VÄTTLEFJÄLL – FÖRTROLIGT I FÖRORTSSKOGEN

September 2018

Vi befinner oss i Göteborgs förorter. De beryktade. De stigmatiserade. Ett stenkast bort, på andra sidan sjön, ligger Lövgärdet. Det är enligt polisen ett av Sveriges 23 särskilt utsatta områden, av framför allt utländsk media och utländska politiker även kallat Sveriges ”no go-zoner”. Ändå är det här vi befinner oss. Och lugnet kunde inte vara större, fridfullheten inte mer närvarande.

Vi befinner oss vid Vättlestugan i början av Vättlefjälls 2361 hektar stora naturreservat, ett mäktigt vildmarksområde just intill Lövgärdet, Rannebergen, Angered. De stora miljonprogramshusen bildar i bakgrunden silhuetter mot den krispigt blå morgonhimlen. Här växte, långt bort från Göteborgs centrala delar, under 60- och 70-talen bostadsområden upp som svampar ur jorden. De bildar en tydlig bild av Göteborg, en av Europas mest segregerade städer. Här ute, drygt en halvtimme med spårvagn från Göteborgs centrum, bor 74,1 % människor med utländsk bakgrund. Här bor människor med lägst inkomst och näst kortast medellivslängd i Göteborg.

Salar Muhammed tillhör dessa människor. Han är kurd från Irak och bor i Angered. Han kom till Sverige som flykting undan Sadam Husseins regim i början på 2000-talet. Fick ständigt avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd och levde som gömd i och kring Göteborg i drygt sex år. Till sist fick han sitt tillstånd. Han kunde träda fram öppet. En fri man. Och 2007 kunde han för första gången återse sin hustru och sina döttrar. I Sverige.

Nu står han i sitt gråa hår och sin likaledes grå mustasch iklädd en friluftsoutfit som är långt borta från de senaste produkterna bland trendkänsliga äventyrskonsumister inne i stan. Det är läderkängor från en billig livsmedelskedja, vanliga beiga chinos och en grå jacka. Därtill en svart, liten ryggsäck och ett fiskespö i näven.

Salar Muhammed är redo för en helgutflykt i förortsvildmarken.

Hösten har börjat sitt antågande. De gula och röda färgerna börjar tränga fram i allt det gröna. Luften är klarare, lite kyligare, men sensommarvärmen håller kvar sitt grepp. Solen vilar ovanför både skog och höghus. Salar Muhammed är uppvuxen i en helt annan miljö, i storstaden Suleymaniye i den kurdiska delen av Irak. Ändå var han en hel del ute i naturen, dels med sin morfar som bodde i en avlägsen bergsby nära gränsen till Iran, dels under helgutflykter tillsammans med familj och vänner.

Under våren och sommaren tar man sig ut i bergen, fiskar och har picknick. Ibland sover man ute vid nån källa, bara under nåt träd med en madrass och ett täcke. Det regnar ju aldrig.

Kommen till Sverige tog Salar Muhammed sig tidigt ut i naturen. Hittade sjöarna och vattendragen där han kunde fiska; gav sig ut i skog och mark och plockade bär och svamp. För att skingra tankarna kring allt det jobbiga i tillvaron som gömd flykting; för att skaffa gratis mat; för att han hade tid. För att han njöt av att vara där ute.

Nu när jag jobbar har jag inte lika mycket tid. Innan var jag ute nästan varje dag.

Uppe vid Vättlestugan springer några barn omkring. De ska ut med Friluftsfrämjandets mulleskola (nej, inte mullaskola) som sen 60-talet fostrat barn i Sverige in i naturen: lära sig respektera den, lära sig tycka om att vara i den. Mulleledaren Sarah Karlsson står där i gruset bland barnen och deras föräldrar. Väntar på att de sista familjerna ska anlända så att de kan ge sig ut i skogen. Upptäcka. Uppleva.

Intresset bara ökar, säger hon. Folk har fått mer information om utelivet, om hälsa och så.

