Juli 2015
Plötsligt är barnet för stort för att bäras i bärryggsäcken. Plötsligt på gränsen till för stor för cykelkärra – vill och kan ju dessutom cykla själv. Ändå för liten för att vandra upp och ner på ett fjäll timme ut och timme in, eller cykla mil efter mil. Vad göra? Hur hitta ett uteliv som passar liten som stor?
Lillgrabben är 4 ½. Han knatar längs en stig i ett par sandaler köpta begagnade på loppis. Han knatar på bra. Stigen är platt, omgiven av blomster i alla de färger och småkryp som flyger omkring, surrar och knarrar. Och en liten bit bort det klara och salta vattnet i Västerhavet. Just här, så långt norrut du kan komma på Sveriges västkust, saltare och klarare än någon annanstans i vårt land.
Kosteröarna. Omgivet av ett hav med ett myllrande liv, men i sig själv två öar med myriader av växter och smådjur. Havsmiljön blev den 9 september 2009 Sveriges första marina nationalpark, stor som 57 000 fotbollsplaner. Landmiljön är naturreservat. Vi vandrar där på en knappt 5 kilometer lång vandringsled runt Nordkoster, den kargare, råare och naknare av de två öarna. Boskap går och betar, skapar förutsättningar för blommor och bin. Kanske liknar det ett öländskt allvar. Eller ett engelskt hedlandskap. Någonting däremellan. En säregen blandning. Bedårande, bedövande vackert.
– Jag längtar efter min monstertruck och efter mamma, säger lillkillen.
Man säger att barn är allt mindre intresserade av naturen, av att vara i den, andas luften, känna dofterna. Konsumtionssamhället har fullständigt satt klorna i dem, invaderat dem, och de suktar ständigt efter mera leksaker och efter att sitta med ipaden eller telefonen och spela spel tills de stupar. Å andra sidan visar statistik att alltfler barn de senaste åren börjat delta i skogsmulle. Att alltfler föräldrar låter sina barn gå på Ur och Skur-förskola. Friluftsliv – eller outdoor och adventure för att på angloamerikanskt manér hotta till begreppet – är trendigt. Börjar det också gälla för barn?
Vissa menar att barndokusssåpan Wild kids haft en positiv effekt. Man kan ha kul och spänning utan att sitta i en lägenhet eller villa med 3000 prylar.
På Nordkosters naturcamping – den enda campingplatsen på Kosteröarna där i övrigt all tältning är förbjuden – flockas i vilket fall barnen i skogen och på stranden.. Alla åldrar, olika nationaliteter.
– Fast storsyrran vill inte hit längre, säger Marcus Johannesson, 10 år, från Värmland. Hon står inte ut med dassen.
På campingen lever man basic life. Det finns fint dricksvatten att hämta vid den lilla receptionen. Det finns sex utedass med ett fläktsystem drivet av solenergi som minskar dofterna en del. Annars bara natur. Och de tält, hängmattor, takskydd och solstolar som folk orkar släpa med sig för att skapa ett tillfälligt hem. Av drivved har de flesta byggt upp nåt som liknar kök och matplats.
Markus Johannesson, hans bror och kusiner hänger här några veckor varje sommar.
– Jag vill inte åka hem,säger han. Det är bättre här!
Lillgrabben har också, för tillfället, släppt sin hemlängtan. Vi har gått ut i ett blomsterhav och ser först en humla, sen flera fjärilar och – till slut – en trollslända.
– Kolla, den är supernära, hojtar han.
Vi tar paus och badar nakenbad i Norrvikarna på Nordkosters nordliga utpost. Sanden är vit och mjuk hela vägen ut genom salt och klart vatten. M släpper alla tankar på annat och vill bara bli slängd upp och ner i vattnet, dras omkring som en båt till höger och vänster. Vi solar oss torra och kastar boll och sen är vi redo för vidare vandring söderut.
Vi säger inte så mycket. M går med sin insektssamlarburk i näven. Innan, vid tältet på naturcampingen, har vi läst i ”Min första bok om småkryp”. Vi är ute på vårt första moment i vår utelivstriathlon – vandringen. Men vi kör ingen hets på tid eller distans. Däremot tänker vi hitta så många småkryp som möjligt som finns med i boken. Hittills humla, trollslända och fjäril – även om de sistnämnda inte har varit av samma sort som i boken. Dessutom har vi sett ett säreget flygfä med knallröda vingar.
Vi hör gräshopporna spela överallt i gräset. Vi sätter oss på huk och spanar. Där ser vi en. Och en till. Eller är det kanske vårtbitare. Vet inte, riktigt. Skäms en smula över mina bristande kunskaper. Som liten var jag med mina föräldrar ofta i naturen. Jag älskade det, men fick inte lära mig nåt om vad alla djur och växter hette. Tänker att det är dags att ta igen det nu. I hela mitt vuxna liv har jag bara gått omkring, cyklat och skidat och paddlat och haft en romantisk syn på allt det vackra i naturen, och vad det ger mig för själslig tillfredsställelse. Själva kunskapen har varit sekundär. Nu längtar jag efter den.
