Februari 2020
I corona-tider ska man helst hålla sig hemma. Men längtar man för mycket efter skidåkning och snö kan det vara läge att dra till platser där man går på tur och slipper trängas i liftköer och på after ski. Vålådalen i Jämtland är ett sådant ställe.
När den här resan går av stapeln är det dock sportlov och Corona är fortfarande ett avlägset begrepp. Lika avlägset som den vinter som har lyst med sin totala frånvaro på de flesta breddgrader söder om den 60e. Det depressiva, gråfuktiga vinter-Göteborg har hånskrattat alla oss som älskar det vita, det bistra, det kalla, rakt upp i ansiktet. Den som ända sen Hedenhös dagar har tänkt att man borde flytta från trakter som vågar vägra vinter, har känt de nomadiska generna dunka genom blodomlopp och hjärna med ett aldrig upphörande mantra. – Flytta norrut! Flytta dit där vintern fortfarande råder!
Men man råder inte över alla omständigheter i sitt liv och man sitter kvar i båten. Försöker intala sig att livet funkar utan snö och is. Och så drar man på skidsemester för att fylla på sitt gråmelerade inre med ljus och knastrande snökristallenergi.
Vi är två pappor med tre barn som drar till fjälls. Till Vålådalen i Jämtland, själva sinnebilden för svensk och nordisk skidsemester som den såg ut på den gamla goda tiden: vildmarksnatur, skidåkning på längden där man förbrukar egen energi och fyller på den med våffelbuffé på en 100 år gammal turiststation rustikt inredd med slitna golvplank och timrade väggar.
Min grabb är 9 år. Han har i sitt liv bara gått på tur och vägrat åka utför i pistade backar – ”Ser läskigt ut med såna där stora pjäxor i plast” – och hans toppturs- och turåkande far har inget haft att invända. Tvärtom.
Moltas har med sig sin klasskompis Silas och dennes lillasyster Edda, 7 år. De har aldrig åkt längd, bara utför. Pappa Joel är dock synnerligen nöjd över att åka med dem till ett längdåkningseldorado med endast en pist för den som vill åka utför med hjälp av lift. Han har införskaffat längdutrustning till alla tre på blocket och snickrat ihop en egen dramaten för att kunna forsla både längdåknings- och utförskidor med tåg från Göteborg till Undersåker.
Det klassiska nattåget var fullbokat – bistra klimattider gör att allt fler vill ta sig till skidåkningen utan att bidra till att resan förstör förutsättningen för själva skidåkningen – snö.
Vi har sovit över i Stockholm på vägen och sitter nu på första morgontåget upp till Undersåker och Jämtland. Dagen är vacker och resan går snabbt.
- Tycker du att det ska bli roligt att åka längd? frågar jag Silas som sitter bredvid Moltas.
- Ja, svarar han, och fortsätter titta på Ninjaspelet min son spelar på min telefon.
Ute lyser solen upp ett landskap som för någon timme sen, mitt i Hälsingland någonstans, började bli vitt. Jag känner mig lycklig. Det blir så mycket lättare att andas, hjärnan stiger mot himlen när solljus får snökristaller att blixtra. Gud, vad jag har saknat detta! Behöver vi helt enkelt den vita och krispiga vintern, åtminstone då och då, för att må bra?
Jag tror det. Klimatförändringarna som obönhörligen kastar in oss sörlänningar i blekgrå, nerregnade vintrar med 6-7 plusgrader gör oss deprimerade.
Grabbarna har dock fullt fokus på dataanimerade japanska krigare som vrålar fram på asfalterade trafikleder i urbana betongmiljöer. Jag frågar om de har sett hur mycket vackrare det är där ute än på spelet.
- Mmm, svarar de och tittar hastigt ut.
Min grabb vänder sig om och tittar på mig med ett varmt men smula ironiskt leende.
- Tänk att köra med motorcyklar därute!
