VENEZIA

Februari 2009

Finns det någon stad, någon plats, som belamrar hjärnan med så många förutbestämda bilder som denna?

Förväntningar, fördomar kanske; likväl, andningen stiger något, går lite snabbare, den finns där, känslan du inte kan bli av med: du beträder en plats som på nåt sätt är satt på piedestal, som redan innan du har kommit dit rymmer så mycket bilder att den kanske förblir omöjlig att komma åt, omöjlig att bli en del av. Lite som att försöka bli ihop med Scarlett Johansen, typ, eller någon av de andra ikoniskt vackra filmstjärnorna som varje år beträder den röda mattan under filmfestivalen i denna stad. Det sker liksom inte. De är bara till för att skapa drömmar, filmstjärnorna, att skapa idealbilder som svävar högt ovanför vår egen dödliga lekamen – finns de ens?

Visst torde det vara på ett liknande sätt med Venedig, staden jag är på väg till. En stad med en skönhet som förefaller vara så stor att du kanske aldrig kan bli vän med den. Bara gå omkring bland alla andra turister och betrakta det oåtkomliga på avstånd. Fåfängt försöka få någon av dina romantiska drömmar att landa, bli en hanterbar verklighet.

Det är tidig morgon i februari när jag anländer med tåg. Stationen är som alla andra stationer, men den är öde för klockan är bara halv sju. Och du går ut genom entrédörrarna och då vältrar den sig över dig med en gång, staden. Siluetten av husen i olika färger som vilar längs kanalen i ett kallt morgonljus. Den koppargröna kupolen på nån kyrka. Båtar som far fram och tillbaka: accelererande dieselmotorer, små lastpråmar, passagerarskepp. Inifrån stationen surrar en golvtvättmaskin. En högtalarröst förmedlar då och då ankommande och avgående tåg. De första morgonpendlarna, de som inte har råd att bo i det gamla Venedig, strömmar ner för trapporna med gratistidningar i nävarna. Duvorna flyttar på sig och en man drar en kärra med en stor bal längs med kajen. Han ropar högt med omisskännlig hes röst något på italienska, och myten förstärks ytterligare. Några japaner fotograferar. Så släcks gatubelysningen. Kyrkklockorna slår. Dagen är här och en kvinna i orange väst och svarta tights joggar förbi på sin träningsrunda. Och framför fasaden på kyrkan ser jag plötsligt en stor reklamaffisch med några plastiga modeller i rosa och limegrönt. Kanske är staden åtkomlig ändå? Kanske är den inte bara en historieromantisk dröm?

Jag har bestämt mig. Till skillnad från hur jag brukar göra, har jag bestämt mig för att se om staden bara kan komma till mig utan att jag på förhand har byggt på med massa fakta och historia. Se om den närmar sig mig trots sin upphöjda skönhet om jag mer lämnar den i fred, inte strävar så mycket efter att bli en del av dess historia och dess skönhet. Är det någon stad här i världen man torde läsa på om, torde vilja känna till historien om, är det väl just Venedig, denna metropol till hamnstad redan på medeltiden, denna karnevalernas ursprungsort, denna omöjliga stad byggd på träsk och sumpmark. Men nej, jag har inte läst en rad, inte surfat på nätet, inte satt mig in i någonting, niente, nada. Som historiker och religionsvetare är det inte så jag annars gör. Jag är vetgirig, vill ha kunskap, en grund att stå på. Men jag är också motvalls. Förväntas det av mig att göra på ett visst sätt gör jag ofta motsatsen. Och om nu andra turister går runt med de historiska guideböckerna uppslagna framför näsan för att inte missa betydelsen av minsta lilla gatsten, för att inte missa minsta lilla gränd eller vattenkanal, och kanske därmed missar att bara ta in helheten, att ta in STADEN, som är uppbyggd av alla dessa konkreta delar tillsammans, tänker jag istället försöka låta staden leda mig dit den vill utan att jag vet vad jag vill se, vad jag inte vill missa. Staden som subjekt istället för objekt, kanske. Måhända låter min ingång en smula högtravande, pretentiös, men i vilket fall inte så i betydelsen krävande och fordrande – nej, snarare tvärtom. Jag fordrar ju ingenting. Ska bara försöka vara. Har inte ens en karta. Det enda jag gjort på förhand är att jag bokat en bädd på ett billigt hostel nära Rialtobron. Den årliga karnevalen börjar om några dagar så det var nog nödvändigt.

