Oktober 2007
Solen går ned alldeles för tidigt. Vinden viner från nordost och det biter i kinderna när den första kylan slår till. Mitt ute i Kattegatt, på Läsö, trotsar vi vädrets makter, mörkrets gudar. Vi glider fram genom höstfärgad lövskog, flyger fram över nakna stränder. På islandshästars lurviga ryggar.
Gudarna hade lovat en hantverkare både solen, månen och Freja om han byggde en mur runt Valhalla på en vinter. De trodde att det var omöjligt, men tack vare att mannen tog hjälp av sin hingst Svadilfare var han nästan klar två dagar före vårdagjämningen. För att rädda världen undan förstörelse förvandlade sig då Loke till ett sto och lockade Svadilfare bort från muren. Bygget gick om intet, världen räddades och Loke blev dräktig och födde så småningom ett grått, litet föl: den heliga, åttafotade Sleipner. Odens häst; islandshästarnas gudomliga fader.
Skymningen börjar lägga sig. Regnet piskar på plåttaket över det öppna stallet där flertalet av Poul-Erik Jensens drygt 100 islandshästar vandrar omkring i stora, kollektiva bås.
– Men hela vintern går de ute fritt, säger Mette Nilsen, en av Poul-Eriks medhjälpare.
Vi ger oss ut på en kortare tur neråt Rönnerne, ett enormt strandängsområde på södra Läsö. Vinden sliter i ansiktet och regnet studsar mot regnkläderna. Det känns lite ovant i sadeln, men Sorti, en kolsvart, ståtlig, förhållandevis stor islandshäst, inger trygghet. Skritten övergår snabbt i tölt utan att jag märker nåt. Plötsligt går det bara smidigt och Sorti flyter fram över den regntunga vägrenen utan att jag behöver anstränga mig. Småvägar, förbi några gårdar, lite skog och sen bara en spikrak väg rätt ut mot Rönnerne. Allt är platt och höstmörkret och regnet gör att land och himmel flyter samman till ett. På vänstersidan flera trähus med torvtak. I ett av husen ljus.
– Här är saltsjuderiet, säger Poul-Erik. Nere i grunden där de tar upp vattnet är det 14% salthalt.
Därinne sitter Poul Christensen, ansvarig sedan starten för 15 år sedan. Med pliriga ögon och pipan i mun låter han svadan välla fram.
– Det var första gången sen 1730 någon tillverkade salt på Läsö, säger han. Under medeltiden fanns här c a 300 sjuderier som tillverkade kanske 500 ton om året. Nu gör vi 70 ton.
Balansen mellan skogsuttag och saltproduktion bibehölls hela medeltiden men sen blev det överproduktion och skogen tog slut. Först för 70 år sen började Läsö planteras med skog igen. Nu råder åter balans mellan mängden använd skog och mängden producerat salt.
– Kanske kan vi producera lite mer så vi kan börja exportera till Göteborg, skrattar Poul.
Med aldrig sinande entusiasm visar han runt på området. Hur vattnet bara får sjuda i sina stora kar, hur mycket salt man sveper upp med silar varje morgon, hur det får ligga och lufttorka uppe på vindsgolvet.
– Ahh, du rider Sorti! utbrister han med ett stort leende när rundvandringen är över. Det är ”min” häst; den enda som klarar min kroppshydda!
Han slår några distinkta slag mot magen.
– När jag rider på Sorti ute på Rönnerne om sommaren och solen står lågt på himmelen, då ser jag på min långa skugga och då liknar jag John Wayne i nån Western-film.
– Vet du förresten att Sorti är släkt med gudamyternas Svadilfare i rakt nedåtstigande led?
När vi är tillbaka på Krogbaeksgård och sadlar av hästarna påpekar Mette att det här minsann är de riktiga hästarna. Den ursprungliga nordiska hästrasen som islänningarna bevarat i 1000 år och som passar i det här klimatet. När man läser den Danska Islandshästföreningens broschyr betonas också vikten av islandshästarnas renrasighet: ”Den renracede islandske hests kultur og oprindelse har höj prioritet i alle forhold.” Ok, det handlar om djur, men likväl: Har man de tankarna kring djur, kan man då få dem kring människor också?
På många håll i världen har hästraser blandats och det har kommit fram nya fantastiska hästar. Är det månne den mångkulturella hästen kontra den nationalchauvinistiska?
Men tölten och passgången, gångarten som gör islandshästen så unik, hade den bevarats om inte islänningarna hållit så hårt på sitt?
Faktum är dock att islandshästen själv från början var en blandning av olika keltiska ponnys. Men sedan islänningarna kring år 1000 förbjöd införsel av utländska djur har islandshästen förblivit ”ren”. Ett problem detta har lett till är emellertid att den numera lider brist på nytt blod.
Poul-Erik tar mig med sin jeep ut på 300 tunnland havsängsmark en bit österut. Här vandrar några tiotal av hans hästar omkring och lever ett fritt liv. Ett nästan vilt liv. De styr sina steg, sin rytm. Plötsligt börjar någon galoppera över vattensamlingarna och de andra följer efter. Så saktar de ner. Stannar. Några luktar, smakar på varann. Andra nafsar och startar ett bråk. Seriöst eller ej? Tänder visas, muskler spänns och de kraftfulla kropparna reser sig mot himlen. Ingen människa som lägger sig i. Som håller tillbaka eller manar på. Rytmen, pulsen flödar fram och tillbaka och skulle så kunna göra för evigt. Så kommer en av dem fram mot Poul-Erik. Deras huvuden möts.
