Oktober 2015
Det är den 15 juli 1948. Gino Bartali från Ponte a Ema, just utanför Florens i Toscana, har i ett fruktansvärt väder lyckats rycka ifrån konkurrenten Robic. Täckt av lera och väderskyddande fett besegrar han i ensamt majestät Col d’Izoard under den tuffaste etappen i Tour de France.
– Bartali, du är odödlig! skriker Maurice Chevalier, den franske sångaren, från en pressbil när Gino passerar toppen.
Nästa dag passerar de tourens högsta pass, Col Galibier, 2 645 meter över havet, i om möjligt än värre väder.
– Det var fruktansvärt kallt, säger Gino Bartali efteråt, kylan skar in i musklerna och jag hade inte fått med mig min regnjacka.
Jag har också glömt min regnjacka. Regnet strilar ner och det är småkyligt. Vi är flera som gömmer oss under barrträden längs grusvägen som passerar förbi Castello di Brolio.
Vi befinner oss i hjärtat av Toscana. Mellan Florens och Siena. Ett landskap vars vägar var med och skapade cykellegenden Gino Bartalis odödlighet. Vi är över 6 200 cyklister från 59 olika länder som också försöker göra oss odödliga, om än i liten skala. Somliga av oss cyklar på gamla racercyklar från Gino Bartalis era, andra har något yngre årgångar. Men ingen får ha cyklar som är nyare än 1987. Själv cyklar jag på en Crescent från 1962 – när jag inte står still.
Klockan är kanske halv 10. Det är den 4 oktober 2015. Starten för 19e upplagan av L’Eroica, världens största retrocykellopp, gick, för oss som kör 75 km, drygt 45 minuter tidigare nere i Gaiole in Chianti. De som kör 135 och 209 km startade i ottan. Vi som vill ta det lite mer easy, hinna med två cappucino på morgonen och putsa tånaglarna, väljer 75 eller till och med 46 km. Grejen är att cykla i underskön natur, mestadels på gamla toscanska vita grusvägar och på outsägligt vackra, gamla cyklar – samt att äta och dricka gott.
De flesta stannar till vid Castello di Brolio innan det bär av ner mot Pianella. Dels för att det regnar men också för att två män i 30-tals motorcykelutstyrsel bjuder på champagne, ost och korv. Särskilt till de kvinnor som stannar till. Vi är på retrocykellopp i Italien. Och ja, Gino Bartali, drack också mängder av kaffe och vin när det begav sig.
Fyra dagar tidigare anländer jag efter drygt 24 timmars tågresa från Göteborg tillsammans med cykelvännerna Kalle och Solmaz Lundin till tågstationen i Florens. Att åka tåg är rätt på alla sätt – bortsett från att politikerna inte gör nåt för att befrämja detta resesätt. Det är miljövänligt och upplevelserikt. Och framför allt: det var så cyklisterna reste på den gamla goda tiden när de skulle till någon tävling.
– Det är nåt särskilt när man kommer ner hit, säger Kalle, som tillsammans med Solmaz flera gånger kört l’Eroicas längsta distans. Cyklingen finns i allas medvetande. Har man inte en Bianchicykel i skyltfönstret så är det cyklistmotiv på servetterna. Det är Sporten med stort S, men också en del av ett kulturellt arv.
Nästa morgon monterar jag ihop mitt kulturella arv inne på mitt rum en bit bortanför järnvägsstationen i Florens. Jag tar på mig den belgiska landslagströjan i ylle från 70-talet. Kanske har Eddy Merckx haft den. Åtminstone kommer den från Gösta ”Fåglum” Petterssons gömmor. Dessutom hedrar den mitt vallonska arv. Och vad kan gå fel med kombinationen svensk världsmästarcykel och belgisk världsmästartröja?
Ute regnar det. Blåser därtill en smula. Jag spänner fast min läderhjälm från 60-talet och låter mina italienska 70-talsskor i skinn glida in i clipspedalerna. Tar mig fram genom ett regnvått Florens med var och varannan gata enkelriktad och en cykelovänlig trafik som inte verkar ta närmare hänsyn till min läderbeklädda hjässa. En bilist ler närmast medlidande åt min stenåldersoutfit.
På samma vägar som Gino Bartali tar jag mig till hans hemby Ponte a Ema. Stannar till vid byns centrala bar för en cappucini och brioche. Kvinnor och män som småpratar i arla morgonstund; några spelar Jack-pot, en googlar på sin mobil. Jag sätter mig och läser ”Road to valor”, en oerhört spännande bok om Gino Bartalis karriär som cyklist, och som motståndsman mot Mussolini och fascisterna under det andra världskriget. Jag visar en bild på Gino och hans lillebror Giulio med varsin racercykel för några av gubbarna. De ser lite tveksamma ut, men en av dem utbrister snart:
– Si, si, Bartali!
