September 2014
Så fort man passerar gränsen mellan Tyskland och Tjeckien längs Elbefloden med sina branta sluttningar och sitt virvlande vatten, är det ändå tydligt, eller känns åtminstone så, att man passerar gränsen mellan väst och öst, kanske också mellan ett då och nu, men det är förmodligen en överdrift. För det första gick ju den faktiska gränsen mellan väst och öst, Järnridån, inte här utan rakt igenom Tyskland. För det andra är Tjeckien en del av Centraleuropa med en förhållandevis stark ekonomi och medlemskap såväl i EU som i NATO. De tjejer som kliver in i min tågkupé i Decin, den första staden på den tjeckiska sidan gränsen, halar ju dessutom fram en H&M-kasse och fingrar på en splitterny smartphone från Sony.
Vad är det då som påverkar mig att reagera som jag gör?
Har det nåt att göra med det slaviska språket, med flickornas bristande engelskakunskaper, med deras utseende eller stil? Eller är det bara så att plötsligt intar husen mellan järnvägen och floden den smutsgråa färg och de sönderflagade fasader jag så tydligt förknippar med det Östeuropa jag besökte för 25 år sedan. Det är samma skorstenar som sticker upp mot skyn, som släpper ut sin rök, det är grävskopor som skär djupa sår i sluttningarna för att hitta råvaror. Och plötsligt ser jag också en Trabant, den gamla östtyska bilen med nutida ikonstatus, stå intill ett hus och då är det som resan tillbaka till 1989 redan är på plats. Men så ser jag att den står avställd under ett äppelträd inne i trädgården. En kommunistiskt ateistisk relik. Ett minne från den tid när öst verkligen var öst, och väst var väst.
När jag anländer till Prags centralstation är det ingen tvekan om vilken tid det är. All information i högtalarna sker på tjeckiska och engelska med amerikansk brytning, en relativt nybyggd galleria med butiker för alla och envar sträcker sig nedanför perrongerna och bildar symbios med biljettförsäljning och turistinformation. Så är där en liten skylt som förkunnar att man når den gamla historiska delen av stationen om man tar en rulltrappa upp. Där tronar en vacker stationsbyggnad med mosaikgolv och senapsgula väggar från 1918, det år då Tjeckoslovakien blev en självständig nation. De gamla biljettluckorna är stängda. En minnesplats över det som var. Också för mig. För det var hit jag anlände med tåg från Budapest i början på december 1989 för att få vara en del av det ditintills mest omvälvande historiska ögonblicket i min europeiska historia. Den kommunistiska diktaturen höll på att kastas över ända. Polen började; Ungern och Östtyskland hakade på, med Berlinmurens fall den 9 november som crescendo.
Fredagen den 17 november 1989, på 50-årsdagen av Jan Opletals död i samband med protester mot Nazitysklands ockupation, samlades hundratusen människor på Vaclavplatsen i Prag för att protestera mot regimen. Demonstrationerna slogs brutalt ner av kravallpolis. Men denna gång segrade inte makten. Protesterna fortsatte och stegrades. Sammetsrevolutionen hade inletts.
Rött. Vitt. Blått. Överallt vitt, blått, rött. Över husfasader. På statyer. På människor. I deras ansikten, på jackor, rockar, kappor. I deras själar. Färger för första gången på många, många år; färger i deras liv, deras färger. Rött, vitt, blått.
Tjeckoslovakien. Deras land, som de nu försöker ta över. Efter 20 år i tystnad börjar de slå tillbaka och människorna strömmar ut; röda, vita och blå väller de över gator och torg.
Folket har börjat ockupera sitt eget land, sina egna liv.
Det är revolution.
Jag har satt mig på en bänk, öppnat min tjeckiska skinnväska inköpt i Prag 1989 och plockat fram de texter jag skrev på maskin just efter jag kom hem från revolutionen. Jag vandrar tillbaka i tiden, stämmer möte med igår; känner åter den politiska kraften, passionen, mötena. De medicinstuderande tjejerna – som jag helt glömt namnet på – som printade ut stenciler inne på deras fakultet med uppmaningar om protester mot regimen; teaterstudenterna Milan och Daniel som var med och initierade det omtumlade förloppet. Vart har de alla tagit vägen efter 25 år? Vad blev det av dem och deras revolution?
Då, 1989, hördes i stort sett inget annat än tjeckiska på Vaclavplatsen. Då fyllde 100 000 människor avenyn och skrek ”Havel, Havel!” Nu när jag kommer ut på samma aveny är det turisterna som väller fram. Nu samsas här all världens språk. Anslag, banderoller och affischer som uppmanar till kamp mot makten lyser med sin frånvaro, för längesen ersatta med reklampelare och ljustavlor som manar till köp bland olika multinationella butikskedjor. Från ett diktat till ett annat. Kommunism blev till konsumism.
