Våren 2013
Vi sitter på ett tåg ner genom Europa. Lillgrabben leker med en brandbil och skrattar. Hans mamma ler. Linnedukarna ligger vita på borden i restaurangvagnen. Vi har ätit bratwurst och potatissallad och Pasta Vegetariana. Tåget ska ta oss till Basel och sen vidare mot Italien. Snart ska vi gå och lägga oss i en egen liggvagnskupé.
Det kom som en helt naturlig tanke. Vi har fått barn. Vi har världens bästa föräldraförsäkringssystem. Vi älskar Italien. Vi vill vänta med förskolan.
Finns det då någon som helst anledning att slira omkring med en barnvagn i svensk, gråskitig snömodd med regn som anfaller brutalt och utan pardon? Finns det någon anledning att stanna kvar hemma i ”gamla Svedala” fastgjutna i någon slags hipstermyt om det perfekta föräldraparet som delar jämnt på sina föräldradagar och dricker exakt lika många cappuccino med likasinnade föräldrar på nåt trendriktigt café?
Nej, vi bryter oss loss. Vi drar till cappuccinons riktiga hemvist och lever den latinska myten istället. Tre till fyra månader i full föräldrafrihet och med fullt föräldraansvar. Båda två tillsammans och samtidigt med vårt barn. Vilken outsäglig lyx!
Vi har bokat en lägenhet under en månad i den lilla byn Cogne ovanför Aostadalen just intill Italiens äldsta nationalpark, Gran Paradiso. Här finns fin längdåkning i dalgångarna där lillgrabben kan sitta bekvämt i bärryggsäcken, lapa vårvintersol och lukta på bergen. Då och då kan vi turas om att åka utför i det lilla liftsystemet. Några dagar får jag nog möjlighet att topptura på mina telemarksskidor i den riktiga vildmarken, bland grandiosa toppar. Och caféet vid torget blir på en dag vårt stamhak – cappuccino i obegränsade mängder till en tredjedel av priset där hemma.
Självklart är Roberto Cristofori i tid. Till och med tre minuter före avtalad mötestid står han utanför vår lägenhet vid utfarten till Cogne. I en mossgrön Landrover som det anstår en chef för parkvaktsstyrkan i denna del av nationalparken Gran Paradiso. Han står på tomgång. Klockan närmar sig 06.30 och jag slänger i mina sista grejer i ryggan, smetar på lite solskyddskräm i ansiktet och trycker ner fötterna i telemarkspjäxorna. Hinner inte knäppa dem, inte stänga ryggsäcken. Rusar ut, slänger in skidorna bredvid Robertos där bak och hoppar in i bilen. Andfådd; stressad.
- Excusi! Jag trodde att ni italienare alltid var åtminstone lite sena.
Roberto skrattar lätt.
- Italienare, ja. Men vi är norditalienare.
Tre kilometer och tio minuter senare är vi uppe på parkeringen invid ”Gran Paradisos trädgårdar” i den lilla byn Valnotey. Här är vägs ände. Här är toppar som skjuter upp ur jorden och lägger sina rakbladsvassa kammar parallellt med den överallt vakande himlen. I dalgången slingrar sig längdåkningsspåren där vi redan åkt med lillgrabben ett antal turer. En gård just intill spåren säljer ekologiska, hemmaproducerade ostar, mjölk, ägg från både vaktel och höns och emellanåt kaninkött – lätt att mata in i ryggsäcksutrymmet under lillgrabbens sittdel innan vi skidar nerför spåren mot Cogne.
Men idag jag ska jag gå på topptur med två nationalparksvakter. Förutom chefen Roberto är det Marco Grosa. Han har hand om just denna del av parken, har kontoret i huset intill parkeringen och ansvarar för koordinationen på marknivå när det gäller rovdjuren i området. Örn, gam, räv. Och varg och lokatt.
- Predatorerna behövs för ekosystemet här, säger han när möter upp på parkeringen. De håller efter gamla och dåliga bytesdjur bland alpgetterna och stenbockarna.
Sedan två år tillbaka syns dock inga tecken på att de starkaste symbolerna för Gran Paradiso, varg och lokatt, längre finns kvar. Ingen vet varför de försvunnit.
- För två år sedan hittade vi två vargar som dött naturligt av någon sjukdom och en som blivit påkörd av en bil, fortsätter Marco, och förra året såg vi spår efter en varg. Sen dess ingenting.
