April 2011
Vi törstar efter det orörda, vilda. Vi fostras i en romantisk syn på vildmarken. Men den krassa verkligheten talar ofta ett annat språk. Orörda nationalparker sida vid sida om tämjda naturkrafter.
Vid Stora Sjöfallet tar den allmänna vägen slut. Bussen tar en halvtimmes paus – med motorn påslagen – och busschauffören går in på värdshuset för att äta lunch. Det gör vi med. Sen fortsätter färden på en smalare väg rätt in i nationalparksområdet.
– Byggd för turismen? undrar jag.
– Jovisst, säger busschauffören och blir tyst två sekunder. Men också för Vattenfalls personal.
Javisst, ja.
Akkajaure var ett pärlband av 150 små sjöar och tjärnar som mynnade ut i det över landet vida berömda Stora Sjöfallet. När svenska riksdagen 1909 bestämde att man i tidens nationalromantiska och patriotiska anda skulle inrätta nio stycken nationalparker – ”ett bestående monument av fosterlandets natur” – var det självklart att Stora Sjöfallet skulle bli en av fem nationalparker i fjällen Och själva fallen, de majestätiska, skulle bli juvelen på kronan. Men så kom man plötsligt på: naturen är visst vacker att skåda, men våra sinnen gör oss icke mätta! Vi behöver energi för vår utveckling och materiella välfärd!
Och vips rev man upp riksdagsbeslutet, lyfte ut själva fallen och sjöarna, dämde upp dem, reglerade kraften. Sveriges kanske mest spektakulära vattenfall bidde en gigantisk damm.
Busschauffören väjer för några snöhögar på vägen, en kurva svänger runt en brant bergvägg, och då ser man den, själva fördämningen. Som ett monument över den till synes obönhörliga historiska utvecklingen sträcker den sig från det ena fjällmassivet till det andra. Binder ihop dem, fogar dem samman. Som en klick cement mellan tegelstenar.
Vi kliver av i Vakkotavaure. En stor parkeringsplats där folk lastar av sina skotrar för att bränna omkring på det uppdämda, isbemängda vattnet. Antagligen väldigt långt från den vision herr Nordenskiöld hade när han på 1880-talet började propagera för nationalparker.
Kungsleden passerar över vägen i nordsydlig riktning. På tunga utförsskidor ska vi knata 16 km norrut, rätt in i Stora Sjöfallets nationalpark, mot Teusadalen. Trotsa den hårda vinden och molnbankarna som ständigt driver in från sydväst. Tvinga undan tankarna som undrar vad vi gör här när vi ett dygn tidigare nere i södern njöt av värmen som kommit och vitsipporna som börjat spira. Försöka bli vänner med snön, med vinden och kylan när vi knatar rakt in i Kung Bores värld.
Vi hör bara vinden som tjuter och det taktfasta gnisslandet från bindningar som går upp och ner. Ibland lyckas solen häva sig fram, bända sig igenom molnbankarna, och då blir ljuset för en stund sådär surrealistiskt vackert som det bara blir när sol och moln slåss om samma utrymme ovanför snön. Då är det skönt att se sig om en smula. Men snart är det bara att bita ihop igen. Steg för steg ta sig igenom den mjölkvita massan.
– Det har varit folk här varenda natt sen vi kom hit för två veckor sen, säger stugvärdinnan Lena Strömberg, när vi står på farstun in till själva huvudstugan bland Tessajaurestugorna.
– De flesta går ju bara på tur längs Kungsleden, men en hel del topptursåkare har också varit här. Fast de var alla yngre än ni.
Hon anar ett visst mått av indignation bland denna grupp av erfarna skidåkare som kanske vill framstå mer som unga, coola freeriders än vad de är.
– Det var menat som en komplimang, fortsätter Lena.
Inne i stugan har Lenas man, Krister Carlsson, fått upp värmen och veden sprakar i braskaminen. Vi kan lägga beslag på ett eget rum. Lasse och Bengan hamnar direkt framför fönstret och tittar i kvällsljuset ut på bergen som snart ska slukas av mörkret. Deras pupiller förstoras, blicken synar snöfälten. Vilka toppar ska slukas av oss?
Solen börjar gå upp tidigt nu. Jag vaknar och sträcker mig ut från överslafen, ser hur solen börjar slicka topparna. De lyser som gudomliga uppenbarelser: Ráhpattjårro, Gáppetjåhkkå. Men vi tar oss efter frukosten upp bakom stugorna, upp mot Kårsatjåkka. Solen steker. Vinden är borta. Efter en första rejäl stigning går det mesta mer eller mindre på längden. Längs en platå. Utsikt över det som kallas den svenska fjällvärldens vackraste dal. Och när sjön vilar därnere långt under oss är den verkligen vacker. Massiven som bryter fram ut jordskorpan. Långt där borta tronar Akka, samernas heliga berg.
