor tillbaka enorma mängder snö och folk en masse som har anlänt. Inga rum finns att uppbringa. Inte ens på det lilla vandrarhem i trä som ligger för sig självt vid en vandringsled strax innan själva centrum, och väl är det enda ställe som är low-budget och andas naturnära skidturism.
Skidåkningen är ganska snäll. Men åt vänster blir det brantare och en gryta mellan två liftar erbjuder högklassig off-piståkning i pudersnö. Bara du är beredd att mellan varven trassla dig igenom tät granskog som trilskas. Men då kan du stanna upp. Bara stå där och titta upp mot granar så belamrade av snö att man tror att de ska falla samman; bara andas in den kalla bergsluften och känna tystnad och ro. Harmoni. Långt borta från frågor om etnisk tillhörighet, politiska gränsdragningar och mänskliga övergrepp. Långt borta från minor gömda i snö.
Jag får lift med en jeep ner till Raska igen. Jag tar in på det flotta stadshotellet och äter en överdådig middag ensam på restaurangen. Skäms över hur lite jag får betala när jag nästa morgon checkar ut. Men killen i receptionen ser ändå glad och tacksam ut. Han står där iklädd en halsduk med de serbiska färgerna och frågar hur jag har haft det, vad jag tycker om Serbien.
– Very good, svarar jag. Very nice people!
– Men här finns dåliga människor också, säger han och faller undan med blicken.
Tillbaka i Sarajevo. Mildväder och regn; den snövita staden är borta. Lika gråsmutsig som någonsin Göteborg traskar den vidare genom vintern. Längtar måhända efter vårens färgskalor. En slags vardagslunk infinner sig. Dricka bosniskt kaffe och äta croissanter på samma café vid Sebiljifontänen och duvorna varje morgon; läsa ett kapitel ur Ivo Andrics noveller, titta på människor som passerar: gamla, krumma i rock och keps, huckle och kappa som långsamt tar sig fram med käpp över den hala stenbeläggningen; unga, trendiga tjejer i tighta kroppsframhävande jeans, sminkade, hårstylade som stapplar fram i högklackade stövlar. Eller motsatsen. Den alltmer ”etniskt” rena muslimska befolkningen har gett utrymme för fler unga tjejer med religiösa klädesattribut: en sjal som täcker håret, en klänning eller blus som går nedanför stussen. En identitetsfråga: ni ville utrota oss men tji fick ni, vi är kvar, vi är starka och enade. Unga grabbar glider också fram, som i alla städer, i sina desperata försök att te sig coola, men här finns också de – om än inte många – som hoppat trendattributen, satt på sig en muslimsk huvudbonad och låtit skägget växa. Och så finns det alla de andra. Däremellan. De vanliga.
Så går jag genom stan. De turkiska kvarteren övergår till de habsburgska, till de jugoslaviska. Ett sammelsurium. Vissa fasader är renoverade och nyputsade, andra lyser av krigsminnen. Enstaka ruiner, nybyggnationer som tagit plats där serbiska granater slagit de gamla husen till marken. Det är tiggare och lyxkonsumenter; gamla, fallfärdiga bilar och gigantiska stadsjeepsmonster. Som en kille i en affär sa: ”Kriget handlade bara om pengar, att sko sig: nu finns här bara fattiga och rika, inget däremellan.”
När skymningen faller börjar tunga rytmer dåna framför Bascavsija-moskén. En röst sjunger på engelska om Muhammed och om vikten av att älska sin nästa. Det är inledningen på några dagars firande av Muhammeds födelsedag. Folk står i klungor och dricker chai och äter baklava. En del män i skägg och nästan alla kvinnor i huvudduk. Andra, utan religiösa attribut, tittar rakt framför sig och passerar raskt förbi för att ta sig till någon discopumpande bar i närheten. En kvinna stannar till; försöker linda sin orange vinterhalsduk runt huvudet, men ger upp. Hon virar den åter runt halsen och går därifrån.
