Maj 2007
Med häst och vagn for Carl von Linné land och rike runt för att studera nyttan med Svea rikes natur. På sina resor passerade han flera gånger sin älskade hembygd: Stenbrohults socken i Småland.
Min roströda Hermescykel från 1934 skapar hjulspår i Linnés gamla när jag i sakta mak följer grusvägen norrut från Älmhult. Det är långt ifrån frustande, högpulserande styrke- och snabbhetsmotion. Det är äkta slow motion. Rak rygg, öppna ögon och öron, lugn puls. Vårvärme med solljus som faller bland vitsippor som fladdrar lätt i vinden. Sång från fåglar nyss komna från främmande land. Det är det ”Nostalgica – Stenbrohultis” Linné känner när han återser sina barndomstrakter i vuxen ålder. Nostalgica också för mig när jag nu kommer åter, liksom Linné, till en trakt som under flera år varit min boplats på jorden.
Vägen böljar fram över Getaryggarna upp emot Råshult, platsen där Linné första gången såg dagens ljus den 23e maj 1707.
Lena Michaelsson sitter böjd över plantorna i den nyanlagda Örtagården.
– Här odlar vi läkeväxter och örter till matlagning. Vi går efter en växtförteckning, Adonis Stenbrohultensis, som Linné skrev ner över sin fars, prästen Nils Linnaeus, trädgård.
Lena och hennes man Mikael driver Råshults Södregård på arrende sen många år tillbaka. De har som uppgift att återskapa en miljö och ett landskap som det kunde sett ut på Linnés tid. Området har blivit Kronobergs läns första kulturreservat och ses som viktigt för att bevara och utveckla den biologiska mångfalden och ligga i linje med vår tids ökade miljömedvetenhet och intresse för trädgårdskonst.
Vi lämnar grönskan och går in i det 1700-talshus som inte var Linnés födelsehus men dock ligger på samma plats. Det hänger 1700-talskläder innanför dörren. I stora rummet några stolar längs med väggarna, en länsstol och ett bord med Karl XIIs originalbibel från 1704. Ljuset tar sig snett in genom fönstren och belyser de vackra väggmålningarna, s k akantusslingor, i gult mot en vit bakgrund.
Plötsligt kliver Carl von Linné i form av Anton Härder in och sätter sig i länsstolen på den plats där han bara bodde sina två första år.
-Linné hade så mycket positiva minnen från sin barndom och naturen, menar Anton Härder, som ägnar hela året åt att spela upp Linnés liv för stora och små.
– Han hade alltid en längtan tillbaka till Stenbrohult. Och skulle han komma tillbaka idag skulle han känna igen vissa miljöer. Ängarna häromkring, Getaryggarna, Taxås klint.
Men Linné var inte bara en nostalgisk naturromantiker. Han var också en upplysningsman, en nyttans profet; en förebådare till det moderna samhälle som utnyttjat naturen i människans tjänst utan att se de ekologiska konsekvenserna. Skulle han inte tyckt att detta Råshult bara var en gammal onyttig kvarleva från förr?
– Nej, inte alls, utbrister Michael Michaelsson, som vi möter när vi kliver ut ur stugan för att vandra ut på de vackra ängarna.
– Visst tar han hela tiden upp det ekonomiskt viktiga med att utveckla jordbruket, men han hade älskat ett sånt här monument över sig själv!
Michael ler lite snett. Linné var inte bara naturälskare och nyttofilosof; han var också mycket mån om sitt kändisskap och att hans minne skulle gå till eftervärlden.
I den tidiga kvällssolen fortsätter jag ner mot Stenbrohults kyrka. I stort sett ingenting finns kvar av den prästgård dit Linné flyttade som tvååring. En staty på en ung blomsterdoftande Linné är det som mest minner om hans uppväxttid. Förutom då ängarna, som ”mer likna de härligaste lundar och blomsterrikaste trägårdar, än det de själva äro. Så att då man här sitter om sommartiden och hörer gökens samt de andre många särskilte fåglars sång, insekternas pipande och susande, och tillika ser på de lysande och präktigt målade blommor, kan man icke annat än hisna vid Skaparens så präktiga inrättning.”
Från Stenbrohult sträcker sig ett långsmalt näs, Möckelsnäs, 5-6 km rakt ut i den stora och artrika sjön Möckeln. Carl följde med sina föräldrar på besök ute på Möckelsnäs och Taxås herrgårdar. Legenden säger också att han som fyraåring i sin nyfikenhet gick vilse på Taxås klint och var borta i 2 dygn. Hade han kommit dit idag hade han förmodligen inte gått vilse, men han hade inte känt igen sig. Det gör inte heller jag, trots att det bara är några år sen jag sist var här. Förklaringen stavas G-U-D-R-U-N. Medan ängarna och lövskogarna klarat av dennes våldsamma framfart har granskogen uppe på klinten och en bra bit bort fullkomligt mejats ner. Inget går ett känna igen. Själen går vilse. Utsikten är, när du väl är framme vid klintens brant ner mot sjön, egentligen lika magnifik som förr. Men verkan har på nåt sätt försvunnit när du gått på en spikrak grusväg och sett ut över detta sargade månlandskap.