Jag tittar ut över landskapet. Rullstensåsarna som välver sig mot nordväst ut mot havet. De vindpinade träden, som ser ut som om Gud fader själv lagt sin mjuka handflata ovanpå och pressat till dem lite. Mina sinnen tar in. Jag känner ro.
-Vad tänker du när du ser ut över de här ängarna och havet och solen? frågar jag.
– Inget särskilt, svarar lillgrabben.
Vi kommer tillbaka till naturcampingen. M studsar fram mot vår tältplats och vårt lilla tvåmannatält som han bara övernattat i en natt innan, ett år tidigare. Han är till synes nöjd över vårt lilla hem. Det är gott att dra upp dragkedjan och kura där inne, köra runt med de två bilar han har med sig. Det blir kanske samma känsla som att bygga en koja av stolar och filtar. Ett ställe man får krypa in i, dimensionerat för människor av liten storlek.
– Det är ett fint tält, säger han, fin gul färg!
Ute plockar jag fram gasolspisen som han med spänning sett fram emot hur den funkar. Skruvar fast den lilla anordningen på gastuben, skruvar lite och tänder på. Olja i kastrullen och färska, nyplockade grönsaker från odlingen i stan.
– Det är jättehäftigt med den spisen, säger han. Att man kokar mat och så, på en så liten spis.
Kanske tänker han på sin leksaksspis därhemma som är betydligt större än denna, men där han bara kan laga mat på låtsas.
Lekkojor och lekspisar kan man bara låtsas med. I naturen kan man bo och laga mat med hjälp av små grejer. På riktigt.
Morgon den andra dagen. Lillgrabben drar sovsäcken över sig och leker daggmask. Plötsligt blir han istället ett djur med ett hårt skal, kanske snigel, och jag får bara äta upp skalet, inte köttet som är inuti, det vill säga han själv.
Utanför tältet är det ljust sen någon timme tillbaka men fortfarande tyst. Alla ungar på campingen tycks leka utomhus om kvällarna tills de stupar, för att sen sova så länge de vill.
Vi stannar också kvar inne i tältet. Drar bara upp öppningarna för att släppa in luften och smaka på morgondaggen.
Vi börjar prata om hur djur försvarar sig på olika sätt – sniglar och snäckor med hjälp av hårda skal, kattdjur med tänder och klor och snabbhet, insekter med kamouflagefärg.
– Ja, som gräshoppan, säger M och hytter med fingret bestämt.
Människan har sämst förutsättningar, berättar jag, och har fått utveckla hjärnan istället; konstruera kojor i träden för att komma undan, pilbåge, spjut och kniv för att försvara sig med – jag håller tyst om att den hjärnan gått vidare i försvarsevolutionens tjänst och utvecklat automatvapen, landminor, raketmissiler och kärnvapen.
Ute rusar mängder av småfåglar omkring mellan vinbärsbusken och äppelträdet, knatar omkring på köksbänken i drivved och letar efter smulor. Kvittrandet är intensivt.
– Titta vad roliga de är, säger M. De åker liksom kana ner nerför plankan och sen står de bara och tittar åt olika håll.
De går omkring i stor grupp nere på gräset och jag borde veta vilken sort det är, men jag är inte säker – är det månne bofink?
– Ja, det är det, utbrister M. Eller nej, jag vet inte. Men de grå är mamman, och de röda är pappan.
Vi tar fram kikaren för att studera dem närmare. Lillgrabben får låna den. Han tittar rakt fram i en buske. Ser du nåt?
– Ja, jag tittar på flickan vid tältet där.
Det är dags för andra delen av vår triathlon – paddling. Vi hittar inga enmanskajaker att hyra med så stor sittbrunn att lillgrabben kan sitta mellan mina ben. Som tur är har vi stött på en vän från stan som tagit sig hit för några dagars spontan retreat. Hon hänger gärna på i en tvåmannakajak vi kan hyra på campingen.
När förmiddagsregnet lagt sig och vinden börjat bedarra glider vi ut i den grunda viken. Vinden kommer från sydost. Perfekt för att runda Nordkoster och paddla på utsidan, ute i nationalparken, ute på det stora havet. Lillgrabben får fint plats mellan mina ben och får styrmanstiteln. Med sina små fötter styr han rodret utifrån mina befallningar om vänster, höger och rakt fram. Jag försöker förmedla sjötermerna barbord och styrbord, men inser snabbt att det är överkurs. Han följer mina kommandon föredömligt och vi banar vår väg i hyfsat rak kurs genom den sjö som vinden driver upp på nordostsidan om ön. Vi glider fram mellan öar och skär, förbi skyltar som flyter på bojar och förmedlar att det här är naturreservat – fram till för några år sen var det fritt fram för fritidsbåtar att ankra upp på denna vackra plats, med konsekvensen att vattnet på högsäsong var sjaskigt och oklart när de båtmänniskor som var ute för att njuta av naturen förorenade densamma med sin egen avföring.
Längs västsidan är havet lugnt och majestätiskt. Svarta fåglar står likaså majestätiskt på en klippa och sträcker sig upp mot himlavalvet.