Att befinna sig någonstans långt borta föder alltid massa tankar. Att befinna sig i Sarajevo, i Bosnien-Hercegovia, på Balkan, föder än mer tankar. Om det omöjliga i att vara människa. Om strävan att ändå klara av det. Om omänsklighet, om grymhet; om tillhörighet och bakgrund. Hjärnan och kroppen belamras med frågor, klassiska frågor: hur kunde det ske, varför lät man det ske, när sker det igen?
Jag lämnar Sarajevo för att söka någon form av svar bakåt i tiden. Jag åker till hjärtat av Bosnien-Hercegovia. Till staden Jajce, huvudstad i kungariket Bosnien under 1400-talet innan de turkiska osmanerna tog över riket. Men också staden där ”Det antifascistiska rådet för nationell frigörelse av Jugoslavien” den 29 november 1943 bildade nationen Jugoslavien. Här ligger alltså en del av grunden till nationell identitet både för nationen Jugoslavien, innan den smulades sönder i etniska konflikter, och för nationen Bosnien-Hercegovina, som blev till just som en konsekvens av dessa etniska konflikter och Jugoslaviens sammanbrott. Den märkliga, komplexa konstruktion vi kallar nation framträder här med all önskvärd tydlighet.
Bussen till Jajce går längs med floden Bosna, pulsådern, livsådran, som slingrar sig fram genom landet. Vattnet är brunt, oinbjudande, där det strömmar fram. Längs med stränderna, i de omgivande trädens grenar, dekoreras naturen med flaskor, trasor och påsar i allsköns färger. Plastvansinnet.
Vi svänger av den stora vägen och glider in i ett trängre landskap. Snöklädda bergstoppar. Landsbygd med byar, nybyggda hus blandat med ruiner. Var kom man egentligen undan kriget?
En hög skorsten ståtar i entrén till Jajce. En aluminiumfabrik uppköpt av italienare. Den gamla staden sträcker sig upp mot en klippa där fortet vilar. Kungens fort. Här var det, centrum för det bosniska riket under sen medeltid. Ursprunget, bakgrunden till det nutida Bosniens rätt att existera som självständig stat. En del av den slags myt som alla stater använder för att hävda sin särart, sin nationella identitet.
Halvvägs upp till fortet ligger ruinerna av den Heliga Marias kyrka med sitt höga klocktorn. Här kröntes han 1461, den sista av de bosniska kungarna, Stjepan Tomasevic, av påvens sändebud. Ett bevis för att den katolska kyrkan tagit över den religiösa sidan av makten från den självständiga bosniska kyrkan med sina kopplingar till en uråldrig, kristen, gnostisk mystik. Två år senare var turkarna på plats och de bosniska ”förrädarna” – för att använda en del kroaters och serbers språkbruk – började konvertera till islam. Varför?
Svaren på denna brännheta fråga, accentuerad i och med kriget, i och med den etniska rensningen – som egentligen inte var etnisk eftersom alla i Bosnien är sydslaver oavsett religiös tillhörighet – och den på fredsavtalet i Dayton 1995 påföljande statsbildningen Bosnien-Hercegovina, är många. Det finns inte ett korrekt svar. Men de olika politiska och religiösa grupperna är snabba att använda enkla lösningar som passar dem. Kroater och serber hävdar på varsitt håll att bosnierna och den bosniska kyrkan under medeltiden var en del av deras respektive officiella kyrka, den katolska och den ortodoxa, och därför ska bosnierna betraktas som förrädare som så lätt gav sig för den turkiska överhögheten och konverterade till islam.
