April 2015
Vi sitter på tåget mellan Hamar och Lillehammar, åker rätt igenom den gamla OS-bygden från 1994. Ett OS för oss svenskar krönt med Foppas legendariska straffmål i hockeyfinalen mot Canada. Men också ett OS med en invigningsceremoni där eleganta telemarksåkare väckte världens beundran med sin dans nerför berget. Den återupptäckta telemarkssvängen, ursprungligen uppfunnen av Sondre Norheim i Morgedal på 1870-talet, hade nått en första peak. Många, om än inte alla, ville försöka lära sig att dansa nerför berget.
Jag försökte redan i slutet på 80-talet, fann direkt tjusningen och har envist hållit mig kvar. Trots att allt färre gjort detsamma. De alpina randonneéprylarnas intåg i den nordiska verkligheten gjorde att man inte var tvungen att köra telis för att vandra upp i orörd terräng. När så de senaste åren randonnéeutrustningen nått närmast rymdmaterialnivå när det gäller att spara in på vikt, har telemarksfanatikerna känt sig alltmer akterseglade. Allt mer med utrotningshotad minoritetsstatus.
Malcolm Horal var inte ens född när jag började köra telemark. Han sitter tyst och tittar genom tågfönstret ut över klassisk norsk mark: Gudbrandsdalen. På hatthyllan ovanför honom ligger hans feta, kolsvarta skidor med en midja på 116 mm och Rottefellas telemarksbindning NTN – allt ett galaktiskt ljusår bort ifrån när jag körde telemark på farsans Fisher Europa 99, en fjällturskida med stålkant och dubbelspann, och Rottefellas tåbindning.
- Va faan, längdskidor, säger Malcolm.
- Javisst, svarar jag, those were the days.
Men nu, 2015, trots att jag fortfarande svär min heliga ed gentemot den antikonsumtionsideologi som var telemarksåkningens själ och hjärta när några amerikanska entusiaster plockade upp den på dagordningen någon gång under 70-talet, står farsans längdskidor och samlar damm på nån vind om de inte forslats väg och ytterligare bidragit till vårt sopberg. På bagagehyllan, just bortanför Malcolms skidor, ligger mina, om än inte lika feta och tunga, bara 96 mm i midjan och med relativt klassiska kabelbindningar ovanpå.
– Jag vet i tusan, asså, grymtar Malcolm, ibland tänker jag att jag får gå tillbaka till vanlig randonnée igen, de nya grejerna är så mycket lättare än telemarksprylarna och ibland tycker jag att jag får allt svårare att hänga med mina polare som alla kör på alpin randonnéutrustning.
Jag var också på väg att ge upp telemarken för några år sen: en ålderskris; alla jag åkte med hade för länge sen lagt telislaggen på hyllan, ensam stod jag där i snålblåsten på fjället och försökte med allt tunnare lårmuskler hänga med ner. Skit också. Men jag tog mig i kragen, skaffade mig bättre grejer utan att tappa ursprungskänslan, och mindes orden någon telisåkare i Åre övertygade mig med1988:
– Du är ju från Västkusten? Då vet du skillnaden mellan att segla och åka motorbåt. Telemark är som att segla; alpint som att åka motorbåt.
Jag var frälst. Jag är banne mig fortfarande frälst. Det vackra ska segra.
Vi kliver av på den lilla stationen Valnesfjord kl 08.45. Malcolm har med ynglingens rätt sovit som en stock hela natten i alla möjliga och omöjliga ställningar över två sitsar. Jag lyckades nog domna bort en sådär 55 minuter. I ålderdomligt oförstånd hade jag låtit bli att boka sovkupé.
Det är bara någon enstaka till som kliver av i Valnesfjord. Luften är rå, himlen grå. Vinden driver in västerifrån över havsviken några hundra meter bort från stationen. Tåget kör vidare den sista biten mot Bodö, så långt norrut man i Norge kan komma med hjälp av norska tåg (från den svenska sidan går ju tåg mellan Kiruna och Narvik).
Inne i en väntkur byter vi om till skidkläder. Lommar sen ner till ett helt öde centrum. Det är annandag påsk. Både kiosken och affären är stängda. Vi gömmer våra stora ryggsäckar intill en soptunna vid en hantverksaffär; skriver en lapp att vi är tillbaka till eftermiddagen. Efter en kvart kommer en bil med ett äldre par farande över bron som går över forsen som leder ner till havet. Malcolm stoppar dem. Det snälla paret skjutsar oss de tre kilometerna till botten av Kvarhornet, Bodöskidåkarnas hemmaberg för topptursåkning.