De pekar ut var cykelmuseet med fokus på Bartali ligger. Jag cyklar dit, men det är beckmörkt därinne och stängt. En ung kille utanför förklarar att föreståndaren har öppet lite när han vill. Just när jag gör mig redo för att dra vidare över Toscanas kullar hojtar han på mig att föreståndaren sitter inne på ett möte, men att han kan öppna museet för mig.
Marcello Santini är en stor man med tjocka glasögon och en långtifrån aktiv cykelkropp i 75-årsåldern. Han pratar bara italienska. Det gör inte jag. Under två timmar visar han mig runt bland fotografier, affischer, tävlingskläder och cyklar från tidernas begynnelse, varav många Bartali själv suttit på. Marcello kliver också, med visst besvär, upp på en av Bartalis klenoder. I en hörn av lokalen sitter Gino Bartali och Fausto Coppi, de två kombattanterna, i form av stora klippdockor i papp på varsin cykel bredvid varandra. Gino Bartali, född 1914, vann Giro d’Italia 1936, 1937 och 1946, Tour de France 1938 och 1948. Fausto Coppi, född 1919, vann Giro d’Italia 1940, -47, -49, -52 och -53, Tour de France 1949 och -52. Rivaliteten dem emellan skapade två läger i Italien. Bartali, som var religiös och konservativ, stöddes av ”bartaliani” som främst kom från den lantliga södern, medan Coppi, som var mer världsvan och sekulariserad stöddes av ”coppiani”, som bestod mer av den urbana medelklassen i norr.
Jag är introducerad i den italienska cykelhistorien. När jag sen cyklar söderut genom den toscanska landsbygden känner jag mig inte bara som en förlängd del av denna historia – jag tänker också på den politiska historia som gjorde att Gino Bartali under andra världskriget här cyklade som hemlig kurir mellan Assisi och Florens med falska identitetshandlingar nedstoppade i cykelsadelröret. Allt för att rädda mängder av judiska flyktingar undan fascisternas och de tyska nazisternas avrättningar. Det kan man också använda en racercykel till.
Jag erkänner. Jag är inte som Gino Bartali. Jag är bekväm och en smula lat. Dessutom är L’Eroica ingen tävling som man vinner eller förlorar. Alla som går i mål är vinnare och ingen vet vilken placering man får. Alltså flyr jag det tilltagande regnet uppe vid Castello di Brolio. Jag flyr in i museishoppen som tillhör slottet. Kvinnan bakom disken kollar vädret åt mig. Regnet ska snart upphöra.
Det är en smula ynkligt, jag vet, men jag har inte ens nåt ombyte med mig och jag vill inte cykla hela dan i Toscana med en dygnblöt yllejersey från 1972 på mig. Jag tar fram mobilen för att ringa Kalle och Solmaz och kolla hur de går för dem i regnet, men inget svar.
När regnet nästan upphört fortsätter jag ner mot Pianella i full fart. Lervällingen sprutar åt alla håll och kanter och snart är jag lika täckt som någonsin Bartali. Det är kul. Och det är gott att svischa ner i ensamt majestät genom ett magnifikt landskap som av de framträngande solstrålarna börjar lysa mitt i det gråvita diset. Jag cyklar efter hand ikapp folk. Cyklar ifrån dem. Nere i Pianella står en cyklist i vitt och svart omgiven av yngre och äldre supporters. Jag hinner notera att han har en orange cykel, Och ja, det är en gammal Crescent. Och jo, det är Mats Öfverberg från Kista. Otroligt, men sant. Jag fick hans telefonnummer av en kompis i Göteborg och smsade honom dagen innan. Tänkte att vi kunde bilda ett Team Crescent. Men jag fick inget svar. Nu står han här med avsliten bromsvajer omgiven av sin familj och en minibuss.
– Jag har fått stå här nästan en timme, berättar han utan att se alltför missbelåten ut. Under tiden fick jag hjälpa några serber att byta däck som de aldrig gjort förr. De ska bjuda på öl sen i Gaiole.
Han hoppar in i minibussen. De ska köra tillbaka till Gaiole för att leta rätt på en ny bromsvajer och fortsätta loppet.
På vägen upp från Pianella är det som man föreställer sig. Det är stenmurar och gårdar och öppna fält. Det är vinrankor i räta rader upp mot åsar klädda i cypress och lövträd. På andra sidan vägen olivträd och en milsvid utsikt. La strada bianchi är verkligen vit. Och våt. Till en början är man lite skraj för att få punktering på tubdäcken, men sen slutar man bry sig. Slappnar av, njuter av den jämna takten, av benen och pedalerna som tickar runt, runt som en exakt kronometer. Det är lätt att cykla när det är vackert.
Uppe på höjderna ovanför Pianella står Pier Giorgio Catalano och sträcker på armarna.
– Oahh, I’m tired, utbrister han.