Marco Grosa är dock säker på att åtminstone vargen kommer tillbaka till nationalparken. Just bortanför parkens södra gräns, i Piemonte, har man iakttagit två, kanske tre individer.
- Den behövs här, vargen. Den är viktig för ekosystemet.
Med skidorna på ryggen börjar vi vandra uppför stigen som slingrar sig i långa serpentinsvängar upp genom den branta barrskogssidan. Marken är hård. Fotspår och lerpölar har frusit till under natten, men det är ändå vår i luften. Fågelsång hörs från lärkträden. Marco pekar på två alpgetter, gems, som rör sig nedanför en slags temporär boplats belamrad med avföring.
- Det är honorna som kommer ner mot dalgången. Hittar de en bra plats så stannar de ofta där.
Förutom rovdjuren har de intet behövt frukta sedan 1858 när Kung Vittorio Emanuele II insåg att han och hans konungsliga jämlikar helt höll på att utrota både gems och stenbock i området och bestämde sig för att nu fick de vara stopp för dylika jaktnöjen. När Gran Paradiso så 1922 blev Italiens första nationalpark förbjöds all form av jakt och fiske.
Efter hand tar snön överhanden. Hård och bestämd. Skidorna åker på. Stighudarna biter dåligt på de glatta spåren. Träden upphör och de vita vidderna sträcker sig i olika riktningar; solljuset skapar skuggningar som löper över det vita. Dalgången långt därnere och bergen, de massiva, som kommer allt närmare. Vi träder in i en högre atmosfär. Passerar ett översnöat sommarviste och kommer upp på en liten platå med en magnifik utsikt. En gam dyker upp bakom en av topparna rakt ovanför oss, seglar fram på breda vingar, fullständigt trygg och säker.
2584 meter över havet ligger Rifugio Vittorio Sella, ursprungligen en jaktstuga åt Vittorio Emanuele II, numera bekvämt boende med helpension för hugade toppbestigare. Föreståndaren Jean Maurizio står i kockkläder och kockmössa och skottar bort snö framför ingången. Han ler stort när han ser att Marco och Roberto kommer på besök. Vi sätter oss inne i matsalen och äter lunch, det är få gäster, ingen italienska som talas.
- Italienarna är i Rimini, svarar Jean. De vill ha sol 24 timmar om dygnet.
Efter lunch skidar Marco och Roberto tillbaka till arbetsplikten nere i dalgången. De tar sig utan större finess ner i den uppkörda lössnön. Jag fortsätter upp mot högre höjder. Vädret är strålande och jag har tid på mig att ta mig över Colle della Rossa 3 195 meter över havet för att åka utför en klassisk off-pistrepa 1700 fallhöjdsmeter ner till byn Cretaz just nedanför Cogne. Det sliter hårt. Luften är tunn och det är första gången på länge som jag toppturar på så hög höjd. Men när jag väl tar mig över passet är belöningen massiv. Några decimeter lössnö och inte fler spår än att jag kan lägga mina egna på det orörda, pudervita. Niga mig ner i telemarkssvängens följsamma skönhet.
Nästa dag är pappadag. Lillgrabben och jag sätter oss vid lunch på vårt stamkafé. Cappuccino till mig, varm choklad till grabben, toast med ost och tomat därtill. Gilda Vaudois, en av två systrar som driver caféet, är imponerad över min topptur. Hennes man har i många år tävlat i skidalpinism, så, även om jag slåss för lågpresterandets ädla äventyrskonst, blir min manliga prestationsnerv tillfredsställd av hennes beröm. Så börjar vi prata rovdjur.
- Ja, jag är ju glad att vargen är borta, säger hon. Man vill ju kunna gå promenader utan att känna sig rädd. Och tänk på bönderna här uppe, getter och får är ju lättare byte för vargen än gems och stenbockar.
Konflikten varg-människa finns här som över allt. Åsikterna går igen på landsbygden såväl i Sverige som i Italien.
- Jo, den finns ju här också, den konflikten, fortsätter Gilda, men här i parken får man inget skjuta och ingen bryter mot det, det är för hårda straff.
När vi just ska lämna Cogne och Aosta för vår- och sommaräventyr på sydligare breddgrader, ringer en släkting och sitter med sina två söner i en hyrbil på väg upp mot en betydligt större skidort på andra sidan Aostadalen. De har flugit med ett lågprisbolag direkt till Verona för under 1000 kronor tur och retur. För alla tre. Jag har just bokat båtbiljetter mellan Genua och Sardinien enkel väg för 1000 kronor och några hundralappar till och då åker ändå lillgrabben gratis och vi har bara bokat vilstolar. Man blir förbannad. Man undrar hur politiker kan prata om klimatförändringar utan att gör något praktiskt åt saken. När ska flyget få skatta på samma sätt som alla andra trafikslag? När ska våra skattepengar upphöra subventionera klimatförstörande färdmedel?