– Titta, där är såna där… skrakar… eller vad de nu heter…
– Skarvar, säger M tydligt och bestämt.
Jag skrattar lätt.
– Jag kan jättemycket om fåglar, fyller han i.
Vi går i land längst ute på en kullerstensstrand. Ljuset tränger igenom molnen, skapar skimmer mellan havsyta och himmel. Den vita kajaken vilar perfekt mellan stenarna. Vattnet är lågt. Torkad tång skapar färgklickar i gult och rött mellan stenarna. Ovanför växer strandkål. Sen tar grå klippmasssiv i granit med insprängd svart diabas – enligt folktron hin håles verk – vid. Vi fikar lätt. Och fortsätter sen ut på havet, Sveriges mest artrika havsmiljö med drygt 6000 olika arter under ytan.200 av dem hittar man ingen annanstans i Sverige. Bortsett från tång av olika slag får vi inte ta del av dem. Vi paddlar lugnt fram och spanar ut över vattenytan för att få syn på arter ovan den. Förutom skarv lyckas vi inte se mycket mer än mås och trut. Tror jag. Fast här ska finnas ejder, tobisgrissla, labb och silvertärna. Och massa knubbsäl. Men inte ens de bryter vattenytan med sina nyfikna huvuden.
Tredje dagen. Dags för hemfärd och sista delen i vår triathlon – cykling. Vi packar ihop allt och langar upp det på en transportkärra som tillhör campingen. På tältplatsen ovanför oss springer Sverre Borg-Ustvedt, 8 år, från Vestby, söder om Oslo, fram och tillbaka med sitt långa, ljusa hår fladdrande i vinden. Han ger sin lillasyster Tora, 6 år, fart i hängmattan. Båda gillar att vara härute i naturen.
– Här kan man leka med allt, säger Tora. Det är inget skoj med alla spelen hemma. Jag är trött på dem.
– Mmm, säger Sverre, men jag saknar mitt lego.
Vi passerar förbi med vår kärra och knatar upp mot entrén till campingen. Jag langar upp alla grejer på min pakethållare. Lillgrabben får ta sin ryggsäck på ryggen.
– Pappa, pappa, kolla, där är den, citronfjärilen! Nu har vi sett den också. Supercoolt!
Den fladdrar omkring nästan vit i rymden just bortanför alla cyklar som står på rad. Landar så på ett grönt blad.
– Kolla, nu blir den grön när den sitter där!
Ja, det ser ut så. Kan det verkligen vara så? Ändrar citronfjärilen färg efter var den befinner sig?
Vi låser upp våra cyklar och tar oss de få kilometerna till Nordkosters samhälle just intill rännan som delar de två öarna från varandra. Vi tar den lilla eldrivna färjan över till Sydkoster. Här går vanliga vägar i nordsydlig och östvästlig riktning. Biltrafik är förbjuden. Cykel eller moped är det inte. Och under turistsäsong vimlar det framför allt av cykel. Alla har varnat oss för hur livsfarliga cyklisterna är. Ja, ja, tänker jag – det är bilfritt.
Lillgrabbens ben går som trumpinnar på den lilla cykeln. Han hojtar till och tittar surt om jag glömmer bort att hålla hans hastighet. Uppför backarna går vi. Vi kommer fram till en T-korsning. Åt höger ligger Kosters trädgårdar där jag mer eller mindre lovat obegränsad konsumtion av godsaker. Men först mat. Allt är ekologiskt och det mesta odlat i trädgårdarna. Det är dyrt. Men vi sitter i skuggan under ett träd intill dammen och har det synnerligen gott. Rabarberbiskvi med vit choklad, mörk chokladtryffel spetsad med whisky och en mandelfriande med jovisbär – en korsning av vinbär och krusbär – och grädde.
Vi rusar fram längs vägen söderut. Ett annat landskap än på Nordkoster. Lummigare, mjukare, mindre spännande. Vi kommer fram till huvudkorsningen, torget kallat, fast det inte är nåt torg. Folk på cyklar till höger och vänster tvekar över vart de ska. Vi drar österut, mot Ekenäs. Gårdar och fält avlöser varandra, solen steker, värmen tilltar. Vi rullar nerför sista backen mot Ekenäs. Grabben är lycklig av farten. Vid Naturrum ställer vi cyklarna och kliver in i nationalparkens marina miljö i utställningsform. Ett akvarium med olika sorters krabbor, sjöstjärnor och musslor och montrar med bild och text och konstgjorda djur. Som sista inslag innan stängning visas en film om Kosterhavets nationalpark. Stillbilder från en magisk miljö därnere på hundra meters djup i Kosterrännan ett stenkast ut från land. Sveriges enda korallrev, 5000 kvadratmeter stort. Arter jag aldrig hört talas om, arter jag hört talas om men inte visste fanns på våra breddgrader: Fotbollssvamp och Limamussla, Kosterpiprensare, grön skedmask och Cylinderos, ögonkorall, sjöpungar och ormstjärnor. Och bläckfiskar. En del av dessa arter gömde sig långt därnere under vår paddeltur.
Denna gången blev det vandring, paddling och cykling. Nästa gång får det bli djuphavsdykning.