Det är vinter. Den fuktiga dimma som jag föreställt mig ska bädda in stadens byggnader och kanaler och ge den ett mystiskt skimmer, lyser med sin frånvaro. Det är klart och solen börjar försöka ta sig fram mellan husväggarna. Folk strömmar fram och tillbaka. Hälsar och småpratar, stressar till jobbet; står och bläddrar i tidningen på kajen intill det gröna vattnet. Det är dunjackor och halsdukar, mössa eller hatt. Det är italienska som talas. Det känns som om det, om det någonsin går att säga så om Venedig, är lågsäsong.

Vid Rialtobron strömmar dock turisterna till. Solen börjar värma och caféerna längs med vattnet badar i ljus. På varje ställe går det emellertid minst tre servitörer på varje gäst. Taxigondoljärerna fraktar få människor fram och tillbaka över vattnet. Och om du bara viker av inåt stan, går sådär en femtio meter, så är turisterna plötsligt som bortblåsta. På en skylt ser jag att jag befinner mig på Campo S Silvestro och i kyrkan från 800-talet med sitt höga torn slår klockorna. En äldre kvinna med långt hår, röda glasögon och en yllekofta i lilarosa nyanser studsar med framåtböjd kropp fram i hightech-gympadojor. Hennes två hundar springer lösa. Den ena har en tennisboll och kvinnan jagar efter. Skrattar och utbrister till någon, sig själv eller hunden:

• La luz e bella…

På den enda baren strömmar lokalbor till. På söndag kan man gå hit – om jag hittar tillbaka – och se Inter-Milano på storbilds-TV, men nu råder det lugn och ro, små fina mackor ligger på rad över disken, fyllda med skaldjur och ägg, mortadella och salami. För samma pengar som du betalar för bara en cappuccino femtio meter bort, i och för sig vid kanalen och i solljus, kan du här sitta i baren och läppja på en cappuccino och njuta av två smörgåsar à la cucina italiana.

Jag småpratar med ägaren Alberto Targhetta, berömmer smörgåsarna och undrar hur prisskillnaden kan vara så stor.

• Ja, men vi är ovanligt billiga, säger han, och så kostar det förstås mer om du sitter vid nåt bord.

Jag bläddrar igenom ”Il Gazzetino”, tidningen för nordöstra Italien. Försöker med hjälp av mina kunskaper i franska och spanska åtminstone förstå rubrikerna. Så när jag kommer till kultur- och nöjessidorna dyker förstås oundvikligen ett foto upp: Scarlett Johansen framhäver – offer för patriarkala strukturer eller ej – sin lekamen i ett tight klänningsfodral, ler ett skälmskt leende och lockar med fullständig oåtkomlighet. Svävar långt borta i idévärlden; föder ideal till för alla vanliga, dödliga att känna längtan efter, eller bara frustration. Det fullkomliga som kanske blir ointressant just för att det antingen skapar denna omöjliga längtan efter det perfekt sköna, eller frustration för att verkligheten i jämförelse med dessa ideal alltid blir till en besvikelse. Är det samma sak med denna stad?

Jag lägger tidningen på bardisken med Scarlett som blänker i taklampornas sken och frågar Alberto Targhetta om karnevalen alltjämt är en gedigen tradition grundad hos människorna som bor i staden, eller om den numera bara är till för turisterna, för att varje år återskapa illusionen av ett ursprungligt, riktigt Venedig, som inte längre finns.

• Den är bara för turisterna, säger han. Fram till 80-talet fanns det nåt genuint i den, men inte nu längre.

Mörkret lägger sig över staden. Konturerna blir lite otydliga; vattnet anas bara mellan husen, under broarna. Graffititexter ditsprejade i distinkta färger med stänk av neon på dessa urgamla väggar. Något att förfasa sig över för att det förstör det historiskt korrekta, demolerar våra bilder över hur Staden ska se ut? Eller något som gör att Staden blir greppbar; ett tecken på att nutiden i form av unga, nyfikna händer markerar sin närvaro i allt det gamla?

Det ruvas på hemligheter i varje gränd. Historik jag inte känner till; nutida symboler jag inte vet vem som utfört eller vad de betyder. Casanova, som på nåt sätt personifierar hela denna berättelse om Venedig, om Karnevalen, om hemliga möten och djurisk erotik, visar sig bakom nästa hörn. Åtminstone i form av en bok i ett skyltfönster till en liten bokhandel med både nya och gamla böcker. Jag går in och letar i hyllorna för böcker översatta till engelska, men så slår det mig att det ju inte är jag som ska styra mina val, så jag går till biträdet och frågar vad hon rekommenderar som är Venedig utan att direkt handla om Venedig. Hon ser frågande ut. Plockar sen ut några böcker. Jag tittar på dem, men ingen känns rätt.

• ”Döden i Venedig”? undrar jag.
• Den är bra, säger hon, men Tomas Mann är för tung, för dyster för att ge dig rätt känsla för Venedig.