Vi hinner ses över en fika innan kusinen och barnen far vidare mot en veckas intensiv skidsemester. Vi far nästa dag ner med tåg från Aosta till Genua; har lämnat all vinterutrustning hos hyresvärdinnan i Cogne. Vi tar den dyra och icke skattebefriade nattbåten över till Sardinien och fortsätter med tåg ner längs västkusten. Det är vår. Tåget far fram insprängt i grönska. En äldre dam kliver på vid en station, frågar om det är ledigt mittemot. Denna svartklädda kvinna, så till synes mal placé på ett modernt dieseltåg med säten i plast och färgglatt syntettyg. Som bättre skulle passa in i den klassiska sardinska filmen Padre Padrone eller på nåt gammalt svartvitt foto som vill stryka fördomar medhårs kring bilden av den konservativa italienska urmodern från landsbygden.
Hon ler så snällt mot den lille. Och han, ständigt utsatt för den italienska, kvinnliga anstormningen mot en liten bambino biondo, svarar på samma sätt som alltid – Nej, nej, nej! – och trular med läpparna och spjärnar emot med blicken: Ni får mig inte! Men damen ger inte upp. Hon lutar sig framåt och tar hans ena hand försiktigt och lyckas på nåt oförklarligt sätt besegra honom. Han ger ifrån sig ett svagt leende. Med motstånd. Och när vi nästa gång passerar ett fält fyllt av blomster, med en ensam knotig korkek nedanför en kulle och massa betande får, då vänder han sig mot henne och utbrister i ett lättförståeligt – mää. Hon säger detsamma. Och en gammal dam från Sardinien skapar ett möte med en liten grabb på 2 år från Göteborg.
Vi får byta till buss i den lilla staden Macomer. Allt verkar nybyggt och andas den tristess som skapas ur ett samhälle uppbyggt utan kontakt med dåtiden.
Bussen ilar försenad fram över ett slättlandskap. Kurva efter kurva vindlar sig slutligen ner mot havet. Det syns därborta och staden Bosa sträcker sig upp mot toppen av en kulle där Malaspuborgen sedan 1100-talet tronar över ett bedårande landskap och en liten stad till synes i kontakt med sitt förflutna.
Många byar och städer vi passerar i Sardinien känns tämligen själlösa. Ett gytter av hus, byggda utan större finess, utan den skönhet som vi måhända föreställt oss, fullmatade som vi är med bilder av den italienska staden som tryggt vilar i medeltida struktur och arkitektur utan att ätas upp av sitt arv. Med liv. Med människor, hundar, katter, spruckna fasader, uthängd tvätt och olivoljebaserat matos som kryper längs väggar och gränder.
Låt oss slå fast det med en gång. Så är det gjort. Bosa är en stad som bejakar just dina positiva fördomar, dina romantiska drömmar, din längtan efter liv. Kanske den lurar dig, men det känns inte så. Det känns som om den vill dig väl.
Vi strosar omkring i den lilla staden med ryggsäckar på ryggen och lillkillen i sin vagn. Vet inte vart vi ska, var vi ska bo. Det känns lugnt. Det är vår och lågsäsong. Det är varmt, solen gassar, men vinden fläktar skönt. Vi sätter oss på uteserveringen till en bar. I skuggan. Några bord på rad längs husväggen. Två stolar vid varje bord. En ensam man sitter där med en becksvart espresso och dagens Republica med likaledes becksvarta rubriker om den politiska och ekonomiska krisens Italien. Två andra män vid bordet bortanför som inte säger så mycket.
Vi hittar ett B&B vid en av få små piazzor som öppnar upp den gamla staden. Ett popartdesignat rum i rosa med fransk balkong och sol för den som vill. Katter som stryker omkring därnere i de omgivande gränderna. Kyrkklockornas klang ekar i desamma.