Sareh Karlsson bor sen många år i Sverige men är född och uppvuxen i Iran. Hon har tagit till sig naturen i sitt nya hemland.

Jag har alltid haft intresse av naturen, även om naturintresset inte så tydligt ingår i vår kultur. Förutsättningarna finns inte på samma sätt som här.

Vi tittar igenom den stora informationsskylten nedanför Vättlestugan. Ger oss sedan av på den breda gångbanan i grus längs med Surtesjön. Det är elljusspår för joggare. Det är diverse färgmarkeringar för de olika leder som göteborgare från förorten och andra delar av stan använder för att ta sig ut i ett av de större sammanhängande vildmarksområden som finns nära stan. Vi följer orange markeringar för Vättlefjällsleden, en 24 kilometer lång vandringsled som slingrar sig fram mellan alla de många sjöarna i Vättlefjäll – ett eldorado inte bara för vandrare utan också för kanotister och på vintrarna för långfärdsskridskoåkarna. Det är ett pärlband av sjöar där man ibland måste lyfta kanoterna eller ta av sig skridskorna, men där små kanaler ofta binder ihop sjöarna med varandra. Vättlefjäll är väldigt kuperat och ligger ganska högt, upp till 150 meter över havet, och är det någonstans i regnandets Göteborg regndropparna om vintern fryser till is är det här. Då slänger skridskoentusiasterna i och kring Göteborg snabbt ihop sin utrustning och drar ut till förorten för ett tillfälligt besök i ”no go-zonen”. Hinner kanske dra i sig några exotiska dofter, lyssna på främmande språk och skåda ett myller av etnisk och kulturell bakgrund om de tar spårvagnen hit ut – eller ”vitlöksexpressen” som den ibland kallas bland gammelsvenskar i deras, likaledes segregerade, områden på andra sidan Göteborg.

Men det är långt kvar till vintern. Vattnet kluckar lätt i den svaga vinden. Lite löv flyter omkring; näckrosor och stenar vilar vid vattenytan kring en udde med en grillplats.

Hit tog jag min familj första gången när de kom hit 2007, säger Salar.

Han blir tyst en liten stund. Ser sig omkring. Ett leende anas. Hur känns det för en människa som flytt från sitt hemland, som levt som papperslös i sex år, att plötsligt få återse sin familj?

Vi fortsätter längs det brett anlagda spåret. En pappa, ledigt helgklädd, står stilla med barnvagn; ett äldre par stretar långsamt fram med gåstavar; två par i nutidsenlig friluftsutstyrsel, kvinnor för sig, män för sig, marscherar målinriktat i snabb takt. Vi gör en avstickare till vänster, ner mot en udde vid den östra delen av Surtesjön, den största av Vättlefjälls sjöar, vid vars västra ände Lövgärdet tar vid.

Här brukade jag plocka mycket svamp för några år sedan, säger Salar.

Nu har löv fallit; gjort det svårare att se något. Han går omkring ute på udden. Fokuserad. Böjer ner huvudet och snokar, sniffar efter svamp som en tryffelhund. Utan resultat. Ute på stigen igen girar han plötsligt av upp mot en skogsglänta upplyst av sol. Går omkring bland knäckta granar och avskalade björkar. Inget där heller.

Häromdagen när jag cyklade hem längs Lärjeån från jobbet hittade jag fyra Karl Johan.

Han måttar med händerna.

Jättestora.

Han berättar att han bara plockar fyra sorter: kantarell, smörsopp, Karl Johan och taggsvamp.

Och några gånger har jag hittat champinjoner här. De är nog godast.

En trollslända susar förbi likt en naturens egen snabba lilla helikopter.

Puskabakinna, säger Salar.

Han skrattar till.

Den heter så på kurdiska. Det betyder ”pinne i rumpan”.

Den breda motionsslingan delar sig i två och Vättlefjällsleden går till vänster. En riktig stig klättrar upp och nedför åsarna. En ung, odlad granskog sträcker sig upp från mossan. Solen bildar ljusspel. Skyrsjön blänker. Min vattenflaska klingar på ryggsäcken som en kobjällra.