Många bosniska muslimer, bosniakerna, vill tvärtom hävda den bosniska kyrkans särart och självständighet. Påven genomförde ett korståg för att försöka förstöra en kyrka som vägrade anpassa sig, och detta korståg, detta övergrepp mot ett frihetsälskande folk, var en stark orsak till att så många bosnier konverterade till islam. De var inga förrädare; de var sanna motståndsmän mot påvens förtryckarmaskin. Man såg turkarna mer som befriare, som lät folk ha den religion de ville, som gav vissa fördelar för den som blev muslim, men som kanske framför allt erbjöd bosnierna en religion som bättre stämde överens med deras gnostiska kristendom och deras förnekande av Jesus såsom varande Guds son.
Dessa tankegångar passar synnerligen väl in för att skapa rötter, tillhörighet, identitet för en nybildad, förvirrad nation som skapats efter ett brutalt krig. Vi har bakgrund i en egen kyrka med en egen identitet, vi gjorde motstånd mot förtryck!
Mittemot ruinerna av den Heliga Marias kyrka ligger ruinerna – till skillnad från kyrkan skapade av det senaste kriget – av det hus där Tito och de andra partisanerna skapade nationen Jugoslavien. Undrar just hur många kroater, serber, bosnier, slovener, makedonier, kosovoalbaner, montenegriner som vallfärdar hit för att hylla en nation som skapades bortsett från etnisk och religiös tillhörighet?
Direkt nedanför Titos ruiner ligger de, katakomberna och den underjordiska kyrka som minner om den bosniska kristendomen. Järngrindarna till trappan som leder ner i underjorden är stängda. På en skylt står att man ska ringa på i huset mittemot för att få komma in. En ung man i skägg, Armin Hodzic, öppnar och kommer ut med en nyckel. Vi går ner. Han slår på strömbrytaren och ett diffust ljus lyser upp de svarta bergväggarna. Ett altare längst bort. Några slags dopfuntar till höger och vänster och i mitten ytterligare en trappa ner. Svårt att hitta stegen i halvdunklet. Försiktigt, steg för steg. Så står det där i mitten uthugget rakt igenom ett stenblock: ett altare i form av ett dubbelkors med en halvmåne och en sol på varsin sida. Här nere bad bosnierna till sin gud, en kristen gud. Frågan är bara vilken slags kristen gud det var. En officiellt sanktionerad gudsbild från de ’rättmätiga’ uttolkarna i Vatikanen eller Belgrad, eller en mystik gudsbild hämtad från den gnostiska traditionen?
Tankegångarna, teorierna, är många. Mycket blir spekulationer. Men det finns tillräckligt mycket källmaterial som visar på en obruten mystik kristen tradition sen tidernas begynnelse som i mångt och mycket har kämpat i det fördolda. Och så dyker då och då motståndsrörelser mot den officiella kyrkan upp: katharer, bogomiler, hussiter. Kanhända också den bosniska kyrkan.
För många bosniska muslimer har den bosniska kyrkan hur som haver blivit en viktig symbol. För motstånd. För att slå ur underläge. Vi står enade mot kroatisk-katolsk och serbisk-ortodox makt. I nationen Bosnien-Hercegovina.
De kroatiska och serbiska bosnierna håller inte med. Och konflikten tar inte slut.
Vi kliver upp i ljuset igen och ser ut över de omgivande bergen. Ett stort medeltida torn, kallat Björntornet för att dess sex meter tjocka murar stått emot historiens alla angrepp, till och med serbiska granater, vaktar den gamla staden just intill katakomberna. Mot tornets insida ligger Armins och hans familjs hus.
– Det gamla totalförstördes under kriget, berättar Armin, så när vi kom tillbaka hit från Zenica i samband med krigsslutet fick vi bygga upp ett nytt.
Vi går in i deras lilla bar. Därinne sitter fadern, Pasaga, och en äldre man – mustasch och trötta men vänliga ögon – och dricker en Sarajevsko Pivo. Under sommaren, när Jajce drabbas av turistinvasion, är här tillräckligt med turister för att försörja familjen om sju personer under resten av året.
Jag beställer bosniskt kaffe. Systern Erna kommer in och sätter sig intill den värmande kaminen. Hon pratar bra engelska och kriget kommer på tal – igen.