Jag går upp mot Nationalmuseet. Passerar ”Grand Hotel Europa”, det enda ställe längs avenyn som vilar i mörker – stängt, utplockat, rensat. Jag är säker på att detta gamla fantastiska art noveau-hotell från slutet av 1800-talet då var öppet. Att jag därinne drack en kopp kaffe samtidigt som folkmassorna skrek efter frihet därutanför.
Nationalmuseets fasad är i stort sett oförändrad. 1989 hängde där en hemmagjord, gigantisk banderoll som förkunnade: ”HAVEL FOR PRESIDENT”. Nu, 25 år senare, hänger ett lika stort fotografi på Vaclav Havel, en av 1900-talets största och mest inflytelserika politiker, tillika författare och intellektuell, över samma fasad.
Vaclav Havel var en humanist och pluralist som tog strid mot såväl socialistisk totalitarism som råkapitalistisk konsumism. Nu är han död sen tre år tillbaka. Hans ansikte blickar leende ner över Vaclavplatsen; ser Starbucks och McDonalds bredvid varandra nedanför Nationalmuseet, just ovanför det nedsläckta gamla ”Grand Hotel Europa”
Jag går ner genom Gamla stan, oemotståndligt vacker trots kommersen. Framför rådhuset stannar jag till och beundrar tillsammans med hundratals andra turister det astronomiska uret från 1400-talet; ser hur fyra figurer, Fåfängan, Girigbuken, Döden och Turken, representanter för fyra på medeltiden föraktade företeelser, rör på sig. Hur Döden ringer i klockan och de andra figurerna skakar på huvudet för att de ännu inte är beredda att dö. Jag passerar hundratals restauranger, barer och caféer med förhållandevis skyhöga priser och fulla med turister och funderar på vilka av dessa företeelser som alltjämt föraktas och vilka som kanske numera istället högaktas.
Bara några smågator bort är kommersen nästan som bortblåst. En antikaffär och så en liten anspråkslös, billig krog, som en vitkalkad grotta i den gamla husmuren, och där pratas det mest tjeckiska, det skrattas, det sjungs; ölet skummar och cigarrettröken stiger mot taket. Jag beställer in en mörk pivo, Cerné, och två goda potatispannkakor, Bramborák, med vitkål och lite kött på. 1989 skrev jag:
Mitt i den grådystra parken, uppe på toppen, ligger ett stort, gult hus. Det är måndag kväll, fuktigt, blött och mörkt. Milan kliver in genom genom dörren, trött efter veckor av oavbruten kamp, och rökångorna tränger genast in i märg och ben, ögonen blir dimmiga och han försöker hitta sin väg fram genom dunklet. Han sätter sig ner och hälsar på sina vänner och beställer in ett stop av det billiga, men halvtaskiga ölet. Han pustar ut och sjunker ner så gott det går i den gamla pinnstolen.
- Hur är det? frågar Daniel, hans klasskamrat från Teaterhögskolan.
- Ok, djävligt trött bara. Det börjar bli för mycket nu, svarar Milan.
- Mmm, men det är inte mycket vi kan göra, vi måste bara fortsätta.
- Jag vet. Känner mig bara helt slut och tvivlen börjar komma, börjar undra vad allt är värt, vart det hela leder oss. Vad vill människor? Vad vill vi ha istället?
- Ja, men va´ fan, kom igen nu! Först måste vi bli av med den här förbannade skiten, sen kommer fortsättningen.
Jag sitter inne på baren i Gamla stan och undrar hur det blev med deras revolution. Om den blev som de tänkt sig.
En man och en kvinna, Martin Lochman och Nike Kristodolo, han läkare, hon sociolog, födda 1981, barn av revolutionen, berättar för mig att revolutionen förändrade hela deras liv till det bättre, men kan inte riktigt konkretisera hur.
- Jag minns att vi inte hade någon TV, säger Nike, men 1989 skaffade mamma en svartvit och satt där hela dagarna, rökte och följde revolutionen.
Martin är tyst och säger sen nåt på tjeckiska.
- Vi kan inte konkretisera det hela så bra, säger Nike,
- Det är mer en känsla vi har, att det har varit nåt väldigt bra för oss. Om det inte hade hänt, hur hade det varit då?