Det är ett vackert ljud, säger Salar. Som klockan som klingar när getter och får kommer hem till byn.
Man glömmer aldrig sitt hemland, men jag känner mig hemma här, trygg och säker. Jag brukar säga att jag har mitt gamla hemland, och så har jag mitt nya.

Vi kommer ner mot Skyrsjön, går över en spång omgiven av ensamma döda björkar. Mängder med tikkor buktar ut från stammarna. Vi tar rast på en klipphäll ovanför sjön. Salar går ut i skogen för att kissa. Några minuter senare kommer han tillbaka med nävarna fulla av svamp. Trattkantareller och blek taggsvamp.

Han tar upp sin mobiltelefon för att ringa hem till sin fru och kolla vad svampen heter som är vanligast hemma i Kurdistan. Han har glömt namnet. De pratar ett tag. Så lägger han på.

Den heter domelan, säger han, och den växer under jorden. Och så påminde min fru mig om att hennes och min morfar umgicks mycket och bodde i samma by uppe i bergen. De var alltid ute tillsammans och plockade svamp och de älskade naturen. Sen kom Sadam och förstörde alla byar, cirka 500 stycken, för där bodde många kurdiska frihetskämpar, peshmerga, och så tvingade han alla att flytta till en nybyggd stad. Min morfar sa alltid att han var som död när han hamnade där. Han saknade naturen så mycket.
Min morfar var den som betydde mest för mig, fortsätter han. Vi var väldigt nära. Jag älskade honom verkligen.

Salar sitter på en sten intill grillplatsen och pratar lugnt och värdigt om sin morfar och sin uppväxt.

Vi har ett fint land, säger han, men här är finare. Med mycket skog och grönt.

Vi fortsätter längs Skyrsjön som övergår i Kroksjön. Vid ett vindskydd sitter två damer och torkar i solen. De har badat.

Det var nog tio grader i vattnet. Säger kroppen i vilket fall, menar Monika från Björkekärr som inte vill säga sitt efternamn.
Förr bodde jag här i Angered, fortsätter hon, men jag kände mig som en främmande fågel härute, när jag cyklade och så.

Jag berättar för henne att Salar bor härute och både cyklar och jobbar med cyklar. Hon hummar lite förstående och undrande på samma gång.

– Är ni inte i stan och demonstrerar mot nazisterna idag, frågar Viive på bruten svenska. Hon är ursprungligen från Estland och bor ute i Angered och vill inte heller medverka med efternamn.

Vi hade gärna demonstrerat mot dem, fyller Monika i, men vi behöver naturen och bara vara. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och klarar inte om det är stressigt.

Nere på klipporna vid vattnet sitter en stor familj från Värnamo och lagar mat på campingkök. Fiskgryta med räkor.

Hur är det med fisk här i sjön, frågar en av männen och tittar omedelbart på mig.

Jag hänvisar till Salar och säger att det är han som har koll på fisken härute. Salar berättar att visst finns här fisk. Abborre, mört, kanske gädda.

Vi går vidare längs en lång ås. Ett kärr där nedanför. Annars är det ganska torrt. Vi säger inte mycket. Naturen är också ganska tyst. Hösttyst. En och annan fågel kvittrar till lite lätt.

För en månad sen vi såg en fågel från Irak, berättar Salar. En dadelätare, en hormahora. Mycket konstigt. Vi har aldrig sett den här förut.

Vi kommer fram till Björsjön, den sista av sjöarna uppe på fjället. Resten av Vättlefjällsleden går i stort sett utan sjöar i närheten. Vi har bestämt oss för att slå nattläger vid ett vindskydd på en udde längst ut i sjön. Det är lä. Solen glider ner bakom skogsranden rakt framför oss. Salar gör direkt i ordning sitt spö och börjar kasta. Jag slänger på ved för att hålla liv i elden som en familj lämnade över till oss. Så tar jag ett bad i det friska vattnet. Lyssnar på tystnaden. Skymningen faller. Salar får ingen fisk. Vi gör i ordning för natten. Salar får låna en varm sovsäck av mig och liggunderlag för att sova i vindskyddet. Jag ska sova i mitt lilla enmanstält en bit bort. Det är första gången Salar ska sova ute i den svenska naturen. I den kurdiska har han sovit många gånger. Särskilt när han som 18-åring kallades in i det militära under kriget mot Iran.