– Den här sjön är väl ändå oreglerad, säger jag.
– Jag tror det, svarar Bengan, men jag vet inte riktigt.
När vi vandrat några hundra meter till ser vi Suorvadammen bortigenom, som en olustig hägring. Och Tessajauresjön rinner ner dit. Också den verkar vara en del av den reglerade världen.
Vi tar oss ner för en till en början ganska brant ravin. De andra kör på randonnéskidor, hälen fixerad, och kastar sig handlöst utför. Jag, som vägrar släppa min telemarksteknik, detta det mest graciösa av alla sätt att ta sig nerför ett berg, och som dessutom kör vinterns första utförsåk, skråar inledningsvis på skakiga knän fram och tillbaka. Men så minskar lutningen en aning, snön är fast med en lite uppmjukad yta, och jag känner mig hugad att börja niga mig ner mot tryggare mark. Några inledande svajiga svängar; överkroppen vet inte riktigt vart den ska ta vägen, men så vågar jag börja slappna av, låter andningen styra svängrytmen, det gracila uttrycket närmar sig, det börjar kännas som förr igen, berget blir min vän, svängarna lägger hyfsat jämna mönster till vänster och höger och jag landar hos de andra som nöjt väntar i ravinens botten.
Tessajaurestugorna är några av de stugor i väglöst vildmarksland som erbjuder bastu efter en dag på fjället. Jag, som konstant är sist, möter de andra på väg ut. Men inne i bastun får jag sällskap av Carl Knutsson från Luleå. Han slänger in mera ved i kaminen. Det blir en skönare värme än med elaggregat. Och så slipper man vara beroende av elproduktionen i dammen 16 km bort. Å andra sidan körs veden hit med helikopter eller snöskoter. Hur man än vänder sig sitter rumpan bak.
Carl berättar om sin morfar som var en tidig pionjär när det gällde skidåkning i den norrländska vildmarken. Som 22-åring skidade han och en kamrat på 30-talet hela Kungsleden från Hemavan till Abisko.
– De sov i tält och hade hemmagjorda sovsäckar i renskinn. Ibland fick de matpaket skickat till sig med posten. I tre månader var de ute.
Han fascineras av sin morfars historia. Känner att den har inspirerat honom till att själv ta sig ut i naturen.
– Fast jag har aldrig gått Kungsleden. Jag föredrar att vara på ett ställe och topptura.
Inne i stugan sitter Lars Jansson med pannlampan på. Han föredrar att tura på klassiskt vis. Från stuga till stuga. Ensam. Det ter sig som han brukar så. Han har tagit ledigt en dag från sitt jobb i LKAB-gruvan i Kiruna för att göra en tur under påskhelgen. Han ser ut som, och pratar som, en man från Kiruna som bidar sin tid dels långt nere under jorden, dels högt uppe bland bergen. Han sitter där i flanellskjorta och snusnäsduk, tunnhårig med mustasch och läppjar på kolsvart kaffe. Käkar stekt sidfläsk. Och har historier på lager i vardera bakfickan.
– Du vet, plötsligt blev jag så intresserad av tsarfamiljens historia. Så jädra fascinerande! Rasputin och alla furstar och furstinnor. Jag lånade alla böcker jag kunde komma över.
– Har ni förresten läst ”Mästaren och Margarita” av Bulbakov. Den bästa bok jag läst! Läs den, vet ja! Det var en borrare i gruvan som rekommenderade den. Han sitter ju hela dagarna och borrar och har ju tid att läsa medan borren gör sitt.
Så fortlöper kvällen. Historier, tankar och idéer avlöser varandra i skenet från pannlampor och stearinljus. Men alla historier har ett slut, även i Lars Janssons värld. Ljusen blåses ut; pannlampornas ljuskäglor söker efter dun och bolster. Godnatt!
Vi tar oss upp på den där toppen som så ståtligt sträcker på sin hjässa på andra sidan sjön. Gappetjåhkkå, 1457 meter över havet. En mjuk, långsam uppstigning i en halvcirkel. Andas lugnt. Tid att stå stilla. Tid att se. Spår av järv och älg. Ljuset. Ljudlöst. Men så lyfter fjällriporna. Vingljud, knarrande läten.
Vi far ner mot sjön. Tvättbrädesnö övergår i fuktig lössnö. Lång färd tillbaka över isen. Jag traskar sist. Några som sitter och pilkar. Det är värdparet. Två vackra fiskar på isen. En röding och en öring.
– Det här är den sista icke-reglerade sjön. Den nedanför är reglerad, säger Lena Strömberg.
– Så här är den riktiga vildmarken?
– Absolut, säger hon med ett snett leende.