På romartiden var Bosa provinshuvudstad på Sardinien. Dess betydelse minskade därefter. Men läget vid Temo, Sardiniens enda segelbara flod, gjorde ändå att den till viss del bibehöll sin kraft. Den toscanska familjen Malaspina fick staden tilldelad sig av påven Benedictus VIII på 1100-talet som tack för stora och hjältemodiga insatser under korstågen mot saracéerna i öster. Borgen byggdes på kullen ovanför staden och bildar tillsammans med floden och de vackra husfasaderna en stilfull silhuett. På 1800-talet var Bosa vida berömd för utsökta lädervaror som garvades fram på andra sidan floden för att invånarna skulle slippa den värsta stanken. Läderindustrins saga är all, arbetstillfällena är nuförtiden ganska få. Som på så många andra orter som sett mer eller mindre traditionella industrier försvinna förlitar man sig huvudsakligen på turistindustrin. När Ryanair började flyga till Sardinien kom engelsmännen och köpte billiga lägenheter i de gamla husen som övergivits av arbetssökande Bosabor som gett sig av. Och så kom ryssarna. Och tyskarna. De tycks dock inte helt ha tagit över staden. Åtminstone inte när våren alltjämt fyller luften med friskt syre och blomsterdoft.
En morgon går vi över Ponte Vecchio, den romerska gamla bron, till andra sidan floden. Vi ska hyra cyklar för att ta oss ut på den omgivande landsbygden och förkovra oss en smula. Men först ska det handlas lite mat till utflykten. Och det gör man på denna sidan floden lättast på det sätt som man i modernismens och rationalismens namn gör i alla länder. Man går på snabbköp. Och se, jag må vara snabb att döma, jag må idealisera det som tillhör det förflutna, men jag lovar er att i samma stund som ni går in genom de automatiserade dörrarna, i samma ögonblick som ni rullar fram er vagn över det klorinpolerade golvet mellan de välfyllda hyllorna, då har det mesta av det ni dittills förknippat med detta land – småskaligheten, tiden, mötena, atmosfären – redan flugit sin kos. Här är stressen, den introverta blicken, det sura tilltalet lika närvarande som på vilket svenskt matindustritempel som helst. Effektivt, ekonomiskt, förnuftigt, kanske – men vart tog det vi kallar liv vägen?
På den lilla bilverkstaden mittemot jobbas det. Kanske inte för hårt. Men det jobbas. Och den medelålders bilmekanikern med skitig blå overall torkar av sina händer och rullar fram två hyrcyklar där han monterat på en barnsadel bakom styret på den ena. Han plockar utan vidare fram en splitterny blå cykelhjälm med kaniner på ur en kartong när vi frågar om det. Han lånar utan vidare ut en metallicgrå leksaksbil som lillgrabben fått syn på. Rufsar honom sen i håret och säger:
– Bellisimo bambino!
Vi cyklar ut på landet. Mjuka kullar omger floden på båda sidor. En liten väg på vardera sidan. Ängar med kor, ängar med hästar, får och getter. Blomster och åter blomster och enorma kaktusar. Apelsinlundar, olivlundar, citronlundar. Solen steker och vägen går lite uppför och lite nerför. Picknick i skuggan av en korkek med peccorino, tomater, olivolja och färskt bröd. Ja, ni förstår själva. Det blir så mycket själva sinnebilden för en dag på den sardinska landsbygden att det nästan blir för mycket. När lillgrabben somnar under korkeken vars grenverk skapar skuggor i olika mönster och man själv ligger där bredvid med ett grässtrå i munnen och hör floden porla nere i dalgången, då känns det som att man kanske ändå borde haft någon trafikled i närheten, eller någon slags fabrik, för att inte helt tappa fotfästet i verkligheten, för att inte lyftas upp i någon slags överomantiserad drömvärld. Jag cyklar vidare en sväng för mig själv och plötsligt möter jag verkligheten igen: en stor betongmur tvärs över dalgången. Floden är uppdämd. Det känns nästan bra på nåt konstigt sätt.
Havet ligger tre kilometer nedströms floden från Bosa. Små fiskebåtar tuffar upp och ner längs floden. En roddklubb har ett träningspass. Vi tar oss igenom ett halvdött Bosa marina, enbart uppbyggt för sommarturismen. Med några få undantag finns det inte så många sardinska kustsamhällen som vuxit fram under seklernas gång. Man byggde uppe i bergen för där fick man bättre skydd mot ideliga piratattacker. Sardinien är egentligen från början ett jordbrukande inlandssamhälle. Havet blev mer intressant med den moderna massturismens införande. Nu ligger den stora playan ganska öde. Några soldyrkare har lagt sig tillrätta i sanden. Äldre och yngre vankar fram och tillbaka längs vattenbrynet. Jag springer ut och kastar mig i det klara vattnet. Inte varmt, men skönt. Lillgrabben tvekar, men till slut kommer han i. Sen vill han inte gå upp igen.