Jag hoppar på spårvagn nr 5 mot Zizkov, där jag hittat ett billigt hotell. Som jag minns det åkte jag samma spårvagn, nr 5, för 25 år sedan, men åt andra hållet. På tåget från Budapest till Prag hade jag pratat med servitrisen på tågrestaurangen. Hon läste medicin i Prag och var duktig på engelska. Hon tog mig under sina vingar – ”Du kan inte tro att du kan komma till Prag en fredagskväll och bara checka in var som helst, nej, allt boende måste gå via den officiella turistbyrån och de har stängt så dags!” – och lät mig bo hemma hos henne och hennes föräldrar i utkanten av Prag. Nästa dag fick jag hänga med till hennes fakultet och på en manuell stencileringsapparat dra fram mängder av upprop mot den kommunistiska regimen, för att sen hänga med på födelsedagskalas hemma hos hennes studiekamrat i änden av linje 5. Det hela slutade med att jag fick låna dennes lägenhet en hel vecka. Den låg i en ganska förfallen, gammal stadsdel från första halvan av 1900-talet. Jag minns inte namnet på stadsdelen. Jag minns bara de smutsiga fasaderna i det grådaskiga decembervädret; de stora badkaren på trottoarerna fyllda med levande karp inför julhelgen. Jag minns också dessa flickors gästfrihet. Visst, jag var från Väst; visst, allt som någon från andra sidan järnridån kunde bidra med i form av i deras ögon frihetliga tankar och erfarenheter var något de suktade efter. Men ändå: hon flyttade helt sonika hem till sina föräldrar och lät mig bara ta över lägenheten. Jag levde fritt, rörde mig fritt, mitt under Sammetsrevolutionen. Undra om ens myndigheterna visste att jag var där.
Spårvagnen känns ungefär som då; människorna med trötta ögon som står och håller sig i stängerna likaså. Jag kliver av i Husinecká mitt inne i stadsdelen Zizkov, det område i nutidens Prag som ska andas mest av Prags alternativa kultur; måhända Prags hjärta 2014.
Det är måndag. Zizkovs puls är låg. En grävmaskin mullrar, bilar passerar förbi. Vackra stenhus i fem våningar med fasader i beige, limegult och rosa bryter av det svagt grå eftermiddagsljuset. Jag glider in på ett litet café och tar mig en cappuccino. Två unga flickor, Ester Campulkova och Teresa Kickova, födda 1992, hänger också vid bardisken.
- Vi var ju inte födda då när det begav sig, men jag har fått massa historier från min pappa, som är konstnär, berättar Ester.
- Han var inte så aktiv i själva revolutionen, men som alla konstnärer ogillade han kommunismen. Jag tror dock att han är lite besviken på hur det blev. Han är verkligen ingen nostalgiker, men han gillar inte detta systemet heller.
Det är den 28 oktober, Tjeckiens självständighetsdag. Detta datum 1918, just innan 1:a världskrigets slut, blev Tjeckoslovakien för första gången ett självständigt land. Man utvecklade under 20- och 30-talen, innan herr Hitler invaderade och annekterade landet, dåtidens kanske mest utvecklade demokrati. Måhända ett arv som Vaclav Havel och hans vänner efter Sammetsrevolutionen kunde luta sig mot när man på nytt skulle försöka utveckla ett öppet, demokratiskt och pluralistiskt samhälle, något man lyckades bättre med än i de flesta andra före detta kommunistiska länder i Östeuropa. Populismen och högerextremismen tilltar dock numera här som överallt; rasismen mot främst muslimer och romer är legio; flyktingmottagandet minimalt.
Jag går ut i Zizkov när morgondimman lättat och höstsolen börjat värma så smått. Traskar upp mot kyrkogården där Jan Palack, motståndsmannen som 1968 tog sitt liv i protest med den sovjetiska militärinvasionen, vilar. Hans grav borde väl vara en rättmätig plats att fira nationens existens och frihet på.
Inne på kyrkogården råder lugn och ro. En till synes ganska ovårdad kyrkogård med någon slags anarkistisk charm. Skulpturer och gravstenar huller om buller, en del på sned, och träd och buskar som kastar skuggor i solljuset. I de nyare, bortre delarna är ordningen lite tydligare och antalet människor tilltar. Dock vet ingen var Jan Palacs grav ligger. Inte heller damen i receptionen vid huvudentrén vet på rak arm. Hon får kolla bland lite papper för att kunna slå fast att den ligger bara runt hörnet.
Blommor, tända ljus och kopparmynt visar på Jan Palacs betydelse, men inte en människa står där i hyllning till denna nationella frihetshjälte. Någon enstaka person som går förbi och snuddar med sina fingrar på graven.
Jag går över till den judiska kyrkogården just intill. En skylt förkunnar att Franz Kafka vilar 250 meter bort. En mormor med dotter och barnbarn stannar till som hastigast, annars är det bara jag där. Blommor och olika föremål som ska symbolisera Kafkas ikonstatus. Vore inte annars Kafkas grav en lämplig plats för dagens firande, en judisk kosmopolit, en världsförfattare, som levde i denna stad just den 28 oktober 1918?