– Men ni får se upp, säger mannen, det har kommit en del snö och det blåser på hårt.
En bil står på parkeringen. Spår leder upp på berget. Gott. Vi kliver på i bra tempo. Efter en halvtimme kommer en pappa med två döttrar sakta glidande nerför berget; en kör snowboard, de andra alpina grejer.
– Det är inte så bra däruppe, säger pappan och ler.
Halvvägs upp till toppen ger vi upp. Det regnar rätt hårt och vinden riskerar att flytta oss i sidled. Vi drar av stighudarna och kastar oss utför. Berget är lagom brant; snön är bra, om än blöt.
– Grymt skön åkning, säger jag när vi är tillbaka på parkeringen igen. Och grymt att få åka telemark med en annan telemarksåkare.
– Ja, det var nice, säger Malcolm. Ingen av mina polare kör telis. Det är väl bara nollor och norrbaggar som fortfarande gör det.
Vi har klivit iland på fast mark. Det gungar fortfarande under fötterna. Skymningen har lagt sig. Vi har åkt med Hurtigruttens äldsta fartyg, Lofoten, mellan Bodö och Svolvaer på just Lofoten. Fyra timmar på öppen sjö med smått hysterisk sjögång. Jag spydde två gånger. Malcolm satt mest och käkade chips. Nu gömmer vi oss för regnet i en entré till en bank inne i Svolvaer och väntar på lokalbussen till Kabelvåg. Vi ska bo några nätter på Lofotens folkhögskola, hajka lite med unga norska skidåkare på deras utbildning Ski och klättring. Där, om någonstans, måste vi väl hitta telemarksåkare? Till och med 2015.
Nästa morgon fortsätter Lofoten att visa sitt sanna väsen. Vinden piskar på från väst, snöblandat regn lägger sig som tungt vatten på marken. Toppturen för folkhögskolans elever är inställd. Alla är istället nedkommenderade till havet för att på stockar rulla ner en 20 meter lång replika på ett 1800-talsskepp från Lofoten.
Väderprognosen lovar något uppklarnande på eftermiddagen. Malcolm och jag knatar upp mot Småtindarna, hemmabergen för topptursåkare i Svolvaer och Kabelvåg. Solen tränger sig fram genom molnbankarna och landskapet vräker sig ur sin skugglika tillvaro, det magiska ljus som personifierar Lofoten lägger sig kring berg och hav. Dramatiska, hotfulla toppar skär upp genom jordskorpan likt orörliga demoner. Och all snön, de isbelagda sjöarna och så längst bort det mörka havet. En ofattbart vacker miljö. Och vi stretar bara på uppåt. Stannar emellanåt till. Vänder ansiktet utåt för att se allt igen. Vinden hastar ena stunden fram, för att ögonblicket efteråt lägga sig helt stilla. Snön har en märklig struktur; kornig, nästan konstgjord. Som studiosnö i en Hollywoodfilm.
När vi framåt skymningen åter är tillbaka vid Lofotens domkyrka just ovanför havet, stannar vi till och tar av oss skidorna. Tar varandra i näven, sådär som den yngre generationen gör.
– Faan, det här är ändå den bästa av världar, utbrister Malcolm, att ta på sig skidor upp- och nerför ett berg. Det är som en enda extremt långdragen orgasm.
De sexton eleverna på Lofotens folkhögskolas utbildning Ski och klättring står samlade på en parkeringsplats strax utanför Svolvaer. Bergsguiden Ole Christian Fredriksen från Å längst ut på Lofoten ger eleverna instruktioner inför dagens topptur upp mot Blåtinden. Eleverna står koncentrerat och lyssnar. En av dem har telemarkspjäxor på fötterna, Åsmund Kongsvik Aall från Sognedal. Alla andra kör alpin randonnée.
Det är inte lätt att hitta statistiskt underlag för att hävda att intresset för telemarksåkning klingat av. Men alla verkar överens om att så är fallet. Färre åkare på fjället, mindre försäljning av prylar. Eller så väljer man att se på det hela som en telemarksåkande bloggare gör på hemsidan ”Earn your turns”: ”Interest is not defined by consumerism, but the passion of the people involved.” (Intresse definieras inte av konsumtionsnivå, utan av passionen hos de som är involverade)
Likt en lång, färgglad orm sicksackar sig eleverna uppför berget, tränger sig fram genom molnmassorna. Guiden Ole Christian och jag går längst bak. Inte heller han på telemark.
– Det blev för jobbigt med telemark, erkänner han.