På kvällen hamnar vi på en sidogata till huvudgatan i gamla stan inne i Bosa. Mer eller mindre onyktra män ramlar in och ut från ställen med öppna dörrar men utan skyltar som förkunnar vilken typ av ställen det är.
– Den här gatan är nog inte ämnad för turister, säger kärestan. Särskilt inte med små barn.
Vi fortsätter ändå framåt. Sicksackar oss emellan de som står där och hänger med en cigarrett i näven. Plötslig hör vi säregen musik i gränden. Sakrala röster, någon slags strupsång. Män. Olika stämmor. Vi stannar upp. Lillgrabben bara står där och lyssnar. Så går han försiktigt fram mot dörröppningen varifrån rösterna dansar ut. Stannar till, blickstilla. Sången fortsätter. Vacker. Plötsligt tystnar den tvärt.
– Guarda! Un bambino!
Vi blir inbjudna på ett glas vin. Ett tiotal män turas om att fyra och fyra stå i tät cirkel och sjunga sakrala och världsliga sånger enligt urgammal sardinsk teknik. Den yngste medlemmen tycks vara kanske 15 år. Han har glasögon. Vår lilla tvååring blir väldigt förtjust i honom. Direkt när vi går hem leker han det rollspel han brukar göra och säger att han är den där killen. Vi döper honom till Marcello.
Nästa morgon när vi vaknar börjar lillgrabben omedelbart att sjunga. Som Marcello.
Vi fortsätter med buss och tåg till Cagliari och vidare med nattbåt till Sicilien och Palermo. Stannar några dagar här och där. B&B för 50E natten. Ibland rejäl frukost; oftast bara kaffe och inplastade skorpor eller småkakor. Vi turistar, men löser saker efter hand. Internet har ju gjort det oberoende resandet så mycket lättare.
Vi tar oss västerut till Castellammare del Golfo, känd som födelseplats för ett otal kända amerikanska maffialedare; vi har hyrt en lägenhet högst upp i den lilla staden. Vardagslivet går sin gilla gång. Små brödbilar och bilar med annat nyttigt och onyttigt tutar på morgnarna och främst kvinnor kilar ut, pratar i mun på varandra och köper det de behöver och inte behöver. Varje morgon hänger man ut sorterade sopor utanför porten: papper på måndag, plast på tisdag, och så vidare. Maffian sägs kontrollera sopåtervinningen, men den fungerar till synes utmärkt.
Vi såsar mest omkring en vecka. Åker på badutflykter. Lagar mat. Flanerar omkring.
Så far vi med tåg från Palermo rakt igenom Sicilien mot sydväst, till den spektakulära barockstaden Noto, uppbyggd efter 1693 då det mesta av sydöstra Sicilien förstördes i en gigantisk jordbävning. Drygt 60 000 människor dog.
Högt uppe på ett berg, sex-sju kilometer från den nya staden, bland träd, blommor och gräs, gömmer sig det som ännu finns kvar av den gamla, antika staden Noto. Stenmurar, men framför allt tusen och åter tusen stenar huller om buller på marken. Längst ut på bergknallen, med utsikt över hela slätten nedanför, det nya Noto och Medelhavet långt därborta, ligger ett gammalt kloster som byggdes upp efter jordbävningen. Det är nu också övergivet.
Vi knallar nerför serpentinvägen längs berget. Det skymmer. Näktergalar och koltrastar sjunger intensivt sin försommarhymn. Längst ner, rakt under berget, ligger en liten gård inbäddad i allt det gröna. Det är där vi under två veckor bor och volontärarbetar. Terrasser med citrusträd av alla de slag – apelsin, citron, grapefrukt – klättrar uppför sluttningen. Juan-Carlos och Vittoria, drygt 60 år gamla, sitter på en bänk framför den vitkalkade husväggen. En av deras fyra katter sitter också där. Myggor surrar i luften. Juan-Carlos och Vittoria odlar egentligen sina citrusfrukter mest för husbehov. Men Juan-Carlos har stora planer. Han har köpt två hektar mark en bit bort och ska satsa på ekologisk produktion och på att restaurera en gammal kvarn och ett arabiskt bevattningssystem. Han jobbade fram till för ett år sedan som högt uppsatt farmaceut på ett läkemedelsföretag i Verona. Veckopendlade. Men så kom den ekonomiska krisen och han fick möjlighet att sluta med ett avgångsvederlag i bakfickan. Ingen kunde vara lyckligare än han.