Inne på Café Pavlac, ett trendigt café i hjärtat av Zizkov med pastarätter, panini och italienskt kaffe på menyn och cool musik i högtalarna, råder också en loj stämning. Det är halvfullt; många sitter ensamma och tuggar på sina nudlar, röker en cigg och läppjar på en kaffe.
- Jag vet inte om vi firar denna dag på nåt särskilt sätt, säger baristan i baren. Vi är bara lediga. Ja, inte jag då.
Hon skrattar till. Och när jag undrar varför man inte ser mer folk ute svarar hon.
- De är väl hemma och sover!
Jag följer spårvagnsspåren från Zizkov ner mot centrum. Fler och fler människor strömmar till. Köttbutiker och tjeckiska restauranger blandas med chica kaféer och eleganta butiker. Jag går in på the Museum of Communism, ett museum grundat av den amerikanske affärsmannen Glenn Spicker. Det är en nattsvart skildring som tar upp kommunismens ideal, vardagslivets umbäranden och fattigdom och polisstatens förtryck. Under slutet av 80-talet fanns över 200 000 spioner som arbetade åt säkerhetspolisen. Kommunistpartiet hade över en och en halv miljon medlemmar och spioneri krävdes av alla invånare; man kunde bli arresterad om man inte rapporterade kriminella handlingar. I samband med Sammetsrevolutionen 1989 satt 257 864 personer fängslade för politiska brott.
Jag frågar mannen vid biljettdisken om tillvaron verkligen var så här mörk, om man kan ha fullständig tilltro till ett privat museum uppbyggt av en amerikansk affärsman.
- Självklart, svarar han irriterat, det här är den sanna historien. Jag var här, inte du. Inga system är perfekta, men det kapitalistiska är mycket bättre än det kommunistiska, såklart.
Det är söndagen den 17 december 1989, en månad efter att revolutionen startade. Studenterna, unga människor som vågade trotsa och slåss, fortsatte kampen. De gav aldrig upp och till slut lyckades de nå också den äldre generationen. Revolutionen växte och makten kunde inte hålla emot.
Men vad ska komma istället?
Ingen vet och de flesta försöker låta bli att tänka på det. De lever bara nu och har upptäckt att det plötsligt är möjligt att slå motståndaren. Och de slåss. Varje dag. Nya demonstrationer.
Inne på baren till DISK, en teater där sistaårselever på universitetets scenkonstutbildningar framför sina produktioner, hänger unga människor på trävita bänkar, över svarta bord. Det är en trendriktig miljö, ren och avskalad, som ligger strax innan Karlsbron längs en av de mest turisttrafikerade gågatorna i Gamla stan. Ungdomarna förefaller ömsom svårmodiga, ömsom mer extrovert hängivna, kanske passionerade. Någonstans nära klichén av den tjeckiska nationalkaraktären som man fått sig förmedlad genom till exempel Milan Kunderas böcker.
– Han är ju sexist, säger Ondrej Ditrych, som pluggar internationella relationer och då och då går hit till DISK. Det är den bilden av den tjeckiska kvinnan han och till exempel Heinrich Böll beskriver, den sensuella och den intellektuella, magiska kombinationen.
Jag vandrar ner från DISK mot Moldaus strömmande vatten. Solen bryter igenom ett tunt dis. Den klassiska siluetten av Prag – Karlsbron, slottet. En magnifik vy. Då som nu.
Jag funderar på vad som förändrats genom åren och varför saker och ting överhuvud taget förändras. Vad som driver historien framåt. En klassisk dikotomi är den mellan historieidealister och historiematerialister: idéer och individer alternativt materiella villkor som orsak till förändringar. Sanningen ligger väl, som så ofta, däremellan. Sammetsrevolutionen i dåvarande Tjeckoslovakien är ett tydligt exempel. Den kommunistiska ekonomin närmade sig ett haveri samtidigt som idéer med ursprung i intellektuella, urbana miljöer började få genomslag. Och en ny tid såg sin början.
I muren innanför kajen längs Moldau har en cykelbar öppet de sista dagarna för säsongen. Här kan man dricka en öl eller två, lyssna på rockmusik, hyra en cykel eller meka med sin egen: ”The first point for urban cycling in Prague”.
Den urbana cykelrevolutionen. Kanske en del av en ny, större revolution. Mycket tyder på att den kapitalistiska konsumtionsekonomin baserad på ständig tillväxt också den nått vägs ände. Nya idéer, ofta med ursprung i urbana miljöer – hållbara transporter, stadsodling, arbetstidsförkortning – vinner kraft; ett nytt samhälle växer måhända fram.
Som tar avstånd från både kommunism och konsumism