Uppe på passet nedanför Blåtinden tar alla av sig sina skidor, drar av skidhudarna, ändrar gåläget på bindingarna till låst häl. Åsmund har den lösa hälen kvar, står i blågula kläder och böjer knäna parallellt ner mot skidorna. Till synes omedvetet, eller är det för att visa de andra – jag är fortfarande en fri man?
Molnen har just lättat och Svolvaer böjer sig ut i havet rakt nedanför oss. Två-tre decimeter orörd snö vilar på den väna sluttningen utför. Ungdomarna skråar bort åt höger för att träna på dropphopp från en klippa. Med ålderns rätt låter jag bli. Istället blir den orörda sluttningen min. Allt är lätt: hyfsat torr snö, en sluttning utmejslad både av hänsyn till ålder och telemarksteknik. Alla står därnere och väntar. Jag inbillar mig att de tittar på mig – men det är väl en åkomma lätt excentriska telemarksåkare alltid dras med. Likväl; svängarna, knäböjningarna, berget, snön, allt samverkar i harmoni. Rytmen, andningen, musklerna jobbar tätt ihop, följer varandra som sig bör. Det är pur glädje. Det är telemarksdans nerför berget.
Nere igen undrar jag varför det inte är fler av de idel norska eleverna som kör telemark, denna det mest urnorska av sätt att ta sig nerför ett berg. Ungdomarna vet inte vad de ska svara, de förefaller lite skamset se sig omkring; några tittar ner i den blaskiga snön på parkeringsplatsen.
Ingvild Lunde och Ingvild Adde – bara förnamnen förpliktigar ju – erkänner att de tidigare körde telemark men under läsåret här gått över till randonnée.
– Egentligen tycker jag att det är roligare med telemark, säger Ingvild Lunde, men det är mycket lättare med alpint. Fast jag hade väl inte hunnit få in telemarkstekniken så väl.
Tre franska topptursåkare i 25-årsåldern kommer glidande fram mot parkeringsplatsen. Alla från friåkningens centrum i Alperna, Chamonix.
– De sista åren har definitivt den klassiska topptursskidåkningen kommit tillbaka starkt i Frankrike, säger Jon Bertoni. Och intresset för telemark tycks bara öka. Jag tror det har med hipstertrenden och den ekologiska medvetenheten att göra. Att komma närmare naturen. I Chamonix har vi sen tre år tillbaka till exempel en ekologisk skidskola som jobbar för en skidkultur borta från energislukande lift- och pistsystem.
Vi sitter runt ett massivt bord i furu i storstugan på Snytindhytta, 2014 vald till Norges ”råeste toppturshytta” av Norska turistföreningens medlemmar och av magasinet Freeskier 2013 vald till en av världens 16 bästa hytter. Det är morgon. Vi är ensamma, Malcolm och jag. Dagen innan turade vi de 16 kilometerna upp mot hyttan mitt i hjärtat av Vesteråsalperna. Solen sken. Men när vi närmade oss passet ovanför hyttan anföll molnbankarna, attackerade oss rakt framifrån. Vi hann precis innanför en igensnöad dörr innan ovädret besegrat oss. Hela natten slogs det mot väggar och tak, fick kaminen att tjuta, huset att nästan lyfta. Jag slogs mot orosdemoner som i min hjärna oavbrutet malde: ovädret tar aldrig slut, vi sitter fast för evigt.
Nu sitter vi tysta och hör veden spraka.
”Varför sitta inne när allt hopp är ute” citerar Malcolm Horal ur boken ”Litt av en tur” som han bläddrar i efter frukosten. Han garvar till lite lätt. Tittar ut genom fönstret. Himlen har sedan någon timme faktiskt börjat klarna, vinden börjat lägga sig. Frenesi och galenskap blir plötsligt till harmoni och vackert skimmer över nylagd snö. Hoppet är UTE. Sålunda går vi ut. Välkomnas upp på ett orört bergsmassiv, inte olikt de riktiga Alperna. Efter en timme står vi drygt fyrahundra meter högre upp ovanför havets yta. Vi ser ner på andra sidan. Ner i dalen där vi gick igår. Älven som rinner ner mot bukten fyllt med salt vatten. Branten vi ska nerför vetter tillbaka ner mot hyttan. Hårdpackad snö och is förbyts till en nypudrad sluttning som behagfullt faller ner mot sjön. Vi njuter sådär oförblommerat som man ibland, ytterst sällan, får lov till. Det är bara vi i hela den här världen. Vi turas om att först få lägga våra telemarkssvängar i jungfrusnön. Malcolm långa, svepande; jag korta, mer intensiva. Våra glädjetjut studsar mellan bergväggarna.
Telemarksåkningen regerar.