Människans framfart, växthuseffekt och förändrade väderförhållanden kastas därhän när jag far igenom häggblomstrande hagar omgivna av stilla vatten. Så kommer en stor bokskog. Att passera den är som att passera genom en gigantisk sal. Dessa gråfläckiga stammar som ståtar rakt upp och vars ljusgröna vårblad bildar ett genomskinligt tak upp mot himlen. Solen liksom tränger igenom de skira, fluorescerande bladen. Nästan ljudlöst susar jag fram över vägen ut mot Möckelsnäs herrgård. Bara däcken som viner. Men jag blir tvungen att stanna. Bara ett kort besök i den herrgård som naturen själv har skapat.
Några minuter senare är jag framme vid den mänskliga herrgård som i olika skepnader stått här sen 1300-talet. Numera hotell- och konferenscenter. Nog så vacker för att vara gjord av den begränsade mänskliga förmågan. På andra sidan vägen ligger det nybyggda orangeriet och en stor örtagård. Strax bortanför en röd lada som ska byggas om till ett vetenskapligt centrum i Linnés anda.
– Den där ladan var vår ateljé när vi kom hit för 25 år sen, säger konstnären Arne Persson som från början bodde i herrgårdens ena flygel, men nu bor en bit bort.
– Där spelade Peps Persson för första gången ”Hög standard, va faan e hög standard?”. Visst svider det i hjärtat när de nu river ner vårt gamla ställe. Vi får väl hoppas att det kommer nåt gott ut av det.
Han berättar om det Möckelsnäs som varit som en lunga för honom, där naturen ständigt har utgjort grunden för hans konst.
– Mitt naturintresse är ju inte alls artbestämmande, utan jag tar in stämningar, färg och ljus, säger han och avbryter sig plötsligt tvärt:
– Oh, en morkulla! Han pekar upp mot den skymmande himlen. Hör du hur den skorrar som en groda!
Silvia Lobos är granne med Arne och flydde från diktaturens Uruguay på 70-talet. Hon är uppvuxen i storstan och för henne var träd bara träd, blommor bara blommor. Hur förhåller hon sig till en natur i vars jord hennes rötter aldrig funnits?
– När jag kom hit… Faan, vad har jag gjort? Inget folk, ingenting, inga ljus, inga bilar. Det var kämpigt… Men nu är det helt annorlunda. Rötterna är inte här, men detta är min natur nu. Att gå in i bokskogen är som att komma in i en tunnel av fridfullhet.
Där jorden tar slut och bara sjövattnet återstår ligger Ekudden, ett gult, ståtligt trähus. Om än något naggat i kanten. På 70- och 80-talen var här det närmaste hippiekollektiv Älmhult har kommit. Sen några veckor tillbaka har några unga konstnärssjälar med olika bakgrund skapat ett nytt gemensamt boende med lite retrofeeling à la -68.
– Jag bara älskar det härute! utbrister Petter Johansson, som drog igång projektet. När man kom ut hit blev naturen bara magisk. Varje dag på väg in till jobbet måste jag stanna och bara krama om ett träd!
Linus Assarsson kommer ut på verandan:
– Men det här med Linnéjubiléet känns lite platt och enkelspårigt. Vi funderar på att göra en egen utställning härute kring till exempel Linnés rasbiologiska system.
Linné var besatt av systematiserandet; att skapa logiska, rationella scheman för tillvaron. Helt i upplysningstidens anda. Han nöjde sig inte med växt- och djurriket utan blev också en av de första att försöka skapa ett system för uppdelandet av människan i olika kategorier. Han använde inte begreppet ras, men många menar ändå att hans systematiska och värderande tänkande skapade en grund för de bestialiska tankegångar som senare i historien ledde till massdöd för såväl afrikaner som judar.
Jonas Hesselman bodde på Ekuddens kollektiv på den tiden det begav sig och bor alltjämt ute på Möckelsnäs. Han tar med sig sin ”Flora” när vi cyklar ut mot Höö, ett naturreservat en bit norr om näset.
– Det är så häftigt nu när allt bara förändras! Allt som blommar: hägg, hagtorn, vildäpplen, ja till och med eken blommar ju. Det är konstigt hur blind man är. Aldrig att jag sett att eken blommar innan.
Vi cyklar runt i det öppna och unika landskapet på Höö. Ängarna är mest täckta av maskrosor, men olika blommor har börjat titta fram. Ängshavrerot, gullviva, styvmorsviol, förgätmigej. Vi ligger i dikesrenen och granskar på nära håll. Förundrade som barn.
– Det är märkligt när man börjar studera växterna närmare hur vackra de blir. Hur olika skepnader som finns, säger Jonas.
Nere vid sjön är det stilla. Kanske ligger Sveriges största insjöfisk, malen, och lurar under nån sten vid strandkanten. Men det tänker jag inte på under de få simtag jag mäktar med i det kalla vattnet. Solen håller sig framme en stund. Bara ligga i gräset och torka. Några av Höös 90 olika arter av vildbin och humlor som surrar omkring bland blommorna. I bakgrunden fågelkvitter i olika register och tonarter. Annars låter ingenting, absolut ingenting.