– Lukta på deras mular så här. Känn deras speciella doft. De tycker om det.
En brun vallack vandrar mot mig. Vi sniffar på varandra. Den varma, mjuka mulen mot min kantiga näsa. Stora, bruna ögon som talar.
Framåt sena eftermiddagen tar jag cykeln in till Läsös ”huvudstad” Byrum och handlar danska trätofflor – made in Italy – på Superbrugsen. Ingen är ute i det kalla, blåsiga vädret. Jag tar min tillflykt till en av byns två krogar. Ett gäng män och några kvinnor hänger runt baren, kedjeröker cigarretter och dricker Tuborg. Jag beställer in en Läsö-öl.
– Dricker ni inte den nya Läsö-ölen? frågar jag gubbarna närmast.
– Den du har där är importerad från fastlandet; en bluff. Det riktiga Läsö-ölet är som ni svenskar, garvar Peder Larsen. Under utveckling.
Han och hans två fiskepolare Tommy och Kim har ledigt en vecka och hänger för det mesta på nån av krogarna.
– Fast ikväll blir det nog krogen i Vesthamn, säger Kim. Där visar de FC Köpenhamn mot Manchester United. Vi kör lite intern vadslagning.
Fotbollssnacket drar igång. Svenskarnas betydelse för Köpenhamns framgångar. Svenska landslaget kontra det danska.
– Vi har ju inte importerat massa spelare som ni har gjort för att bli bra, menar Peder. Se på den där Ibrahimovic. Ska han va svensk? Å Henrik Larsson! En neger!
Han garvar till lite.
– Nej, jag skoja lit… Jag liger den där Larsson. Han är go!
Efter att druckit upp min låtsas-Läsö-öl lämnar jag krogen, tar min cykel och trampar i den stjärnklara natten tillbaka till Krogbaeksgård.
Under kvällsmaten, som består av kött från en av Poul-Eriks inhägnade vildsvin, ser jag att Mette har en stor, skimrande Torshammare runt halsen.
– Det är för att jag tror på Asagudarna, förklarar hon. Inte så att jag tror att de finns, men som symboler och som en del av vår kultur.
– Torshammaren och de nordiska gudarna har ju blivit symboler för högerextremism och nynazism, påpekar jag.
– Ja, men det tycker jag inte om. Jag är inte rasist, jag vill bara bevara vår kultur. Vi ska möta andra kulturer och ta intryck, men det måste vara en balans. Jag tycker om det som är danskt och det står jag för.
– Hänger din asatro ihop med ditt intresse för islandshästar?
– Selvföljelig. Det var ju gudarnas häst!
Diskussionen böljar fram och tillbaka. Mette är nyanserad, säger sig inte vara rädd för det främmande, det annorlunda. Men går det att förena denna starka tro på sina egna traditioner, på sin egen kultur och samtidigt vara öppen inför och ta in det främmande?
– Du rider aldrig på andra slags hästar, t ex spanska fullblod?
– Jag har gjort det, men nu, aldrig. Det är bara islandshästar.
– Varför?
– De är lugnast, har bäst temperament. Ändå kan de ha mycket energi. Och så är de bara de som kan tölt och passgång.
Gudarnas häst. I Norden.
Lite is har bildats på pölar och vattensamlingar under natten. Gårdagens storm har lagt sig. Solen ökar efter hand sin kraft och tränger undan det mesta av molnen, smälter den is som finns. Vi är nio personer – blandade åldrar, blandade kön – som snabbt töltar på småvägar ner mot havet. Tallar och gyllenröd björkskog passeras. Sorti är full av energi och jag får hålla hårt i tyglarna för att han inte ska dundra förbi de andra. Plötsligt upphör allt vad träd heter och en magnifik strandäng uppenbarar sig. Längst därnere havet och lite moln bortöver med gråa streck som snett lutar sig mot vattenytan. Vi får hålla igen hästarna och skritta över vattensamlingar som lägger sig mellan de mjuka grästuvorna. Vattnet yr kring hovarna. Fåglar som lyfter från sina gömslen. Nere vid strandkanten ligger vattnet stilla och decimeterdjupt. Det är långgrunt, väldigt långgrunt. Vi står stilla. Hästarna stirrar runt lite. Vill vidare.
– Full fart? frågar Mette.
Full fart. Jag hinner bara hämta hem tyglarna en liten bit så drar Sorti iväg med frenetiska galoppsteg. Jag dras framåt och tror att fötterna ska lämna stigbyglarna. Hjärtat flyger upp i halsgropen och kroppen slutar andas. Farten kan inte mätas i kilometer utan i ljusår. Hästarna framför mig vräker upp sand och vatten och försöker göra mig till en kamouflerad plattfisk och jag känner hur tillvaron stannar upp samtidigt som farten ökar. Spänningen släpper lite och jag kan börja njuta; ler, utstöter små tjut: lyfter vi, flyger vi, är vi alla i detta nu släkt med gudarna?