– Äntligen kunde jag göra det jag drömt om. Arbeta med jorden, med mina händer, säger han och slår ut med händerna.
Det är vad vi också ska göra; jobba med händerna. Vi är här för att wffoofa, som det heter. En sysselsättning under semestern som blivit alltmer populär, framför allt bland ungdomar: att volontärarbeta fyra till fem timmar per dag i en vecka eller två på en ekologisk gård. För att spara på respengarna, för att möta människor i deras vardag och leva i samma miljö som de. Och för att bidra till en mer hållbar turism, som i motsats till den rådande massturismen idag inte bygger på maximerad konsumtion och snabba transporter med flyg. Jo, det går faktiskt bra att åka tåg från Göteborg till Sicilien.
Vi räfsar gräs, vi rensar ogräs; vi sliter. De stackars storstadshänderna får sår, får valkar. Men vi kan också ligga i hängmattan och vaggas fram och tillbaka i skuggan. Lyssna på fåglarnas serenad och läppja på en nypressad apelsinjuice.
Och en eller två dagar i veckan kan vi fly den proletära verkligheten. Få skjuts de sex kilometerna in till det nya Noto i Juan-Carlos slitna men funktionsdugliga Fiat Panda med fyrhjulsdrift.
I Noto kan man gå omkring och bara beskåda den världsarvsskyddade barockarkitekturen i ljus sandsten. Eller så kan man beskåda de mängder av turister som guidas runt på otaliga språk för att under några korta, intensiva timmar besöka den berömda staden. Man kan sitta där på Caffé Sicilia, som legat på stadens huvudgata Vittorio Corso sedan 1872, och äta av kaféets världsberömda glass – Fior di latte e Pistachio, Mandorla di Noto e Canella – eller dito bakverk – Gianduja Sicilia, Trancio Imperiale – serverade av servitörer i vita skjortor och svarta små luvor. Men till slut blir man mätt, både på kalorier och på barock skönhet. Då är det dags att ta det lilla lokaltåget en dryg halvtimma ner till havet för lite helgsemester från jordbruksarbetandet. Till Syrakusa. Sankta Lucias stad.
Syrakusa. Bara namnet i sig lockar. Det är något exotiskt, något historiskt. En verklig känsla av Medelhav.
Men när vi kommer fram är luften full av svart, tjock rök. Är det något däckslager som brinner? Eller utsläpp från den kompakta massa av petrokemisk industri som sträcker sig norr om staden?
Busschauffören på lokalbussen som tar oss från tågstationen rycker bara på axlarna. ”Det är sånt som händer.”
Vi vandrar in mot Ortiga, den antika, grekiska delen av staden. En ö. Broar leder oss över, fram till Apollontemplets ruiner; det äldsta templet på hela Sicilien. En av Ortigas alla smala gränder drar oss bort från templet: spruckna fasader, puts som rasat, balkonger med utmejslade mönster och djur. Allt är gammalt. En hel del förfallet. Mycket är vackert. Skyltar som säger ”Till salu”. Få affärer, inga hotell. Är det verkligen på Ortiga, Syrakusas mest turistorienterade del, vi har hamnat?
Inte ens nere vid det turkosblå havet hittar vi några större spår av exploatering. Har vi hamnat fel?
Vi hittar till slut ett B&B och en mycket älskvärd dam visar oss ett stort rum med kök intill en gammal patio (gårdsplan).
– Turister? Det är klart. Här är restauranger och B&B överallt!
Och när vi vandrar ut över ön, när vi går söderut, så växer de i antal för varje meter vi går, restaurangerna, hotellen, turisterna. Och när vi kommer ut på Piazza Minerva då har vi nått hjärtat; inte bara i den ålderstigna staden, utan också i det nutida turisteldoradot. Men där marmorplattorna tar vid, där de ljusa sandstensmurarna växer horisontellt åt alla håll, där upphör kanske allt sådant att spela någon roll. Det är outsägligt vackert när fötterna bär en ut på Piazza Duomo och katedralen står som ett sagoslott och pojkarna spelar boll mot dess murar, flickorna åker rollerblades och vi svävar omkring.
Inne i St Lucias kyrka faller lillgrabben i gråt över Caravaggios målning på Lucia som ligger där så livlös på marken. Han hade hört så mycket om henne, att vi skulle besöka hennes berömda stad. Han såg förmodligen fram emot att träffa henne. Och ett barn tycks plötsligt drabbat av en insikt. Livet tar slut. Målningen är talande; mörk, dov, vacker. Lucia är död.