Så tar hon fram en tunn bok, ”Invisible cities” av Italo Calvino, den kanske mest hyllade moderna författaren i Italien.

• Den handlar inte direkt om Venedig, säger biträdet, utan den handlar om Marco Polo som i boken intervjuas av den mongoliske krigsherren Kublai Khan, men städerna han berättar om är förmodligen Venedig, hans hemstad. Den blir perfekt för dig!

Det känns skönt att låta andra välja åt en. Jag, uppfostrad och indoktrinerad av Sartre och existentialismen, jag, som ständigt funderar på mina val och har ångest över dem, kan plötsligt känna någon slags avslappning inför tillvaron. Andra leder mig, annat leder mig.

En ung kvinna, målad som en katt, går ut från bokhandeln. Hennes uppenbarelse leder biträdet och mig osökt in på karnevalen och jag undrar om den redan har börjat. Det unga biträdet berättar att den börjar på lördag, också hon berättar hur den har urvattnats och blivit alltmer till en angelägenhet för turisterna – Venedigborna själva bryr sig föga.

• Det är så mycket som förändrats i Italien, säger hon med en suck. Berlusconi, en ökad rasism, tutti. Folk är rädda nuförtiden, stänger in sig alltmer i sina hem och glor på TV.
• Som i Sverige, säger jag.
• Jo, vi lever ju i en globaliserad värld.

Jag vandrar längre och längre bort från huvudgatan som går från Rialtobron till järnvägsstationen. Vet inte riktigt i vilken riktning stegen för mig. Hela tiden trådsmala gränder och något bredare gator och vatten som glimmar av ljuset från fönstren där ovanför. Detta vatten som är Venedig, som staden bokstavligt talat badar i. Nu befinner sig vattnet på normala nivåer, men för drygt två månader sen var här enorma skyfall och staden svämmades över av vattenmassorna, folk vadade fram i stövlar och rodde över gator och torg. Det är ingenting nytt för denna stad. Översvämningar är en del av den, har så alltid varit. Men Venedigborna är rädda för att klimatförändringarna fullständigt kommer dränka staden i vatten, att dess historia är förbi, att den kommer försvinna likt ett Atlantis, bli osynlig som i titeln på Calvinos bok.

Längs med en av kanalerna ligger en bar. Den är liten. Några bord och en bardisk för stående gäster. Mackor med olika pålägg och ett glas vin därtill. Folk kommer och går, känner varann, det är öppet och familjärt. Jag bryter in och får vara med för en stund. Men så övergår allt till italienska igen och jag står där med ett fånigt leende över läpparna och försöker framstå som att jag förstår bara det minsta lilla. De är tillmötesgående och sympatiska när jag frågar något, men annars inte en tillstymmelse till kontakt. Det onåbara undkommer mig inte. Börjar bläddra i Calvinos bok om de osynliga städerna. Är de Venedig? Läppjar på det röda vinet i mitt glas. Läser:

Om man färdas söderut kommer man efter tre dagsresor fram till Anastasia, en stad med skvalpande kanaler och svävande örnar. Jag skulle kunna räkna upp alla de varor, som kan köpas där till ett fördelaktigt pris: agat, onyx, krysopras och andra varianter av kalcedon. Jag skulle kunna berömma köttet av guldfasan, som man steker på eldar av torkat körsbärsträ och beströr med mejram. Jag skulle kunna berätta om kvinnor som jag har sett bada i en bassäng i någon trädgård och som ibland – berättar man – inbjuder den som går förbi att klä av sig tillsammans med dem och leka med dem i vattnet. Men dessa saker skulle inte säga dig något om stadens verkliga väsen därför att en beskrivning av Anastasia endast väcker begären, ett i taget, för att tvinga dig att sedan undertrycka dem, medan den som en morgon befinner sig mitt i Anastasia, känner alla begär vakna på en gång och omringa honom.

Il Carnevale har börjat. Turistinvasionen är de facto här. Caféerna i solen vid Rialtobron fylls av folk och antalet kameror som vilar på magar eller hålls fast i högsta hugg har ökat med några hundra procent. Hur lätt är det att komma åt Staden bakom detta myller? Eller är det bara att acceptera att detta är Venedig, varken mer eller mindre. Även långt bak i tiden var Venedig en ikon, ett ideal, kanske en kuliss; människor kom hit från när och fjärran. En liten klick, såklart, de rika, de adliga, inte som nu när turismen har demokratiserats och gjort att turisterna på många ställen blir långt många fler än de som bebor en plats, men likafullt utomstående betraktare som hade med sig tydliga bilder av och förväntningar på den dröm de skulle besöka. Alla dessa bilder och drömmar är förmodligen en del av denna stads själ; dess essens. Turisterna är kanske inte i vägen för staden. De är staden. Också.