I Vålådalen har vintern kommit och gått i ett ombytligt vinterväder ingen har koll på. Några dagar innan vår ankomst snöade det 3 dm för att ersättas av ett idogt ösregnande som sopade bort all vacker nysnö och mer därtill. Några minusgrader på det och underlaget har blivit stenhårt. Men det är ändå vitt när vi tittar ut från lägenheten vi hyr i Gammelgården, byns äldsta hus från 1835 och tillika dess första pensionat. Barnen är ute i snön och rullar runt, gräver gropar och begraver varandra. Silas och Edda får hjälp av pappa Joel att för första gången trä längdskidor på sina fötter. De faller platt till marken lika ofta som de står upprätt på snön.
Vi tar oss över på andra sidan vägen och tänker pröva att skida ner mot Vålån, men underlaget är stenhårt och spåren obefintliga. Istället drar vi oss upp mot Turiststationen och välpreparerade elljusspår på upp till 7,5 kilometer. Det är en söndag på en sportlovsvecka men antalet skidåkande turister förefaller vara få. I byns enda slalombacke ser vi inga åkare. Åre ligger bara några mil bort, men ändå så långt borta. Har inte Charlotte Kalla och Johan Olsson fått de små att vilja skida på längden?
Det är fina spår. Alla är glada. Men lillflickan kör rakt in sin sin väntande pappa efter första backen, får en stav i magen och vill inte åka mer. Hon har dessutom varit lite febrig och hängig. Smågrabbarna får dra vidare med mig. Silas får snabbt in tekniken och stretar på efter min grabb. I nerförsbackarna kör jag först.
- Silas sa just att längdåkning är roligare en slalom, säger Moltas med ett leende när han susat ner för en backe.
Efter 2,5 kilometer, och en synnerligen stolt Silas som kört sitt livs första längdåkningsrunda, är vi tillbaka på Turiststationen och slår självklart till på en söndagslunch i form av våffelbuffé. Vi gräddar våfflor på löpande band. Fostrar barnen in i den måhända nationalromantiska myten om den idoga, vinterälskande och skidåkande svensken som först sliter i sitt anletes svett för att sen förtjäna våfflor med vispgrädde och hjortronsylt. Barnen har dock inte till fullo fattat detta med traditioner, utan vräker på de flesta våfflorna bara på ett tjockt lager med socker. Nåväl, det påminner åtminstone om ett vinterlandskap efter en natts idogt snöande.
På den tredje dagens gryning vilar ett blåsvart skimmer över himlen, förebådar en vacker dag. Jag går ut på balkongen. Det blåser ingenting och de svarta skepnaderna av fjälltoppar syns för första gången bortanför randen av skog. När så solljuset börjar sippra farm bakom fjällsilhuetten inser jag hur vackert det är. Varför jag så ofta längtar efter just detta – vad händer ens inre välmående om klimatförändringarna tar denna kung Bores kraft ifrån oss?
Joel vill få med sina barn på utförsåkning idag. Men när Silas får höra att Moltas och jag tänker åka 10-kilometsspåret som går ute i vildmarken blir han tveksam, och till slut kommer beskedet:
- Jag vill hellre åka längd.
Vi kommer iväg i hyfsad tid., skidar uppför de första branta backarna i nypreparerade spår. Vi är först. Grabbarna gnetar på. Det är vildmarkskänsla.
- Det är mycket finare här än vid elljusspåret, säger Moltas. Här är så vackra granar.
Vi ser spår i snön av hare och nåt annat mer odefinierbart. Vi ser döda trädstammar bevuxna av skägglav som får stå där och sakta tyna bort av tidens gång. När utförslöporna kommer kryper ungarna ihop i fartställning och svischar nerför. Fjälltoppar i fjärran mellan granarna.
Vi kommer till en sjö. Knatar genom skogen och tar oss ner på isen. Grabbarna gräver en soffa i snön. Sitter där bekvämt med varm choklad, kakor och apelsin och sol som gassar. De lägger sig på snön och gör snöänglar. De lyssnar på tystnaden.
När vi på den tidiga eftermiddagen kommer tillbaka till byn går killarna tillsammans mot Gammelgården och sjunger:
– Det var så kul, la la la la lalooo!