Vid entrén får vi köpa en liten målning på papyrus – det växer utanför staden – där en levande Lucia är porträtterad. Lillgrabben slutar gråta. Han kramar bilden hårt i sina små händer och säger:
– Lucia…
Efter att ha slitit hårt på Juan Carlos och Vittorias lilla gård – jag med, enligt Juan Carlos hårda omdöme, mani femminile, och sambon med rejäla pantaloni – inser jag att det är lättare att ha ideologiska visioner om ett samhälle baserat på småskalig ekologisk produktion, än att i praktisk handling ta del av densamma. Åtminstone inte i 30-gradig hetta med primärt monotont räfsande på steniga terrasser. Jag blir med tacksamhet en resenär igen.
Tåget tar oss upp längs Siciliens östkust till den tilltalande staden Catania, rundresa med annat tåg runt Etna och så vidare upp mot fastlandets tå på andra sidan Messinasundet. Vi genomför en klassisk turistresa – Amalfikusten, Pompeji och Neapel -, en bildningsresa som det anstod en resenär från de högre klasserna för över hundra år sen. På samma sätt som då betraktar vi, tar in det ytliga, förförs av estetik och det vi får för oss är den syditalienska kulturens essens. Förmodligen tar vi mest till oss det som bekräftar våra fördomar, positiva som negativa. Men vi reser fritt. Vi väljer själva vårt boende, de restauranger och platser vi vill besöka. Och vi möter människor som bor där, om än bara kort och flyktigt.
Vi byter färdmedel och åker buss åt nordost, rakt in i hjärtat av Apenninerna, till nationalparken Abruzzo, Lazio och Molise, skapad 1923 och Italiens näst äldsta efter Gran Paradiso där vi började vår resa. Vi tar oss till bergsbyn Civitella Alfadena. Klassisk vy, klassiska stenhus med ta k i rostrött tegel som klättrar längs en ås med Apenninernas höga toppar i bakgrunden. Magnifikt, men så här i mitten på juni stendött. Här bor i stort sett inte längre några människor året runt. De besuttna från Rom eller andra välmående städer har köpt upp husen. I juli och augusti skapar de tillfälligt liv, utför konstgjord andning i en by som kanske annars helt skulle gå under; de andas in den höga friska luften och umgås med Moder natur under en kort, intensiv period innan det är dags att åter dra tillbaka till den urbana verkligheten.
Jag får möjligheten att följa med en grupp hugade storstadsbor som tillsammans med naturguiden Pietro Santucci under en helg går på rovdjurssafari i det största helt naturskyddade området i Italien, naturreservatet Camosciara, en del av nationalparken.
- Här finns upp till 12 vargar nu, säger Pietro, men jag vet inte exakt…
Han skruvar på sig lite, tittar ner i marken.
- Är det fåraherdarna? undrar Roberto Pizzo Ferrato, en rätt liten, energisk och mycket vetgirig fysiker från Rom.
- Vem vet, svarar Pietro undvikande och diplomatiskt.
- I Italien är ju varken vargen eller nationalparkerna omtyckta av lokalbefolkningen, säger Roberto.
Man räknar med att det finns 800-1000 vargar i hela Italien. Hittills i år har enligt Pietro Santucci 43 vargar dödats bara i denna nationalpark, fler än någonsin tidigare. Vissa har dött i en blodsjukdom men många har också dött av förgiftning, vilket i stort sett inte skett tidigare. Myndigheterna tror inte att det är fåraherdar som ligger bakom förgiftningarna, utan andra i området som är fientliga mot nationalparken. Så länge turisterna kommer är folk nöjda, men nu, när det är ekonomisk kris och turisterna minskar i antal, tycker man att nationalparken är i vägen för exploateringar som skulle generera jobb.
Vi vandrar över ett öppet fält fyllt av försommarblomster i lila och gult. Gul kärrtörel vars mjölk enligt folktron ska hindra mäns otrohet och Kungsljus som ska bota hemorrojder. Berättar Fransceska Innocenzi som är botaniker.
Gruppen består av drygt 15 personer. De flesta verkar vara från Rom och många pysslar med biologi och naturvetenskap på nåt sätt. Samtidigt förefaller denna helgexkursion vara ett socialt forum. Alla pratar intensivt hela tiden. De italienska fåglarna kvittrar med samma intensitet. En säregen kör av fåglars sång och människokackel fyller den höga luften när vi börjar vandra upp mot en ås för att nå de högre höjderna i nationalparken.