Han jobbar med marknadsföring på Gazetta del Sporte, Italiens största sporttidning. Han väntar på sina kompisar och berättar stolt om sin cykel.
– Det är en Bianchi från 1969. Jag ärvde den av min morfar.
Just innan de högsta höjderna under 75 kilometersloppet, i Panzano, kommer jag ikapp en stor klunga som bildats i loppet. Den trängs ihop under en tältduk där det bjuds på mat och vin i mängder av en restaurang. Ett grandiost störtregn kommer som på beställning och varar en kvart. Jag hinner få i mig av allt det goda. Timing.
När jag nu floppat gällande att ta mig runt i hyfsad tid har jag istället bestämt mig för att till 100 procent cykla hela loppet. Oavsett lutning. Hittills har det gått bra. Men på höjderna ovanför Panzano går jag bet. Det är rejäla uppförsbackar och blött grus. Jag tänker på när jag för några år sen cyklade upp över Col d’Izoard, passet i Tour de France där Bartali 1948 ryckte ifrån sina konkurrenter. Det var snällare. Mjuka hårnålskurvor och, till skillnad från på Bartalis tid, i asfalt. Här i Toscana går det ibland bara rakt uppför och rakt nerför. Och, som på Bartalis tid, ofta på grus.
Nedanför andra sidan höjderna, i den lilla byn Volpaia, stannar jag till vid baren där loppet viker av i 90 grader. Andra gör det samma. Står i godan ro och språkar i baren över en kaffe och kanske en grappa därtill.
Ägarinnan, Paula Barruci, rumsterar om innanför bardisken. Är som en italiensk cliché över la grande mama. Låter mycket, tar enorm plats; ber överhuvudtaget inte om ursäkt för sig. Gott.
-Ahh, Bartali, hojtar hon när hon får syn på mig. Två dagar tidigare stannande vi nämligen till under en exkursionsrunda och en av cyklisterna hade en jersey med Bartalis namn rakt över bröstet. Det fick Paula i extas, och förmodligen hade hon även gått upp i någon slags sopranartad falsett om hon haft en tillstymmelse till röst som låg i de högre registren. Hennes mor var nämligen kusin med Gino Bartali.
– Jag bjuder på en Margarita, slänger hon ur sig och plötsligt sitter jag på uteserveringen och sinkar tiden ytterligare, tittar på den ena cyklisten efter den andra som kastar sig nerför serpentinvägen som bitvis lutar 14% ner mot den djupa dalen nedanför Radda in Chianti. Mamma Gina Barruci, Gino Bartalis kusin, sitter i knallröd dräkt på en bänk tillsammans med sin cocker spaniel och en äldre dam på andra sidan gatan. Hon ser glad ut. Det är en festens dag när alla L’Eroicacyklister passerar hennes födelseby.
– Gino cyklade här många gånger, säger hon. Men jag träffade honom bara en gång.
Min telefon plingar till. Kalle skickar ett sms och säger att de går i mål vid 7-tiden. Jag slänger mig på cykeln och hastar mot Gaiole. Får ju inte missa när de ”riktiga” cyklisterna, de som slitit ont från gryning till skymning och inte haft tid för vare sig cappucino eller Margarita, går i mål.
På upploppet in mot Gaiole står folkmassan tätt sammanpackad. Det är väl knappast som när Gino Bartali anlände till Velodromen i Paris i juli 1948 och inför 40000 åskådare hyllades som en av de äldsta vinnarna någonsin på touren, och som den som vunnit två Tour de France med längst tidsspann emellan – 10 år; ett rekord som alltjämt står sig. Men jag får applåder vilket aldrig tidigare hänt i mitt cykelliv. Och jag får medalj när jag lett cykeln genom båset för 75 kilometersdeltagarna. De som cyklat 209 km blir extra hyllade. De får ställa sig på ett podium med strålkastare som lyser upp deras skitiga lekamen.
När mörkret börjar falla anländer Kalle och Solmaz. De ser i de närmast oberörda ut. Solmaz ler stort. Hon får, som en av få kvinnor som kör längsta distansen, ta emot extra mycket ovationer.
– Jag fick punktering tre gånger och det var ett helvete med regnet och leran, men annars har det gått bra, säger hon.
Två dagar senare kliver jag ensam med min cykel på tåget från Milano mot Zurich. En äldre man i orange väst går lite förstrött omkring med en trasa och viftar bort damm från borden i vagnen. Han sjunger glatt och intensivt. Han tittar på mig och lägger märke till min blå t-shirt med en cykel på och texten ”Skattesmitare” skrivet på svenska rakt över bröstet, allt för att reta bilister i Göteborg.
-Ahh, säger städaren glatt, Fausto Coppi!
– No, no, säger jag, Gino Bartali!
– Ahh, säger han igen, Bartali! Ett snäpp bättre!