Då grävde vi gropar i marken som vi täckte med plåt och jord.

Han berättar hur han var ute i kriget i åtta månader men sen slapp eftersom han var lärare. Hur han när han han en gång kom tillbaka från en permission möttes av att hälften av de unga männen i hans regemente var döda, andra var invalidiserade.

Han visar med händerna hur ben och armar var kapade.

Alla fem i mitt kompani var döda. Jag hade bara tur, säger han samlat.

Det knastrar och sprakar om elden; lyser rött i mörkret.

Vi kurder älskar elden. Sen lång tid har vi elden som vi tror på. Innan islam. Som en renande kraft, en symbol för solen. Precis som perserna firar vi Nourouz, Ny dag, den 21 mars.

Salars telefon ringer. Han tuggar bröd och pratar kurdiska i den svenska höstkvällen. Vinden brusar i trädkronorna.

Det var min bror, Salam, och mina systrar som var hemma hos oss och undrade om jag kunde komma och öppna dörren. De visste inte att jag var här. I skogen.

Vi sitter där medan natten sänker sig över Vättlefjäll. Imorgon ska vi vandra vidare över fjället. Men nu bidar vi vår tid. Samtalar förtroligt. Två män i samma ålder, en gammelsvensk och en nysvensk. Mycket gemensamma nämnare. Andra saker och tankar som skiljer oss åt. Som det ska vara i ett fruktbart möte. Människor emellan.

TRE TIPS:

Vandra Bohusleden, en totalt 37 mil lång led som sträcker sig från Lindome söder om Göteborg ända upp mot norska gränsen norr om Strömstad. Etapp 6 går från Angereds kyrka och sträcker sig över Vättlefjäll ner till Kungälv. Se bohusleden.se eller skaffa boken ”Vandra Bohusleden” av Karin Fingal och fotografen till det här reportaget, Fredrik Schenholm.
Paddla i Vättlefjälls sjölandskap. Vättlestugan har en kanotpool, kanotpoolen.se, där man kan hyra kanot och tillhörande utrustning. En kanotled sträcker sig över sjöarna och trånga passager leder emellan dem.
På vintern lägger sig kylan tidigare och oftare uppe på Vättlefjäll. Och vips fryser sjöarna till is. Då är det bara att hoppa på spårvagnen till Angered och vidare med buss till Lövgärdet eller Vättlestugan, spänna på långfärdsskridskorna och åka skridsko rätt ut i förortsskogen.
Resa hit gör man lämpligen kollektivt. Billigt, praktisk och miljövänligt. Spårvagn 9, 8 och 4 tar dig till Angered C. Sen åker du vidare med buss 75 mot Lövgärdet, hoppar av på Kryddnejlikegatan och går neråt tills gatan slutar och så ligger Vättlestugan på höger hand. Alternativt tar du samma buss till ändhållplatsen i Lövgärdet och går några hundra meter till Surtesjön. Men tänk på att det är en så kallad NO-GO-zon!
Bor gör man här i naturen. Här finns flera vindskydd och möjligheter att tälta. Men visst, du kan också på Clarion Hotel Post intill Drottningtorget i centrala Göteborg och hoppa på spårvagnen för en dagstur ute i naturen!
Mer info: Spårkarta över Vättlefjäll hittar du i pdf-form på vastkuststiftelsen.se. På bohusleden.se, etapp 6 får du också fram en bra karta. Annars är det bara att fotografera en karta intill Vättlestugan. Vill du ha en riktig karta går det att köpa en vandringskarta på t ex Akademibokhandel i Nordstan, Göteborg. På www.goteborg.com/vattlefjall hittar du bra info om Vättlefjäll.