Långt därnere, söderöver, ligger helt orörda skogar där inte bara varg utan också björn vandrar omkring och letar mat eller ligger och vilar siesta. Uppe på toppen på strax under 2000 meter över havet blir det fikapaus. Det är aldrig tyst. Fransceska Innocenzi har såklart med sig en liten espressokokare. Vad vore en italiensk naturexkursion i tystnad och utan espresso?
Jag frågar Pietro om varg och björn någonsin rör sig uppe på de här höjderna.
- Inte björnen, svarar han, men vargen drar omkring uppe på kammarna för att kontrollera sitt territorium.
På vägen ner blir det bekräftat. Nej, vi ser ingen varg, men en nätt liten hög vargträck ligger prydligt upplagd på stigen; strax därefter tassavtryck i leran. Alla blir exalterade, ljudnivån stiger ytterligare. Till slut hojtar Pietro till.
- Ni har betalat en hel del pengar för en rovdjurssafari,eller hur? En förutsättning för att överhuvudtaget få syn på rovdjur är att vara tyst, capisci!?
Deltagarna tittar förundrat på varandra. Tysta? Vi?
Vi fortsätter nerför. Det är tyst. Bara vinden och fotstegen hörs. Det går en minut, ytterligare två. Jag ser att Roberto och Franceska börjar viska till varandra. Plötsligt urskiljer jag
”Berlusconi” i viskandet. Några andra lystrar till och kan inte hålla sig. Diskussionen är snart i full gång.
- He is the shame of our nation, förtydligar Roberto kraftfullt på engelska.
Pietro Santucci går längst fram. Han säger inget. Vi ser förstås inga rovdjur. Men deltagarna verkar nöjda ändå.
Nästa kväll går vi på en egen liten rovdjurssafari utanför Civitella Alfadena, lillgrabben, hans mamma och jag. Molnen drar ihop sig. Grönskan anfaller ovanifrån och underifrån. Vi går mestadels i tysthet. Göken gal i norr. Bjällror från hästar och får som vandrar omkring fritt utan stängsel som omgärdar dem. Som skulle skydda dem mot varg och björn som måhända gömmer sig i den massiva lövskogen. Stigen är lätt, löper några kilometer längs med berget in mot Camosciara. Grabben har somnat i bärryggsäcken men vaknar när vi passerar några strida strömmar av brusande vatten. Han vill komma ner och vandra som vi. Följa stigen. Plocka blommor. Lyssna efter de osynliga djuren.
När vi vänder och vandrar åter mot byn kommer vi överens om att vara helt tysta och vi håller löftet betydligt bättre än de italienska rovdjursspanarna. Vi får syn på en groda. Och en hare. Men ska man aldrig få se en varg?
- Pappa, ropar lillgrabben plötsligt till.
Jag stannar upp och spanar med hjärtat i halsgropen. Snabb andning, spänd kropp.
En kolsvart häst lunkar sakta fram längs skogsvägen.
Grabben är klädd i röd solhatt och röd jacka med luva – Rödluvan. Det hjälper inte. Vargen håller sig borta. Ständigt gömd.
Vi far vidare mot norr. Lokaltåg som sakta slingrar sig fram och följer landskapet i Umbrien. Moderna snabbtåg som spikrakt rusar fram genom den toscanska landsbygden. Borrar sig igenom tunnlar som aldrig tycks ta slut; emellanåt, under bråkdelen av en sekund, flyger landskapet förbi i otydliga konturer innan det är dags för en ny tunnel. Vi tar oss tillbaka till Cogne, nu i sommarskrud. Vi stannar några dagar, pratar och umgås med alla dem vi i våras lite smått lärt känna på caféet på torget. De är uppenbart glada att se oss igen. Särskilt lillgrabben såklart – il bambino biondo. En av damerna tar honom med sig och köper en bil i leksaksaffären, en sån där italiensk minilastbil på tre hjul. Det är dags att fara hem. Lillgrabben har lärt sig att säga no istället för nej och att snurra på pekfingret över kinden och säga buono när han äter nåt gott.
Väl hemma igen börjar han på förskola. Varje dag när han kommer dit kramar han intensivt om många av de andra barnen och kysser dem på kind. De flesta blir en smula chockade. Ett sådant osvenskt beteende. Efter bara tre och halv månad i främmande land.