Sålunda tar jag mig in i en affär översvämmad av turister som provar masker i olika modeller. Så även jag. Egentligen vill jag köpa en i form av Pucinella, en av de klassiska Commedia dell’arte-figurerna med sitt ursprung i åldriga fruktbarhetsriter som pumpade kraft i den italienska myllan under antiken. Med sin groteska näsa var han en av dessa på ytan halvkorkade, underdåniga och groteska tjänare, som någonstans i slutändan på absurda vägar ändå lyckades trixa till det till sin egen fördel. En skön figur. En antihjälte.

Till slut väljer jag bara en enkel halvmask. Lite lagom diskret, sådär. Den ska ändå vara garanterat hand-made in Venezia utifrån riktiga Commedia dell’arte-traditioner. I en annan affär säljs mer exklusiva masker gjorda i verkstaden som gjorde alla masker till Stanley Kubricks mörkt, erotiska drama ”Eyes wide shut”. Jag nöjer mig med att köpa den trekantiga filthatt som förknippas med Casanova och Venezia. Med halvmask och hatt är jag redo att till kvällen träda in i karnevalens dunkla värld.

Jag fortsätter min irrfärd genom Venedigs labyrintliknande kärna. Ena stunden kommer jag ut på platser fyllda av turister för att i nästa ögonblick ledas ut till en öde plast med trista, oputsade husfasader och en ung pojke som ensam trixar på sin skateboard. Andra ungar spelar fotboll på en gård, vuxna plockar bland stora snäckor, bläckfiskarmar och fiskar av alla de slag på en marknad, en man i långt hår med baseballkeps och kostym passerar ett torg med en enorm, grotesk mask, också den med långt, lockigt hår, i sin vänstra näve. Det är till synes vanliga liv som levs. Pensionärer som bidar sin tid på en bänk, en man som sopar ut skräp från sin port som vetter ut mot kanalen, en ung man i sneakers och luvtröja som pressar ihop sig på en minimal balkong och pratar i sin mobil. Och plötsligt befinner jag på Markusplatsen.

Här syns inga duvor. Människorna är desto fler. Med eller utan mask. De mest utstyrda, i fantastiska kreationer och färger som matchar varann på varje kvadratcentimeter av kroppens yta, ibland ensamma, ibland i par eller i grupp, poserar utstuderat framför Dogens palats eller nere på kajen där Adriatiska havet tar vid och passerande passagerarbåtar får gondolerna att guppa upp och ned.

Dario Fo, dramatikern och nobelpristagaren, inviger karnevalen med sin ”Mistero Buffo”. Folket jublar och ropar ”Dario, Dario!” när han visar sig, denne gamle man som förvaltat arvet från den folkliga Commedia dell’arte- och karnevalstraditionen. Nu står han där grånad men med energi i blick och kropp, häcklar på samma sätt som man gjort sen urminnes tider makten, kyrkan och kapitalet. De byter bara skepnad, maktmänniskorna. Nu är det Berlusconi, påven Benedictus XVI och de moderna bankernas maffiadirektörer som får sig rejäla kängor med vänsterfoten. Folk skrattar stort; sätter så skrattet i halsen och ser plötsligt allvarliga ut. Italien är också ett land i kris.

Efteråt tar ändå festen vid. Bortanför Rialtobron studsar technomusiken från gränd till gränd, från kanal till kanal. De flesta dricker bara, hänger, står och snackar, men några unga turister, förefaller det som, försöker få igång ett intensivt dansande. Hoppar upp på en av pelarna, vräker sig omkring och låter kropparna gå ur led. Försöker uppbringa den extas och det begär som är en del av både nutida technokultur och dåtida karnevalskultur.

Kan jag bli en del av allt detta? Knappast. Min mask och jag går tillsammans till mitt rum där vi sträcker ut oss på sängen. Utanför fönstret glittrar, blänker staden i natten. Gult, vitt, ljus från gatlampor lyser upp fasader och vatten.

Jag undrar vad det är för stad jag hamnat i. Så vacker, många gånger så överdådig, och kanske är det gott nog med en smula estetik i dessa tider, men någonstans lurar ändå känslan av att det ska finnas något mer.

Vad staden verkligen är under detta hölje av skyltar, vad den innehåller eller gömmer, om detta har den som lämnar staden inte fått veta något. Utanför staden utbreder sig ett öde land ända till horisonten, och över det en himmel där molnen jagar. I den form som tillfälligheten eller vinden ger åt molnen är människan redan beredd att igenkänna figurer: en segelbåt, en hand, en elefant…

Ur De osynliga städerna av Italo Calvino