– Vi pratar alltid om kriget, säger hon. Det går aldrig att glömma. Även när vi har fester kommer vi in på det. Vi dricker och dansar och har kul, men så sätter vi oss ner och då kommer vi alltid in på det. Då blir det liksom ingen fest mer. – – Ofta blir det vilda diskussioner. Min bästa väninna till exempel, hon bodde i Sverige under kriget och hon kan inte förstå hur svårt vi hade det, vi som var här. Hon säger att hon hade det tufft i Sverige också. Men vad vet hon om hur det är att fly från granater, att ha en far som är i armén och är borta i månader utan att vi vet om han lever eller ej, att ibland inte ha mat för dagen? Hon vet ingenting.
I Sarajevo har vintern kommit åter. Gryningen är vacker och solen drar sig sakta över hustaken. Det är kallt. Skidåkningen kallar. Men saker och ting är sällan lätta i Sarajevo och det blir inte lättare av att skidåkningen är tänkt att äga rum i den andra olympiska skidorten, Jahorina, där damerna körde utför. Det är bara 35 kilometer dit. Men Jahorina ligger i Republika Sprska och då kan man som bekant inte köra reguljär busstrafik inifrån Sarajevo, som ju på pappret är huvudstad för landets alla delar och befolkningsgrupper, men som i praktiken mer och mer blivit muslimernas plats. Det går visserligen en buss 8.40 från Lukovicas busstation till Pale, men då har du 20 km kvar till Jahorina och ingen buss går dit förrän 13.30. Stor mening. Drömläge för oss som vurmar för kollektivtrafiken som en del av lösningen på utsläpp och global uppvärmning. Återstår bara ett alternativ, en slutgiltig lösning – ett något olustigt ordval i sammanhanget: att hyra bil. Sålunda får min vän och jag hyra en liten Skoda och på fyrtio snabba minuter ta oss på fina vägar från centrala Sarajevo upp till backarna.
Vi skråar ner till den gamla sittliften, låter den röda stolen klippa till vaderna och lyfter sen mot höjderna. Solen steker i ansiktet, men snart tar den bitande vinden vid och det är dags att dra på sig huvan. Vi skråar bort mot ena änden av systemet. Men det är vardag och den delen har man stängt. Där ligger en massa orörda lössnösluttningar och väntar. Längtar efter skidor som lägger försiktiga spår. Vad göra? Min vän har inget som heter stighudar eller lös häl. Mina stighudar ligger kvar i Sarajevo. Bara att dra en lätt suck; tänka på stängda liftars besparade energiåtgång och dra åt andra hållet där en likaledes hårdslående sittlift öppnar möjligheter för andra ytor med lössnö.
Högst däruppe blåser det än mer. En lift som tycks stängd sen tidernas begynnelse har frusit fast i alla sina element. Vi sneddar bort mot de något sånär orörda ytorna. Två snowboardåkare hastar förbi. Ett sönderfallet betonghus, förmodligen en krigsruin, med WAR skrivet i graffitistil, försöker hålla snön stången. Strax bortanför står några granar. Där lyser något rött bakom vita iskristallager. En varningsskylt. Alla har sagt att här är helt minfritt eftersom det var serbkontrollerat område under kriget. Nåväl. Några skidspår går under träden och vidare i svängar nerför en lätt men vacker sluttning. Här måste ju vara säkert. Och skulle det mot förmodan finnas någon mina lär det vara svårt att komma åt den i den mer än meterdjupa snön.
Jag kastar mig utför för att stanna nere där skogen tar vid och invänta min kompanjon. Hon är lite ovan vid lössnö; lyckas lägga några svängar men lägger sig sen framstupa och plöjer genom snön som en torped. Hon skrattar till men med en något nervös klang.
– Tanken föresvävade mig att jag skulle nå ner till nån mina, säger hon när hon kravlat sig upp och borstat av sig snön.